Energi, MYCKET energi!!!

Eftersom jag har så mycket energi just nu tänkte jag börja detta inlägg med ett superpositivt foto, så jag flyttade denna smile-bild från det tidigare inlägget hit istället...

Jag var till massören igår, min ex-arbetskompis T är en super bra massör och har gått kurser i nånslags energibehandling också. Nå, hittils har jag varken förstått mig på vad det är för något eller haft nåt intresse för sånt, men igår fick jag mitt livs bästa massage! Och tro mig, jag går regelbundet hos massören, minst en gång i månaden, så jag har blivit masserad många gånger i mitt liv! Men aldrig tidigare har jag mått SÅ HÄR bra efter massage! Det kändes nämligen så konstigt, konstigt på ett bra sätt, när T till slut började massera mitt huvud, vilket hon alltid gör mot slutet av masserandet. Jag fryser alltid jätte mycket när jag blir masserad, vilket inte är så konstigt då man ligger där halvnaken och jag fryser ju normalt också hela tiden...men när hon började massera mitt huvud kände jag mig plötsligt så otroligt avslappnad, hon masserade mitt huvud längre än normalt och jag kunde riktigt känna hur en varm "våg" sakta sökte sig ner från mitt huvud, ner längs nacken och ryggraden och hela ryggen blev helt varm. Det kändes riktigt konstigt. Och när jag påpekade om detta åt T så skrattade hon bara och sa att hon var tvungen att sluta massera mitt huvud för jag utstrålade så mycket energi! Normalt brukar T alltid "ge lite energi" samtidigt som hon masserar, ibland när jag varit riktigt stressad eller deppad så har hon sagt att jag suger i mig energi från hennes händer, som en svamp! Men nu var det annorlunda sa hon, T sa att hennes händer blev så brännheta av den energi jag utstrålade att hon var tvungen att sluta massera...

Jag vet nog hur konstigt det här låter och de flesta tycker säkert att sånt här me energibehandling bara är strunt! Så tänkte jag också tidigare, men nu när jag blivit masserad av T en längre tid har jag börjat tro på sånt. Och när jag sen steg upp från massagebordet och skulle klä på mig och köra hem till Lohtaja så var jag sååååååå fylld med energi. Det kändes som om jag skulle ha kunnat gå på vatten eller nåt! Inget skulle ha känts omöjligt för mig i den stunden! Det var helt fantastiskt! Jag har varit så bekymrad och deppad över många saker länge nu, sovit bort alltför många dagar, varit trött och hängig...men nu gott folk, nu känns det som om Johanna äntligen skulle vara tillbaka igen, den Johanna som jag egentligen är! Jag bara hoppas att jag kan dra nytta av all denna energi och att andra också kan få energi av mig! Ni anar inte hur skönt det är att äntligen känna sig "normal" igen, som om jag återfått livsglädjen igen. Nu kan jag se ljust på mitt liv igen, se ljust på framtiden.

Jag är precis på rätt plats i mitt liv just nu, det var meningen att allt skulle gå så här. Jag får äntligen arbeta där jag alltid velat arbeta, jag njuter av mitt arbete och får kraft av det! Jag bor kanske ensam nu, på ett nytt ställe, men allt kommer att ordna sig. Mitt liv är bra, jag har goda vänner, jag har fått många nya vänner här, jag bor nära min familj och mitt fadderbarn...allt känns rätt! Jag kommer att göra allt för att inte tappa denna känsla av lycka och välmående, jag kommer att göra allt för att njuta av mitt liv för fullt, inte bekymra mig över allt hela tiden, ta dagen som den kommer! Vet ni vad gott folk, Johanna är äntligen lycklig igen!

ordentlig blogg, nu börjar det!

Lade märke till en finurlig sak igår. När man skriver i en sån här blogg på nätet, skriver dagbok på sätt och vis, så håller man tillbaka en hel del. Jag gör det i alla fall. Jag skriver inte på samma sätt som jag skulle göra om jag skulle vilja skriva dagbok, skriva för att minnas saker. Nej, jag skriver mera med tanke på vad andra kanske vill läsa eller jag tänker "nu borde jag nog skriva något för folk vill kanske veta detta om mig". Men att skriva blogg borde ju handla om mig, jag borde skriva för att jag själv vill skriva ner vissa saker, saker som jag vill kunna läsa om efter några år. När jag var yngre skrev jag dagbok, ofta och jag skrev mycket! Men det har tasmats...orkar inte riktigt skriva ordentlig dagbok längre, så denna blogg är den enda formen av "dagbok" i mitt liv just nu. Så ni får ursäkta om min blogg kommer att ändra stil nu framöver, jag kommer att börja skriva mera vad jag egentligen själv vill och skriva om mina känslor och allt (eller åtminstone nästan allt) som händer och sker i mitt liv...okej, det lär inte bli mycket skrivande för det sker inte så hemskt mycket i mitt liv just nu.. :) Och ta det lilla lugna, jag kommer inte att nämna några namn i bloggen...förutom mitt eget! Och jag skiter i vem som läser min blogg, hittills har jag ägnat alldeles för många tankar åt vem som läser min blogg och vad jag därmed kan och inte kan skriva....nu skiter jag i det! Läs inte om ni inte vill veta, punkt!

Morgonens funderingar handlar om jobbet och människorna på jobbet. Det handlar om hur frustrerad och deprimerad jag varit på sistone. Det handlar om att bo på landet där folk har alldeles för lite att göra och koncentrerar sig alldeles för mycket på andra människors liv.

Ni skulle bara veta hur konstigt det är att flytta från Kåkkelby city hit till Lohtaja. Jag är ingen stadsflicka, jag är född på landet och vill bo på landet! Men det förstår inte alla här, för de flesta människor här i Lohtaja är jag den nya stdsflickan som flyttat hit. Leima otsassa heti! Nåja, jag vet att folk pratade mycket skit om mig innan jag kom hit och började jobba här på ambulansen, folk hade vissa uppfattningar om mig och de var inte alltför ivriga över att jag skulle komma hit och förstöra deras idyll. Fram till nyår var jag så lycklig över att jag vunnit de flestas tillit, att ja kommit så bra överens med alla och att de sakta men säkert kanske t.o.m. börjat tycka om mig som deras arbetskamrat. Men nu plötsligt förändrades allt. Förra helgen fick jag höra att en av mina arbetskompisar sagt till sin pojkvän att han absolut inte får prata med mig ifall jag kommer till "paikallinen" (en liten pub där många brukar sitta och spela kort på helgerna, sjunga karaoke eller ha roligt helt enkelt!). Jag vet inte om detta bara förvirrade mig så totalt att jag inte kan tänka klart, men det känns precis som om alla nu plötsligt skulle tycka skit om mig. Det är så tydligt ibland på jobbet, vissa pratar knappt med mig, ifall jag går i samma rum där de andra sitter så försvinner alla plötsligt...ja, som sagt, jag kanske bara inbillar mig för jag är ganska överkänslig just nu och överreagerar på det mesta, men ändå...det känns plötsligt som om jag är en outsider, som om ingen vill ha mig där längre. Och jag hatar den känslan! Jag kan inte riktigt vara mig själv nu heller, jag håller tillbaka, sitter bara tyst och drar mig tillbaka. Jag är inte sådan här egentligen och det märks t.ex. på helgerna när jag går ut till "paikallinen" och sitter och spelar kort med grabbarna och har skitkul! Då är jag mig själv igen....men på jobbet känns det som om jag vore i helt fel sällskap just nu. Jag vet inte, kanske folk bara är lite allmänt slöa just nu, kanske alla är lite deppade, jag vet inte, men något har hänt och jag vet inte vad...

Så länge jag var i ett förhållande var det tydligen inget fel på mig. Då var jag trygg, då hade folk tydligen inget att oroa sig för. Jag pratade med en annan öja-bo som bor här i Lohtaja, min goda vän, om allt detta och hon sa också att folk är så konstiga till att börja med här...speciellt tjejer tycks ha problem med nya "stadsflickor" i byn, medan männen är sådana charmörer här och så väl uppfostrade. Men hon sa också att det pratas alltid mycket i en sån här liten by när någon ny flyttar hit och antagligen kommer det inte att lugna ner sig innan jag är i ett förhållande igen, för då är jag plötsligt "trygg" så att säga. Fånigt, säger jag! Så fånigt! Folk kan ju på allvar inte tro att jag vill komma hit och charma deras pojkvänner, hallåååååå?!?! För det första, jag vill inte ha något att göra med karar som redan är i ett förhållande! För det andra, jag skulle aldrig lyckas fast jag skulle försöka charma era män, hur skulle jag lyckas med det!?! För det tredje, jag har just kommit ur ett långt förhållande, jag har mycket att hantera och anpassa mig till, jag ska vara rätt så säker innan jag ger mig in i ett nytt förhållande, orkar inte leka mer!

Så varför kan folk inte bara se mig sådan som jag är, jag är faktiskt inte så hemsk som ni tycks tro! Jag kan vara riktigt snäll och rar och söt och vill bara få nya vänner här. Jag är singel, men jag springer inte efter era män, verkligen inte! Och för sista gången, jag är ingen stadsflicka, jag är född i Öja och vill bo på landet, tack för det!

nya färger!

Shopping kan göra under! Det är helt enkelt bara så att shopping får mig på gott humör! Eftersom jag nästan alltid jobbar så slipper jag ganska sällan in till stan och shoppa, därmed var jag tvungen att än en gång förlita mig till online-shopping! H&M - here I come!

Det kändes så skönt att öppna paketet från H&M idag, eftersom den innehöll ljuvliga sommarkläder i de allra skönaste färgerna! Så vårigt och härligt! Jag längtar så till sommaren, vill använda dessa underbara kläder nu genast! Och på fotot ovan ser färgerna mycket blekare och fulare ut än vad de gör i verkligheten, ni skulle bara veta hur vackra färger de är egentligen! Och jag kunde inte sätta alla kläderna på fotot, för då skulle folk tro att jag är en shopaholic! Jag beställde ganska mycket kläder, igen....men de är ju bara så vackra och man får sån sommarfiilis av dem, vad kan man! :)

Bestämde mig också för att byta färgerna på min blogg...rött och svart var helt ok, men nu var det dags att klä bloggen i skönare och lättare sommarfärger! Kanske det också skulle vara dags att övergå från min dystra och deprimerade sinnesstämning till lite piggare och mer optimistisk småningom! Ju mera solsken desto bättre humör, så e de bara! Så i väntan på mera sol och mera värme...

down-period

Jag spenderade förra torsdags kvällen med att titta på bröllopsprogram två timmar...ingen bra idé måste jga erkänna! Att se hur unga vackra människor ( yngre och betydligt vackrare än jag dessutom! ) gifter sig och gråter av lycka över att få spendera deras alldeles speciella dag med någon som de verkligen vill vara tillsammans med resten av livet...ingen bra idé alls! Det var så romantiskt och härligt och det är omöjligt att inte fälla några tårar när man ser hur andra gråter av lycka. Suck!

