Lade märke till en finurlig sak igår. När man skriver i en sån här blogg på nätet, skriver dagbok på sätt och vis, så håller man tillbaka en hel del. Jag gör det i alla fall. Jag skriver inte på samma sätt som jag skulle göra om jag skulle vilja skriva dagbok, skriva för att minnas saker. Nej, jag skriver mera med tanke på vad andra kanske vill läsa eller jag tänker "nu borde jag nog skriva något för folk vill kanske veta detta om mig". Men att skriva blogg borde ju handla om mig, jag borde skriva för att jag själv vill skriva ner vissa saker, saker som jag vill kunna läsa om efter några år. När jag var yngre skrev jag dagbok, ofta och jag skrev mycket! Men det har tasmats...orkar inte riktigt skriva ordentlig dagbok längre, så denna blogg är den enda formen av "dagbok" i mitt liv just nu. Så ni får ursäkta om min blogg kommer att ändra stil nu framöver, jag kommer att börja skriva mera vad jag egentligen själv vill och skriva om mina känslor och allt (eller åtminstone nästan allt) som händer och sker i mitt liv...okej, det lär inte bli mycket skrivande för det sker inte så hemskt mycket i mitt liv just nu.. :) Och ta det lilla lugna, jag kommer inte att nämna några namn i bloggen...förutom mitt eget! Och jag skiter i vem som läser min blogg, hittills har jag ägnat alldeles för många tankar åt vem som läser min blogg och vad jag därmed kan och inte kan skriva....nu skiter jag i det! Läs inte om ni inte vill veta, punkt!
Morgonens funderingar handlar om jobbet och människorna på jobbet. Det handlar om hur frustrerad och deprimerad jag varit på sistone. Det handlar om att bo på landet där folk har alldeles för lite att göra och koncentrerar sig alldeles för mycket på andra människors liv.
Ni skulle bara veta hur konstigt det är att flytta från Kåkkelby city hit till Lohtaja. Jag är ingen stadsflicka, jag är född på landet och vill bo på landet! Men det förstår inte alla här, för de flesta människor här i Lohtaja är jag den nya stdsflickan som flyttat hit. Leima otsassa heti! Nåja, jag vet att folk pratade mycket skit om mig innan jag kom hit och började jobba här på ambulansen, folk hade vissa uppfattningar om mig och de var inte alltför ivriga över att jag skulle komma hit och förstöra deras idyll. Fram till nyår var jag så lycklig över att jag vunnit de flestas tillit, att ja kommit så bra överens med alla och att de sakta men säkert kanske t.o.m. börjat tycka om mig som deras arbetskamrat. Men nu plötsligt förändrades allt. Förra helgen fick jag höra att en av mina arbetskompisar sagt till sin pojkvän att han absolut inte får prata med mig ifall jag kommer till "paikallinen" (en liten pub där många brukar sitta och spela kort på helgerna, sjunga karaoke eller ha roligt helt enkelt!). Jag vet inte om detta bara förvirrade mig så totalt att jag inte kan tänka klart, men det känns precis som om alla nu plötsligt skulle tycka skit om mig. Det är så tydligt ibland på jobbet, vissa pratar knappt med mig, ifall jag går i samma rum där de andra sitter så försvinner alla plötsligt...ja, som sagt, jag kanske bara inbillar mig för jag är ganska överkänslig just nu och överreagerar på det mesta, men ändå...det känns plötsligt som om jag är en outsider, som om ingen vill ha mig där längre. Och jag hatar den känslan! Jag kan inte riktigt vara mig själv nu heller, jag håller tillbaka, sitter bara tyst och drar mig tillbaka. Jag är inte sådan här egentligen och det märks t.ex. på helgerna när jag går ut till "paikallinen" och sitter och spelar kort med grabbarna och har skitkul! Då är jag mig själv igen....men på jobbet känns det som om jag vore i helt fel sällskap just nu. Jag vet inte, kanske folk bara är lite allmänt slöa just nu, kanske alla är lite deppade, jag vet inte, men något har hänt och jag vet inte vad...
Så länge jag var i ett förhållande var det tydligen inget fel på mig. Då var jag trygg, då hade folk tydligen inget att oroa sig för. Jag pratade med en annan öja-bo som bor här i Lohtaja, min goda vän, om allt detta och hon sa också att folk är så konstiga till att börja med här...speciellt tjejer tycks ha problem med nya "stadsflickor" i byn, medan männen är sådana charmörer här och så väl uppfostrade. Men hon sa också att det pratas alltid mycket i en sån här liten by när någon ny flyttar hit och antagligen kommer det inte att lugna ner sig innan jag är i ett förhållande igen, för då är jag plötsligt "trygg" så att säga. Fånigt, säger jag! Så fånigt! Folk kan ju på allvar inte tro att jag vill komma hit och charma deras pojkvänner, hallåååååå?!?! För det första, jag vill inte ha något att göra med karar som redan är i ett förhållande! För det andra, jag skulle aldrig lyckas fast jag skulle försöka charma era män, hur skulle jag lyckas med det!?! För det tredje, jag har just kommit ur ett långt förhållande, jag har mycket att hantera och anpassa mig till, jag ska vara rätt så säker innan jag ger mig in i ett nytt förhållande, orkar inte leka mer!
Så varför kan folk inte bara se mig sådan som jag är, jag är faktiskt inte så hemsk som ni tycks tro! Jag kan vara riktigt snäll och rar och söt och vill bara få nya vänner här. Jag är singel, men jag springer inte efter era män, verkligen inte! Och för sista gången, jag är ingen stadsflicka, jag är född i Öja och vill bo på landet, tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar