Min lördagskväll

Den senaste veckan har jag varit jätte aktiv, fått massor med saker gjort! 

Jag har varit ute på gården och vårstädat (med andra ord krattat en massa löv och skräp i stora hopar som Janne sedan kört bort med traktorn), jag har stått och sågat ner tjocka, gamla granar i våra syrenbuskar, jag har grävt i blombänkarna, jag har tvättat terassen. Inomhus har jag varit minst lika flitig; jag har försökt städa så mycket som möjligt, bakat, vikt ihop vinterkläderna och packat ner dem i stora lådor, tvättat alla babykläder osv. Och så har jag badat bastu, varannan kväll!

Nu skall ni veta att Janne har försökt hjälpa mig så mycket som möjligt med alla dessa sysslor, men jag har själv valt att göra så mycket som möjligt själv. Jag vill nämligen hålla igång så mycket som möjligt nu, så att förlossningen skulle sätta igång snart! Jag är nu i vecka 38+4 och börjar vara väääääääldigt trött på min stora mage! Lillen skulle få komma ut nu, ju fortare desto bättre! Jag har svårt att sova, benen är hemskt svullna och sjuka hela tiden, "liitoskivut" blir bara värre och värre och jag har svårt att röra på mig...dessutom har jag haft lite illamående de senaste dagarna och kännt mig väldigt trött och "hängig" på nåt sätt. Jag hoppas verkligen att lillen skulle komma ut lite snabbare än Nooa, som föddes först vecka 41+0.

Ikväll badade vi alltså bastu igen. Där satt jag i bastun och njöt av värmen, medan Janne satt i badkaret med Nooa och lekte. Jag är ju en kvinna som tycker att bastuöl är något av det godaste som finns, så nu när jag är gravid försöker jag kompensera bastuölen med en burk Coca-Cola istället, men det smakar förstås inte lika gott! Så jag satt så länge som möjlilgt i bastuns värme och när jag fått nog av bastubadandet, så svepte jag in mig i basturocken och gick ut på terassen och satt där en stund med Coca-Colan i handen. Jag satt och njöt av den uppfriskande kölden och svalkande Coca-Colan, medan vinden började blåsa allt hårdare och hårdare. Och just i den stunden, när jag satt där ute på terassen och bara njöt av det euforiska tillståndet efter bastubadandet, så blev jag alldeles varm inombords av all den lycka och tacksamhet jag kände över allt det fina i mitt liv. Jag tittade ut över vår stora gård och kände mig speciellt stolt och nöjd över att jag själv sågade ner syrenerna, som är jätte gamla och växt till sig alldeles för mycket och desperat behövde kapas av lite...jga tittade på terassen som snart skall oljas och göras fin inför sommaren och sedan skall våra fina terassmöbler tas fram...samtidigt som jag satt där och njöt så hörde jag hur Nooa skrattade och busade med Janne i spisrummet...och lillebror var vild i magen och sparkade mig flera gånger...hur skulle jag då inte kunna känna stor tacksamhet över att allt är så fantastiskt i mitt liv?! 

Det är dessa små stunder i vardagen, som gör livet så fantastiskt ibland. Att få sitta i sin egen bastu och njuta, att höra barnets skratt när han busar med far sin, att titta ut över sin egen gård och dagdrömma och vad allt fint man skall fixa där på sommaren...livet är så underbart, just nu i denna stund! Jag har en tendens att vara ganska pessimistisk och klagar lätt över små saker. Men som tur kommer dessa ögonblick av stor glädje och lycka ibland och påminner om vad som egentligen är viktigt! Och snart är vi inte längre 3, utan 4 i vår lilla familj. Just nu har jag allt det jag drömt om, min egen lilla familj och vårt eget lilla hus med en stor gård och livet är alldeles fantastiskt!

Mammas lilla bastubadare! :)

våra nätter...

Känsliga läsare varnas! I detta inlägg kommer det att bli en hel del "trött mamma gnäller"-text, så om ni blir irriterade av att läsa sånt så skippa detta inlägg! :)

Vår lilla älskling har ju hittills alltid varit väldigt dålig på att sova. De första tre månaderna hade han så mycket magbesvär och grät därför jätte mycket på kvällarna och nätterna. Som tur har kvällarna blivit bättre nu och det är ganska sällan som han gråter och skriker innan han somnar. Men eftersom det var så svårt att få lillen att sova på kvällarna, så var jag tvungen att alltid ta honom brevid mig och sova. Så hittills har lillen sovit varje natt brevid mig och hittills har det funkat bra och inte varit något problem för mig. Nu börjar jag dock tänka, att vi båda kunde sova bättre om lillen skulle sova i egen säng. Nå, nu har vi tagit lös ena sidan från lillens säng och satt den brevid vår säng, så att lillen i princip sover i sin egen säng men jag är ändå brevid honom i min egen säng. Jag har nu några kvällar försökt flytta över Nooa i sin egen säng efter att han ätit och somnat vid bröstet, men varje gång vaknar han och börjar genast gråta hysteriskt och det enda sättet att få honom att lugna ner sig, är att ta honom brevid mig igen.