Hittills har jag varit så nöjd med allt, eller nästan allt åtminstone, med hurudant mitt liv är för tillfället. Ensamheten har varit skönt, nya jobbet har varit uppfriskande och nya lägenheten likaså! Allt bra alltså, eller..? Tydligen så är man ändå aldrig riktigt nöjd. När man tittar på bröllopsprogram får en del människor tydligen ordentlig ålderskris och jag är en av dessa människor! Jag började inse att jag fyller 25 år nu i sommar och jag är ensam. När jag hittar "the one" vet ingen, men det tar säkert länge....och att lära känna den människan tar också länge, flera år...flera år innan man ens kan fundera på bröllop med andra ord...och många många år innan man kan fundera på att skaffa barn....så jag kom fram till att jag säkert är 40 när jag får mitt första barn!!! Kris, med mycket stort K!

Okej, jag har väl alltid vetat att jag inte skulle bli en ung mamma, har alltid varit så barnslig och rastlös, måste väl lära mig bli vuxen först. Men ändå, tanken på att vara ensam igen kändes för första gången på länge mycket skrämmande och en liten del av mig, eller en ganska stor del av mig faktiskt, började längta efter att ha någon vid min sida...men inte vem som helst, jag är så trött på att leka, nu är det slut med allt sånt, det får inte finnas några tvivel, nu nöjer jag mig bara med någon som verkligen är rätt för mig, jag vill hitta Honom.

Ålderskrisen är en sak för sig, men när jag sedan plötsligt insåg att tänk om jag är en av dem som aldrig hittar någon att gifta sig med, tänk om jag är en av dem som lever ensam resten av livet...kris igen!!! Det finns mycket att vara rädd för här i livet, men jag tror ensamheten är något som väldigt många är rädda för, de flesta människor antar jag...och mitt i alla dessa kriser har jag annars också känt mig lite utanför, I´m on the outside and I´m looking in - känsla... främst på jobbet. Vet inte egentligen varför, men först nu har jag verkligen insett hur litet ställe det här är, hur svårt det kan vara för andra människor att acceptera en ny människa...eller kanske inte alla nya människor, men mig tycks det vara svårt att acceptera...varför ? Vad gör mig så svår ? Varför skall det skvallras så mycket om mig, pratas bakom ryggen ? Varför är jag plötsligt stadsflickan som ingen vill lära känna ordentligt ? Varför är det så svårt att lita på mig ? Jag blir bara så arg, vad kan jag göra åt det att jag inte är född här, vad kan jag åt det att jag är ny och det tar en stund innan jag lär mig allt ? Kanske jag bara inbillar mig, men de senaste dagarna har jag bara tyckt att det är så tydligt hur ingen vill prata med mig, folk drar sig undan och får mig att känna mig så utanför allt....så ynklig och osynlig! Jag tror att jag bara har en down-period nu och därför känns allt så jobbigt, men mest beror väl allt bara på att jag faktiskt känner mig så ensam just nu, första gången sedan jag flyttat hit så känner jag mig såhär ensam...och allt som andra gör eller säger får mig bara att må sämre, fast de säkert inte menar något illa...nå, kanske den här skit perioden snart går om!

EMT´s prayer

LORD,

Grant me the wisdom so that I may treat
those of your children that lay at my feet.
Let my hands be gentle, sure and swift
to impart to them your sacred gift.

Let me see only a patient's need
not their color, race or creed.
Help me always to be my best
even when it's on my hours rest.

Grant me the insight to understand
patients of mine are going to die.
Let me remember that when they do
there is a wonderful life in Heaven with You.

Lord, if in the time of duty I should fall
help my family to hold their heads tall.
For it was You who decided that I should be
one of your chosen few, an EMT.



-Author Unknown-

ett nytt år igen...

Tiden flyger bara förbi, känns som igår när jag flyttade hit till Lochteå och började jobba här, men nu har jag redan hunnit vara här i 4 månader. Tiden har börjat gå för fort, är det kanske ett tecken på att man börjar bli äldre..?!?!

Jaa-a, då var det väl det här med nyår och nyårslöften. Nyåret togs emot med mina nya härliga vänner här i Lochteå. Tänkte först bara fara hem och bada bastu när jag slapp från jobbet nio på kvällen, men kompisarna övertalade mig att komma och ta emot det nya året med dem. Och som tur lämnade jag inte hem och sitta ensam, vi hade så roligt den kvällen och på nåt sätt började jag till och med se fram emot det här nya året och alla nya äventyr som den för med sig...förhoppningsvis!

Jag har varit lite pessimistisk på sistone, och det är väl inte så konstigt egentligen med tanke på allt som hänt under hösten. Framför allt har jag varit ganska pessimistisk över förhållanden och allt som har med dem att göra, har tänkt att jag inte har någon lust att ge mig in i sådant skit någonsin igen. Men kanske det finns hopp ännu, även för mig. Men jag tror mest att det kommande året kommer att vara givande med tanke på mitt arbete...orkar inte ens hoppas på så mycket annat, det räcker för mig!

Nåjå, nyårslöften alltså...jag beslöt mig redan för att inte ge några dumma löften som jag ändå inte kan hålla. Men ett par löften vågar jag ge.
1. Försöka älska mig själv och ta hand om mig själv, lära känna mig själv ordentligt och ge mig själv tid, inte vara rädd för att förverkliga mina drömmar. (okej,okej...jag vet att det där var flera löften, inte bara en...)
2. Träna mera, se till att jag motionerar mera och får bättre kondition och främst mera muskler! (jag vet, jag vet...ett typiskt nyårslöfte efter att man nästan ätit ihjäl sig av julskinka och choklad, men detta löfte beror inte på julskinkan, jag behöver helt enkelt mera krafter i detta arbete för att ryggen skall orka bättre med alla tunga lyft....!)


















He va he! Dessa löften skulle jag kunna ge mig själv när som helst under året, inte bara på nyår. Båda är lika viktiga för mig, på olika sätt. En sak har jag funderat på den senaste tiden...jag har en liten dröm som jag burit på länge, men aldrig ens planerat att förverkliga. Men ifall arbetet här i Lochteå tar slut i januari 2010, ifall vi inte får nå nya "sopimuksia" och sånt, då skulle jag vilja åka utomlands för ett år eller två som reseledare. Nu skulle jag kunna göra det, nu skulle jag inte ha något som håller mig tillbaka. Hemlängtan skulle säkert vara hopplöst svårt, och det här är bara dagdrömmaren Johanna inom mig som pratar, men det skulle vara så roligt! Tänk vad allt man skulle få uppleva under ett år utomlands! Man skulle lära känna sig själv så mycket bättre, lära sig att komma ännu bättre överens med nya människor från olika länder, lära känna olika länders kulturer...det skulle vara fantastiskt! Skit lön, hemskt långa arbetsdagar, max enn ledig dag i veckan och sånt....det är ju sant att sådant är det i verkligheten, men ändå skulle det vara så frestande! Varje gång vi var utomlands med familjen när jag var liten så var jag alltid lika imponerad av dessa pigga och glada reseledare vi mötte! Och när vi kom hem samlade jag en massa information om något särskilt land i en liten svart mapp som jag sedan gick runt med och låssades prata i en mikrofon i en buss....jag ville SÅ vara en reseledare! :) vem vet, kanske det är en dröm som jag någongång får förverkliga...

julen 2008

Okej, jag måste väl ta tillfället i akt och önska alla en riktigt god och fridfull jul!

Själv jobbar jag i år, hela julafton, hela dygnet! Men egentligen gör det ingenting, alla vet ju att jag tycker om mitt jobb och tycker om att arbeta, till en liten del även nu på julen tycker jag om att arbeta...men jag hoppas ändå att det blir en lugn julafton. Är ganska pessimistisk när det gäller julen måste jag medge. Det lilla barnet inom mig som brukade älska julen har försvunnit. Istället ser jag bara hur folk har glömt bort den egentligen tanken bakom jul, folk stressar över att köpa en massa dyra julklappar, att hinna städa, att hinna baka, att hinna köpa enorma mängder mat så att man nästan äter ihjäl sig sedan!

Stackars gamla gummor och gubbar stressar också över en massa onödigt på jul, tyvärr klarar inte allas hälsa av denna stress och det är ingen hemlighet att det brukar förekomma en hel del återupplivningar kring jultiden....och bilolyckor också, folk stressar i bilen och kör alldeles för hastigt på hala vägar och sedan skiter det sig! Och hur många kommer ihåg att det finns människor som firar julen alldeles ensamma, ingen familj, inga släktingar, inga vänner...tänk vilken ensamhet och ångest de måsta känna, hur deprimerade de säkert är kring julen...och många tar till flaskan i stunder som dessa...suck...
Och hur många kommer att tänka på att det finns familjer där våld förekommer även under julen, eller speciellt under julen när makan eller maken tar aningen för mycket alkohol och klappar upp sin bättre hälft och barnen...så sorgligt!! Dessa sämre sidor av julen tänker få av oss på, men jag tänker på dem, just nu...min jul börjar egentligen först imorgon när jag slutar jobba klo.15 och åker iväg hem till Öja och njuter av lite julskinka!

Ursäkta om jag förstör någons julstämning med detta smått deprimerande inlägg. Detta var inte min mening. Jag ville bara dela med mig av mina tankar kring denna jul.

elämisen sietämätön vittusaatana!!!

Okej, förlåt för dessa starka ord i min rubrik...de beskriver bara ganska bra vad jag känt de senaste dagarna! Allt började några dagar sedan när jag jobbade och skulle åka iväg till stationen hemifrån då vi fick ett alarm. Nå, det var jätte halt och jag har ju ingen bil längre så jag var tvungen att ta min lilla vackra cykel och trampa iväg...det är ingen lång väg till stationen, jag cyklar gärna dit, det är nästan snabbare än att hoppa i bilen och köra dit. Men nu gick det inte snabbt när det var så halt! Is överallt!!! Och ingen sand på vägen förstås! Nå, jag slapp inte långt innan cykeln sakta men säkert slirade till sidan och jag föll med ett brak ner i marken med knät först förstås...inget litet blåmärke jag fick efter det! Skit alltså! Och därifrån började min vitutus...

Nå, sedan fick jag höra att någon pratat lite skit om mig...ni kanske vet vem jag menar. Och jag blev så arg! Måste det alltid gå till det här, till att smutskasta den andra! Varför? Kan man inte bara bete sig vuxet och ordentligt och inte börja smutskasta den andra med saker som inte ens stämmer....helt onödigt tycker jag! Jag förstås bara inte...

De flesta tror att det är på grund av jobbet jag varit på dåligt humör och lite bitter också...men så är det förstås inte...allt annat bara gör mig vansinnig! Jobbet är det enda vettiga och roliga just nu, orkar inte ens bry mig om något annat! Den här veckan hade jag bara en ledig dag, men det gör inget...jag har själv valt att arbeta så mycket som möjligt, hoppar in ifall någon behöver ledigt och sånt. Orkar bara inte sitta här i min lägenhet hela dagen. Att vara ledig flera dagar gör mig galen just nu, då kan jag inte undvika att tänka på saker och ting, då tvingas jag tänka, orkar inte alltid göra det, inte just nu i alla fall...