Vår lilla älskling är redan 4 månader gammal!

Vi har haft samma problem med Nooa ända sedan vi kom hem från BB. Varje gång Nooa somnade i vår famn, så vaknade han genast när vi lyfte honom från famnen till sängen, vaggan eller soffan. Han sover tydligen väldigt ytligt och vaknar lätt. Så hur vi skall lära honom att sova i egen säng skall bli intressant att se! Och nu tänker säkert många, att det är mitt eget fel att han bara sover brevid mig, eftersom jag själv valt att ta honom brevid mig och sova när han var nyfödd...att jag borde ha förstått att det ställer till problem sedan när lillen är större. Nå, de perfekta mammor som tänker så här, de lär inte veta hur jobbigt det är att vara förälder till en nyfödd med svåra magbesvär. Bara de mammor som har erfarenhet av att vaka största delen av natten med en hysteriskt gråtande baby vet vad jag pratar om. Då förstår man, att man gör vad som helst bara babyn sover, det spelar ingen roll var eller hur man sover bara man sover ens några timmar om natten! Så vi var tvugna att ta Nooa i sängen brevid mig och sova, det var det enda sättet att få ens några timmar sömn!

Nåja, nu har vi alltså inte ännu lyckats lära Nooa att sova i sin egen säng. Och jag tycker inte att det är nån brådska med det ännu, han är ju ändå bara 4 månader gammal. Så han får gärna sova brevid mig ännu, om han inte vill sova i sin egen säng. Vårt största problem just nu är att han äter så jätte ofta under natten! Nooa äter med 1,5-2 timmars mellanrum på natten, så det blir ju ganska lite sömn för min del och jag börjar ha ganska mycket sömnbrist småningom. Nooa har ätit så här ofta ända sedan födseln. Dessutom vakade jag ju största delen av nätterna från mitten av graviditeten, så nu har jag ju ungefär 8 månader av sömnbrist...jej! Nå, det lär ju bli bättre med tiden, men ibland börjar jag nog känna mig ganska trött och skulle gärna sova bättre.

Jag tycker att vissa mammor har det super lyxigt, som kan ge ersättning åt sitt barn ibland och på det sättet kan ta lite "paus" från hemmet och babyn. Nooa vägrar ju äta ersättning, så jag kan inte ens tänka mig att gå ut med mina vänner nån kväll, eftersom Nooa äter så ofta på nätterna och jag skulle vara tvungen att pumpa massor med mjölk åt honom...omöjligt liksom! Dessutom har min älskade sambo det problemet att han snarkar massor och mycket högljutt! Så därför har vi varit tvugna att sova i skilda rum nu efter att Nooa föddes. Det blev för tungt för mig, eftersom jag inte kunde sova fast Nooa somnade, då Janne snarkade brevid mig. Så det är bättre att vi sover i skilda rum just nu. Fast visst är det jätte tråkigt att vi inte kan sova tillsammans, men just nu är det viktigare att jag får sova ens lite på nätterna! Så jag har inte haft mycket hjälp av sambon på nätterna när Nooa gråtit och vakat. Jag har valt att klara av att sköta lillen på egen hand på natten, eftersom sambon jobbar så långa dagar och han behöver få sova så att han orkar jobba. Han har nog flera gånger sagt att han vill hjälpa till på natten, men jag tycker att han behöver få vila. Jag får ju ändå vara hemma med lillen och kan försöka sova på dagen när lillen tar sin tupplur. Men visst skulle det vara lyxigt med en man som jobbade 8-16 på vardagarna och är hemma varje helg. Andra bullar är det  med en man som jobbar 7-15.30 på Kannustalot och jobbar på bondgården vissa kvällar och på helgen.