Även om jag som sagt vill arbeta istället för att sitta hemma och fundera, så har jag funderat över några saker den senaste tiden. Inte mycket, har bara funderat lite! Jag har märkt att jag blivit väldigt skeptisk, skeptisk över allt som har med förhållanden att göra. En av mina arbetskompisar, som är 3 år yngre än jag, är gift, har ett eget hus och nu är hon också gravid. Skrämmande tanke på något sätt! Det passar henne jätte bra, den där livssituationen och jag tror att hon kommer att vara en super bra mamma, hon passar på nåt sätt så bra i den rollen. Men jag började fundera att tänk vad barnslig och omogen jag är!?! Jag skulle aldrig ha varit redo för en sådan livssituation 3 år sen, jag skulle inte kunna se mig själv i den där rollen ännu heller som 24-åring! Jag började fundera om jag nånsin kommer att kunna vara i en sån situation eller är jag helt enkelt för rastlös...?? Jag är ingen "mamma-hahmo", har inte egentligen nån modersinstinkt eller sånt...jag vill bara jobba just nu och säkert en tid framöver också...jag tror på nåt sätt att jag kan vara en sån person som satsar fullt på jobbet, vill göra det jag brinner för, med risken för att jag inte kommer att bilda nån familj i så fall....jag vet inte, det här är bara en massa bittra funderingar just nu...vet ingenting om någonting! Jag är bara bitter, sur och inåtvänd just nu!

dagens meny

Dagens meny här på Pastorinmäentie är ärtsoppa och pannkaka med jorgubbssylt och vispad grädde!!! Muuuuuums! Ärtsoppa är gott, pannkaka ännu godare och grädden e bäst!!

Inte så mycket annat på hjärtat just nu, hade en superrolig kväll med Karin i fredags. Först for vi på jumppa och sedan badade vi bastu, gjorde jätte god pizza och drack lite vin...sedan for vi ut och dansa och hade så himla roligt! Nästan hela gårdagen låg jag på Karins soffa och hade en ordentlig krapuladag, vi bara pratade och pratade och på eftermiddagen körde vi iväg till Kotipizza och åt pizza..igen! :) Jag har verkligen lärt mig att uppskatta kvällar som dessa, när man bara kan ha roligt med en god vän och glömma allt annat i livet, att bara njuta av kvällen. Det är också intressant hur fort man kan bli vän med en person som man nyss träffat, ibland klickar det bara, vi har så mycket gemensamt och har gjort så många dumma saker tidigare i vårt liv...vi förstår varann helt enkelt, sådana vänner växer inte på träd!

mitt yrke, mitt liv just nu...

När jag var yngre, när jag nyss påbörjat mina sjukskötar-studier, dagdrömde jag om att få arbeta på ambulans. Oj vad jag längtade och vad jag dagdrömde! Okej, drömmen blev äntligen sann och aldrig tidigare har jag trivts lika bra på en arbetsplats som jag gör nu! Jag älskar faktiskt det här jobbet, åtminstone än så länge, och jag tänker njuta av den här känslan så länge den varar.

Men aldrig trodde jag, när jag dagdrömde om ambulanser och blåljus, att detta arbete skulle kräva så här många uppoffringar. Om jag kunde ha varit nöjd med att jobba på sjukhus var som helst i landet, om viljan att uppfylla mina egna drömmar inte hade varit så himla stark, skulle vi kanske inte ha vuxit isär, skulle kanske ha varit nöjd med allt så som det var, anpassat mig till vardagen...bra eller dåligt, det kan jag inte svara på ännu. Men jag ville gå min egen väg, uppfylla min dröm, jag valde att gå den krångliga vägen, jag valde att göra en massa uppoffringar, bara för att vara lycklig med mitt jobb, mitt yrke.

Just nu är mitt yrke allt jag har, allt jag kanske behöver just nu...vet inte, hur länge kan man vara nöjd med bara ett yrke, inget annat, det vet jag inte, behöver inte veta ännu, få se hur länge jag hålls på ytan innan jag sjunker under...men ännu simmar jag med huvudet ovanför ytan! Och ibland känner jag mig även lycklig, ibland känner jag mig ensam, ibland känner jag mig ganska vilsen och ynklig, men ibland känner jag mig så lycklig och nöjd, när jag får hålla någons hand, när jag vet att jag gjort allt jag kan, när jag känner att jag verkligen hjälpt någon...ibland känner jag mig nästan lycklig, trots allt....

den där sången...

Sången här under är bara så härlig! Har lyssnat på den säkert hundra gånger de senaste dagarna. Vet inte varför den är så bra för mig...texten är bra, melodin är bra, nickelback är bra...kanske den mest av allt ger mig nånslags tröst för tillfället, nu när allt har känts så skit rakt ut sagt. Vet inte varför förra veckan var så himla svår att ta sig genom, jag grät varje dag, flera gånger om dan, alla smått dystra kärlekssånger räckte för att få mig att stortjuta....allt kändes skit, jag tyckte att jag själv är skit, jag var då lessen så lessen över allt, över mitt liv...nu börjar det sakta men säkert lätta lite, kan skratta igen och gråter inte varje dag. Visst är jag ännu ganska känslig och kan börja gråta ganska lätt och visst fäller jag någon tår nu som då. Men jag mår i alla fall lite bättre. Men fortfarande är jag lite bitter över livet, förstår inte varför allt måste vara så svårt, förstår inte vad det är för fel på mig, varför inga förhållanden fungerar för mig, funderar varför jag är sådan som jag är, varför jag inte kan få ett förhållande att fungera....skit helt enkelt! Och det känns som om allt har varit mitt fel just nu, det måste ju vara mitt fel, jag har ju ändå varit i flera längre förhållanden och aldrig lyckas jag få det att hålla! Skit alltså igen!