Jag har många vänner och bekanta som har ganska lätt att hitta barnvakter. De kan föra sitt barn till sina föräldrar, syskon eller vänner och kan gå ut och äta bara på två, eller på bio osv. Den lyxen har vi tyvärr inte och vi har många gånger pratat med sambon, att vi kommer att ha ganska svårt att hitta barnvakt åt Nooa i framtiden. Vi får nog gå på restaurang och äta bara på två sedan när lillen är 10 år gammal! ;) Mina föräldrar har skött barn i många år nu och jag vill nog inte att de ska behöva sköta vårt barn nu när de äntligen är pensionerade och har tid att resa, gå till villan osv. Dessutom bor de 40-50 km från oss, så det är inte så lätt att bara köra dit och lämna barnen där! Jannes föräldrar jobbar ännu många år på bondgården innan de blir pensionerade och eftersom de måste mjölka korna morgon och kväll, så är det ganska krångligt för dem att vara barnvakt. Jag har bara ett syskon och han har fullt upp med sina egna barn och jobbet, så jag kan inte tänka mig att föra lillen dit och skötas. Dessutom bor han också lika långt borta från oss som mina föräldrar. Janne har bara en bror och han har ett barn som föddes en vecka före Nooa, så de har fullt upp med sin lilla baby och kan inte sitta barnvakt åt oss! Dessutom jobbar han ännu mer än Janne på bondgården, så när skulle han hinna vara barnvakt?! De flesta av mina vänner har småbarn och har fullt upp med att sköta sina egna barn och sina syskons barn, så jag kan inte tänka mig att föra Nooa till nån av mina vänner heller! Så slutresultatet är, att vi egentligen inte har någon som skulle kunna vara barnvakt åt Nooa, inte i alla fall den närmaste tiden. Jag vet att många andra också har det så här, att man inte har nån barnvakt som man får hjälp av när som helst. Ni som har syskon eller föräldrar som bor nära och kan sköta era barn ofta, hoppas ni förstår att vara super tacksamma över det! Inte alla har det så bra!

Oj hjälp, nu blev det här faktiskt en massa klagande igen! Nu vill jag inte att ni skall tro att jag skulle sitta här hemma bitter och sur dagarna långa...absolut inte! Jag har själv valt att jag vill ha barn och jag njuter verkligen av att få vara hemma med min lilla älskling! Ibland blir det ju förstås lite tungt och då hjälper det jätte mycket att få skriva av sig. Jag känner mig genast mycket bättre nu, när jag fått skriva ner alla mina tankar och dela med mig...inget nyttigt för andra att läsa kanske, men sånt här skrivande och klagande hjälper mig för stunden. Jag tror nog det blir lättare, bara Nooa skulle äta mindre på nätterna och jag skulle få sova mer. Och om han ännu skulle lära  sig att somna i sin egen säng nångång, så skulle det säkert bara bli ännu bättre! Ibland saknar man bara sin sambo lite. Efter att Nooa föddes har vi inte ens kunnat sitta på soffan på kvällarna och titta på tv tillsammans. Nooa somnar ju vid bröstet på kvällarna, men sover oftast bara en timme och vaknar på nytt. Om jag inte är brevid honom då när han vaknar, då börjar han gråta hysteriskt och då tar det minst ett par timmar innan han somnar på nytt. Så jag måste lämna brevid honom och sova på kvällarna, för ifall han vaknar och jag är brevid honom, då tar jag honom genast till bröstet och han äter lite och somnar om. Så ja, vi har en hel del saker som kunde förbättras med Nooas nattande och sovande...

Och nu vill jag inte att ni ska tro att jag skriver bara för att få era sympatier. Alla föräldrar har sömnbrist och alla småbarnsföräldrar är trötta ibland. Så är det bara! Alla har det jobbigt ibland på sitt eget sätt! Jag varnade ju er i alla fall för en massa klagande i detta inlägg... :) Som sagt, ibland hjälper det verkligen att få skriva av sig! Som tur har man en blogg där man får skriva om vad man vill!

en blogg om mobbning

Idag hittade jag den här bloggen : http://enkelielisa.vuodatus.net/

En rörande blogg där pappan till Elisa, en ung flicka, som begick självmord på grund av mobbning, skriver om sina känslor efter allt som hänt. Jag har suttit och läst bloggen, känt sån oerhörd sorg för föräldrarna och sån enorm ilska mot alla mobbare. Tänk att barn och ungdomar varje dag i vårt "trygga" land måste vara rädda för att gå till skolan, måste varje dag lida av andra barns sårande ord, måste få fysiska skador av andra elever i skolan...att ett barns självförtroende måste rasa samman på grund av mobbning, det känns så onödigt och fel. Att en ung flicka gör självmord på grund av att hon inte står ut med att bli mobbad, känns så fel och så sorgligt, att jag inte ens vet vad jag skall skriva.

På den här sidan http://www.jossainkaukana.net/elisa/elisanpaivakirjat.htm kan man bekanta sig mer med Elisas dagbok. Pappan till Elisa vill hjälpa ungdomar som blir mobbade, genom detta projekt. Med hjälp av Elisas dagbokstexter skriver författaren Minttu Vettenterä en fiktiv bok om mobbning.