Nåjå, jag är ganska pessimistisk just nu...men som sagt, jag mår nog bättre nu än förra veckan...har fått prata lite med vänner och bekanta, hittat tröst i små saker...och även om det låter så ibland och känns så ibland så har jag inte gett upp hoppet, inte ännu...därför gillar jag sången här under, den ger hopp....jag måste tro att det finns någon som är rätt för mig, bara måste tro det!

gotta be somebody....

This time I wonder what it feels like
To find the one in this life
The one we all dream of
But dreams just aren't enough
So I´ll be waiting for the real thing.
I'll know it by the feeling.
The moment when we´re meeting
Will play out like a scene straight off the silver screen
So I`ll be holdin’ my breath
Right up to the end
Until that moment when
I find the one that I'll spend forever with

`Cause nobody wants to be the last one there.
'Cause everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There`s gotta be somebody for me like that.
`Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere.
There`s gotta be somebody for me out there.

Tonight out on the street out in the moonlight
And damn it this feels too right
It´s just like Déjà Vu
Me standin’ here with you
So I´ll be holdin`my breath
Could this be the end?
Is it that moment when
I find the one that I'll spend forever with?

‘Cause nobody wants to be the last one there
'Cause everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There´s gotta be somebody for me like that.
`Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere?
There`s gotta be somebody for me out there.

You can´t give up!
When you're Lookin´ for a diamond in the rough
Because you never know when it shows up
Make sure you´re holdin` on
‘Cause it could be the one, the one you´re waiting on
‘Cause nobody wants to be the last one there.
And everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There's gotta be somebody for me out there.

Nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere?
There `s gotta be somebody for me out there.

Den här sången säger ganska mycket just nu...har ju bott isär nu i praktiken sedan jag började jobba här i Lohtaja, men nu har vi gjort det beslutet slutligt att vi verkligen skall flytta isär nu en tid...se hur allt går...visst, jag vet ju att det är bäst så här, kanske, antar jag...men så himla jobbigt, tungt, sorligt allt möjligt...varför ska det bara vara så jävla svårt alltid! Orkar inte mer, lyssna till en fin sång istället!

http://www.youtube.com/watch?v=PtX19z_fUbc

Måste bara skriva lite till, fast jag redan skrivit några rader idag...Jag har blivit julivrig ovanligt tidigt i år, kanske p.g.a att jag äntligen får vara så nära kokkola och min familj i år, har inte varit det på ett par år. Och jag behöver all ljus och stämning i världen just nu, för att inte bli alldeles för dyster! Så ljus och lyktor har varit framme länge redan och idag tog jag fram lite julljus och bakade jultårtor, härligt! Detta piggade verkligen till min trista och hemska dag, nu känns allt plötsigt lite bättre!

Jag har annars en konstig "connection" till ljus. När jag var lite yngre påstod jag att jag hade en connection med måsar, kunde tala med dem (annina vet vad jag pratar om.... :D ) men numera har denna samhörighet med fåglar och speciellt måsar lidit lite....hehe! Men jag älskar faktiskt ljus, i alla former i alla färger i nästan alla dofter! Härliga underbara ljus! De är så vackra och skänker ro på nåt konstigt sätt. Jag har redan en tid nu haft en konstig "ritual" som jag alltid utför ifall någon har dött under mitt arbetsskift. När jag kommer hem från jobbet tänder jag ett eller flera ljus och sätter på någonsorts lugn och stillsam musik och bara stänger ögonen för en stund. En lite konstig ritual, jag medger det, men på detta sätt får jag själv ro och kan lämna dagen och den avlidna patienten bakom mig. Det är klart att man som sagt blir van med att se lik med detta arbete men jag vill ändå behålla denna ritual, det finns ändå en andlig sida av mig starkt rotad i mitt innersta och på detta lilla sätt vill jag skänka ro åt patienten och åt mig själv. Nåja, det var det om ljus...jag gillar dem alltså och därför tycker jag också så mycket om jul! Och december är för kort, därför tänkte jag börja julpyntandet redan nu!

suck...

Nu är jag tillbaka här i Lohtaja igen, spenderade ett par dar i Kokkola och hyrde även sex and the city-filmen, har inte hunnit se den förrän nu. Allt gick ganska bra tills strax innan jag skulle åka tillbaka hit och börja arbeta...som vanligt valde jag och han världens sämsta tillfälle att diskutera saker, nämligen just då när jag är på väg och har lite bråttom att hinna hit i tid, då ska vi prata om vårt förhållande och framtid, vi är såååå smarta!

Nå, det sket sig totalt förstås. Det blev slutligen bara till en massa beskyllande och gräl och jag var så lessen när jag körde iväg. Jag vet att jag kan vara himla krånglig och svår och självisk och allt möjligt skit...men att höra honom säga att allt egentligen är mitt fel! Han har tydligen t.o.m. trott att jag varit otrogen!! Han hade nämligen hittat bilder på sin dator av mig i underkläder...foton som jag själv tagit av mig själv och enbart därför att jag har gått upp i vikt på sistone och har nu tagit mig själv i kragen och börjat träna igen, så jag ville ta lite före-foton så att jag kan se om jag lyckats bli i bättre form efter någon månad med efter-foton...typiskt att män ska missförstå allt!! Nåja, det där var bara en bisak...men jag var så besviken, arg och lessen när jag körde hemåt, allt var bara så fel så fel. Och jag var arg över att han faktiskt beskyllde allt på mig, att han inte vill flytta till Lohtaja och bo tillsammans med någon som inte bryr sig om honom! Som om jag inte brytt mig!! Han har så fel!! Men jag tycker att jag har all rätt att vara lite självisk just nu, det är hans tur att komma efter mig om han verkligen vill vara tillsammans med mig. Jag har sprungit efter honom till flera olika städer här i landet, även om jag inte gillat det. Men nu när han skulle vara tvungen att flytta någonstans dit han inte riktigt vill flytta, då är det helt omöjligt, då är det jag som är självisk och han behöver inte komma hit för min skull! Suck, det är allt jag kan säga just nu.
Suck suck suck.

Har du problem eller..???

Jag kan helt enkelt inte förstå mig själv! I mitt senaste inlägg är jag så förstående och lycklig och allt är så himla bra bara...skitsnack! Varför ska allt vara så krångligt nu igen plötsligt ?!?!?!?

Jag har aldrig varit så nöjd med mitt arbete som jag är nu, men för att få arbeta med det jag länge drömt om har jag varit tvungen att göra många uppoffringar har jag nu insett. Jag bor här på landet och jag bor här ensam, detta på grund av att min s.k. livskamrat inte vill bo här ute på landet...och jag arbetar nästan hela tiden, dejourerar på kvällarna, nätterna och helgerna...och jag tycker om att dejourera! Men det känns bara lite konstigt att jag sitter här ensam alltid, även på helgerna, även när han är ledig från arbetet. Inte kan man ju komma hit och hålla mig sällskap...vilken galen tanke, vad tänkte jag på!! Och en tid sedan var vi på ett alarm där en man hängt sig själv och berättade om detta för honom som borde vara mest intressarad av vad som sker i mitt liv. Visst, jag har sett många lik i mitt lilla liv redan, men aldrig förut sett någon som hängt sig. Och det var inget problem för mig, inga mardrömmar eller sånt...allt ok. Men jag ville berätta om min dag för honom och jag ville att han skulle fråga hur jag mår, om allt är ok även om allt är ok med mig. Det gör ju jag också, frågar honom hur han mår! Men aldrig kan man fråga det av mig! Jag är irriterad, frustrerad, besviken, arg, allt möjligt!

Den enda tanken i mitt huvud just nu är hur jag ska orka med detta yrke och dess dåliga sidor om jag inte kan komma hem till någon som är intresserad av hur jag mår, hur min arbetsdag gått. Jag vill att någon är intresserad av mig, av mina känslor, vill veta vad som händer i mitt liv, vad jag går och tänker på. Jag är livrädd för att jag inte skall få någonsorts stöd ifall något riktigt jobbigt händer på arbetet, som t.ex. någon riktigt otäck olycka eller ett litet barn som dör...de är såna saker som man aldrig kan bli van med och som alltid är oerhört jobbiga! Såna saker kommer man inte igenom utan några (eller många) tårar...vad om jag inte får något stöd efter en sådan arbetsdag hemma, vad om jag inte känner att jag kan gråta ut i hans famn..?? Jag kan inte göra det just nu heller, hur skall det bli till något i framtiden då..??

Sommaren gick dåligt för oss som jag redan tidigare nämnt. Men nu går det ännu sämre. Det gick uppåt en liten stund men nu har det gått så radikalt neråt igen, får kämpa med mina egna känslor hela tiden, eller rättare sagt bristen av vissa känslor...det tragiska är ju att detta tycks hända mig alltför ofta, är det kanske mig som det är fel på....så måste det vara! På ett eller annat sätt förstör jag alla mina förhållanden, har redan börjat tänka att kanske jag helt enkelt är en ensamvarg och därför inte trivs alltför länge i ett förhållande. Jag har ärligt talat njutit av att få bo ensam nu igen, trivs i stillheten och får göra precis som jag själv vill, njuter av att vara bara för mig själv. Detta är ju fel egentligen, jag borde ju sakna honom och vilja ha honom här hos mig. Men vet inte om jag vill det. Vet inte vad jag vill, allt är så omtumlande just nu. Det har varit det länge nu, först nu kan jag ta lite avstånd från allt, orkar helt enkelt inte stressa längre. Har försökt så mycket själv nu, har pratat och pratat, försökt få honom att prata så att vi skulle kunna reda ut något, har försökt reda ut varför allt är så här. Men nu har jag bara fått nog, orkar inte stressa mer, orkar nästan inte ens bry mig hur allt går...tragiskt egentligen, men det här är sanningen. Orkar inte låtsas längre. Orkar inte skriva mer heller denna gång, jag skall ta en paus nu, gå och sova och skriver mer nån annan gång...börjat låta som en bitter gammal tant nu, dags att sluta alltså!

Pambulans!

Gjorde sist och slutligen det tuffa beslutet här för ett par veckor sedan...skulle ha fått en tjänst på akuten i Kokkola men jag valde att inte ta emot den och istället börjar jag arbeta på Lohtaja ambulans. Det är väl det största som hänt på sistone i mitt lilla liv...