Läs och förstå, vi måste se till att barn inte mobbas!

Bilden är lånad härifrån :http://www.jossainkaukana.net

dagen efter...

Idag har värsta PMS angsten gått över...fortfarande lite deppdepp, men det går väl över...

Och vad gör man när livet sparkar en i huvudet och man behöver seriös hjälp för att komma upp till ytan igen..?!?! Då kör man till stan och gör sig själv fin!

Hela helgen har jag oroat mig över om jag kommer att bli frisk innan tisdagen, flera veckor sedan bokade jag nämligen tid för en ögonfransförlängning. Som tur mår jag bättre nu! Före det skall jag också färga ögonbrynen...så det blir lite tid för mig själv, jag kommer att må mycket bättre när jag känner mig lite finare... ;)

I´ll be back later med lite före och efter bilder på fransarna!

oh crappy day...

Denna dag är så crappy, så den förtjänar inte ens några bilder.

Är trött på att hela tiden vara sjuk, har i typ två veckor mått dåligt och haft lite magsjuka och förra veckan fick jag feber och magsjukan brakade loss ordentligt. Så hela helgen fick jag ligga hemma på soffan. Inte träffa mina vänner, köra till stan, äta gott...näpp, ingenting sånt! Bara ligga hemma och ruttna...som vanligt!!

Och nej, jag har inte mått dåligt för att jag skulle vara gravid. Absolut inte, det är ju helt omöjligt att jag faktiskt skulle bli gravid nångång. Idioten jag trodde faktiskt att kanske all denna illamående skulle kunna bero på att jag äntligen skulle ha blivit gravid och idiot jag köpte ett graviditetstest för att kontrollera läget. Och ja, alla vet ju vad resultatet var, förstås är jag inte gravid. Så nu blev en crappy, iskall dag, ännu mera skit!

Jag har försökt jobba på att vara positiv och inte deppa över den här saken. Jag vet ju nämligen precis vad alla tänker, att hon aldrig kommer att bli gravid då hon hela tiden är så där negativ och pessimistisk! Bara så ni vet, jag är inte alltid deppad och mår inte alltid skit. Oftast är jag optimistisk och försöker tänka positivt. Men inte idag, idag har jag PMS och tycker att allt är crappy.

Och jag vet också att många av er tänker, att vad gnäller hon hela tiden över, hon har ju inte ens försökt bli gravid länge, hon har ju inget tålamod. Bara så ni vet, jag gnäller inte alltid och även om ett år kanske inte känns som väldigt länge, så känns det som en oerhört lång tid för någon som längtar efter den största gåvan man kan få.

Dessutom känner jag mig utanför allting, känns som om alla andra lever sina liv super lyckliga och glada, alla går vidare i sina liv men jag stampar bara på stället. En del behöver inte ens kämpa, de får det som de vill ha helt plötsligt bara, som en överraskning. Och hur kan man passa in längre, när andras liv kretsar kring graviditet eller familjelivet. Hur kan jag passa in där längre? Man läser om det överallt, hur par som försöker få barn känner sig övergivna och ensamma, som om de inte passar in i andras liv längre och hur det egna förhållandet lider mer för varje dag som går. Jag vet hur det känns, just nu mer än någonsin. Jag passar inte längre in i vännernas liv, inte på samma sätt som förr, och detta på grund av att jag själv känner mig så utanför, inte på grund av något som mina vänner skulle ha gjort. Jag tror alla börjar vara trötta på att lyssna på mig, jag tror att min man också börjar vara trött på allt detta. Jag vet faktiskt inte hur det här kommer att gå, vad som kommer att hända oss. Jag vet att jag älskar min man, men jag vet inte hur vi orkar längre, hur han orkar längre.

Ursäkta än en gång för min negativitet. Jag har som sagt PMS och deppar över allt. Ibland är det bara jobbigt, väldigt jobbigt, och jag skriver väldigt ärligt om det jobbiga i mitt liv.

tacksamhet på morgonen

Idag har jag börjat min dag med tacksamhet.

Har varit alldeles för deppig på sistone och bara fokuserat på det jag inte har.Visst måste man få gråta ut ibland, det lättar otroligt mycket att bara få gråta och släppa ut allt man bär på inombords. Men man kan inte deppa i evigheter...