Ser verkligen fram emot mitt nya arbete! Det har varit så roligt att dejourera nu som då på Kälviå ambulans men tänk att äntligen få göra det jag drömt sedan jag var 18-åring på heltid! Det har blivit så tungt på akuten nu för tiden, personalen har ingen samhörighet längre och vi jobbar ihjäl oss med bara 3-4 personer per skift och massor med patienter! Ganska ofta känns det som om "pambulanserna" står i kö utanför akuten då vi inte hinner ta emot alla patienter....mera personal vore nyckelordet här också! Och ibland skulle inte lite tacksamhet heller skada! Allt vi gör på akuten är fel, kokkola-lehti publicerar hela tiden väldigt vänliga och bra kommentarer om servicen på akuten.............suck...........ja förstår inte vad människor förväntar sig! Om du kommer till akuten p.g.a. ett sjukt ben så får du garanterat räkna med att du hamnar och vänta några timmar...so what! Nämligen däremellan tar vi hand om människor med bröstsmärtor, väldigt ofta gör vi "liuotuksia", ibland återupplivar vi, ibland måste flera människor hålla fast en människa som är helt galen i väntan på polisen eller vakterna, ambulanserna kommer med allvarligt sjuka människor hela tiden och någon måste ta emot dem också.....jag förstår bara inte varför människor orkar klaga, ingen av de som är "ordentligt" sjuka och har fått hjälp har klagat! Man skulle ju tycka att folk skulle förstå vad akuten innebär, hurudana patienter vi sköter där...nämligen akut insjuknade patienter! Och när folk skriver att personalen bara sitter på kaffe och springer ute och röker så undrar jag nog varifrån de har fått det för sig....oskojat, de senaste veckorna har jag flera dagar varit tvungen att skippa kaffe- och matpauserna helt, och ifall man hinner och äta så måste man göra det på 5 minuter.....så det så, fortsätt klaga på oss bara, vi förtjänar det väl....

Nåja, nu slipper jag äntligen bort därifrån åtminstone för 1,5 år.....ska bli sååååå skönt! Igår fick jag mina supersnygga pambulans-kläder också, snärtigt! Det blir nog bra det här, jag gjorde nog rätt val! Supernöjd! Livet ler igen!

omtumlad

Jag har konstaterat att jag inte är normal, jag har verkligen stora problem med mig själv...Jag är en så himla rastlös själ, tycks aldrig bli nöjd med mitt liv, min situation...alltid något fel, hela tiden känns det som om något är fel, som om jag väntade på något stort och omtumlande hela tiden.

När jag studerade ville jag bara bli färdig så fort som möjligt, ge mig ut i den stora världen och börja arbeta. När jag äntligen fick inleda min skötarkarriär i Åbo var jag ändå inte nöjd, trivdes inte i storstan och ville bort. Nå, när vi sedan flyttade till lilla Kemi var jag inte nöjd där heller, fast jobbet var jätte bra och jag fick nya vänner, ändå var jag inte alls nöjd och ville bort igen. Nu är jag äntligen här i Kokkola igen och har ett bra liv, ett bra jobb, bra vänner osv. Ändå känns inget riktigt bra, är mera rastlös än någonsin förr...känns som om ja inte ännu heller e på rätt plats, något saknas.

Hade en super bra helg nu när jag dejourerade på Kälviä ambulans, fick jobba med en så bra typ att tiden gick jätte fort. Jag är alltid lika lycklig och glad när ja får jobba på ambulans, för en liten stund glömmer ja allt som ja grubblar på, men sen när ja kommer hem igen och återgår till vardagen blir allt så krångligt igen. De senaste dagarna har jag också gått omkring med en klump i magen, och jag tror inte att det är frågan om magsjuka...det är något annat, som om jag gick och väntade på att något stort skall hända, något omtumlande, något som ändrar mitt liv helt...Jag vet inte vad som felar mig, har inget hum om någonting..allt borde vara bra, ja lever ju ett bra liv, har väl allt som man kan önska sig...ändå är min själ rastlös, vet inte riktigt vad jag borde göra...åka utomlands kanske, börja göra ambulans-keikkor oftare, mera på allvar...? Ja vet inte, egentligen kan ja ju inte förverkliga något som ja kanske går och drömmer om, är nog mera eller mindre fast i min nuvarande vardag, kan inte rigtigt åka bort någonstans nu när timo jobbar i Kemi, någon måste ju stanna hemma och sköta vår beebis....

i dreamed i was missing
you were so scared
but no one would listen
cause no one else cared.
after my dreaming
i woke with this fear
what am i leaving
when i´m done here
so if you´re asking me i want you to know

when my time comes
forget the wrong that i´ve done
help me leave behind some
reasons to be missed.
don´t resent me
and when you´re feeling empty
keep me in your memory
leave out all the rest
leave out all the rest.

(linkin park, från skivan minutes to midnight)

Vacker sång, djup sång, berör mig.
Även min nya tröja är vacker, fdny har också berört mig,
där jobbar modiga människor, där jobbar människor som saknar sina arbetskamrater, arbetskamrater som gett sitt liv för andra, som gett sitt allt för att rädda andra.
Let us never forget. 9/11.

he tar i hövo!

Om jag vore en hund och kunde morra, så skulle jag morra just nu, hela kvällen lång...På lördagen gifter min kusin sig och jag hade så sett fram emot sommarens enda bröllop! Nå, lite "takapakkia" igen förstås! Timo får inte ordnat lördagen ledig så nu måste jag meddela åt kusinen att vi inte kommer båda två...roligt att meddela detta i sista sekunden, man vill ju inte stöka till det mera för dem, de har säkert tillräckligt att göra annars också. Och jag hatar att gå på bröllop ensam, man vill ju sitta och hålla någons hand, dagdrömma om hurudant bröllop man själv vill ha en vacker dag och njuta av romatiken som svävar i luften..nå, så blir det förstås inte denna gång...

Jag är ganska så bitter på allt just nu, att allt bara måste gå se fel ibland...jag vet att detta inte alls är så allvalrigt, att det finns värre saker i livet...men tå e tar i hövo tå tar e heilt enkalt bara så mytzi i hövo!!!