Nu inser jag att min negativitet har skadat mig själv väldigt mycket. Om man bara fokuserar på saker som är dåligt i sitt liv och är negativ hela tiden, då får man bara ännu mera negativitet till sitt liv. Negativitet drar till sig negativitet, positivt tänkande däremot drar till sig ännu mer positiva saker i livet som ger orsak till ännu mera glädje och lycka. Vem vill dra till sig negativa saker?? Ingen! Absolut inte! Så nu tänker jag verkligen försöka tänka positivt, varje dag och i varje situation.

Idag började jag min morgon med att fundera över allt i mitt liv som jag får vara tacksam och lycklig över. Listan blev lång. Min familj, mina vänner, min älskade man, vår söta katt och hund, mitt spännande arbete, att vi har mat i kylskåpet, vi har tak över huvudet, vi bor i ett tryggt och vackert land, vi är friska...listan kunde bli hur lång som helst! När man börjar morgonen med tacksamhet, blir man lycklig och får en bra start på dagen! Så här borde jag göra varje morgon!!! Ha en bra och positiv dag allihopa!!

the helg

Har haft lite bloggtorka nu igen och ganska mycket jobb, så har inte riktigt haft intresse eller tid att uppdatera bloggen.

Inte så mycket nytt här. Vår mission impossible (=hundskolning) har fortsatt, men nu blev det några dagars paus eftersom Dana fick sår på sina båda framtassar av någon mystisk orsak. Så hon har tassat runt i lägenhet med sockor de senaste dagarna. Hon har verkligen njutit av sin "sjukledighet", hon bara sover och chillar och njuter av all uppmärksamhet hon får nu när hon är lite sjuk.

Om man är hund och är tvungen att gå omkring med sockor på tassarna, då tycker vi att sockorna skall vara äkta Catepillar-sockor!!

Igår firade vi en liten prinsessas 1-års födelsedag!!!

Många småttingar sprang runt i huset och lekte och hade skoj!!

Idag skall vi åka hem till mina föräldrar och gå ut och äta och fira farsdagen. Det blir nog en riktigt trevlig dag, fast jag är lite deppad nu igen.

Här händer ingenting, hur vi än försöker så blir jag bara inte gravid. Jag förstår bara inte. Runt omkring oss blir många andra gravida hur lätt som helst och här har vi nu försökt i ett år och inget händer. Jag skulle ge vad som helst för att få fira farsdagen med min egen man, baka honom en kaka och bära morgonmål till sängen....vanligt familjeliv är vad jag längtar efter. Det klassiska mamma, pappa, barn. Men just nu känns det helt hopplöst och om jag skall vara helt ärlig, känner jag idag att jag bara vill ge upp. Det här börjar kännas så hopplöst. Farsdagen till ära fick jag uppleva ännu en besvikelse inatt. Blev inte gravid denna månad heller. Suck, varför skall jag bli så himla besviken varje månad. Varje månad försöker jag att inte vara alltför hoppfull, samtidigt som jag ändå är lite förväntansfull och tror att kanske vi nu äntligen skulle lyckas. Men så blir man lika besviken varje månad. Det skulle bara vara lättare att ge upp, sluta försöka, eftersom det ändå inte lyckas. Då skulle man inte bli lika besviken varje månad.

Suck, det här blev ännu ett tycka-synd-om-sig-själv-inlägg. Jippijej, jag är verkligen världens positivaste människa. Och jag vet vad alla tänker nu, att jag aldrig kommer att bli gravid när jag är så här negativ, bitter och stressar för mycket över den här saken. Så är det. Men bara de som har försökt få barn länge vet hur svårt det är att inte tappa modet i något skede, att inte stressa.

Nåja, nu skall jag sluta skriva. Måste försöka bli lite piggare och njuta ens lite av denna dag.

varför ska de va så svårt??

Jag förstår bara inte, människor tycks ju få barn hur lätt som helst...och här kämpar vi på och inget händer! Suck, ni kan inte förstå denna besvikelse varje månad. Man blir helt tom, man bara känner sig så hopplös för en liten stund.

Jag vet att mitt liv är underbart, jag är väldigt lycklig! Jag klagar lätt över små saker, som att vi inte har tillräckligt gemensam tid och visst har vi dåligt med pengar ibland och visst är vår lägenhet ganska crappy och visst är min rygg helt skit osv osv.....visst hittar man alltid något att klaga över! Men egentligen har jag det väldigt bra. Jag har en underbar man som jag älskar, tak över huvudet, ett härligt och givande arbete...allt är bra.

Men längtan efter ett barn är bara så stort...och jag förstår bara inte varför andra unnas den lyckan, men inte andra. I snart ett år har vi nu försökt, men inget händer. Jag lever ett ganska hälsosamt liv, motionerar, röker inte, festar mycket sällan...så var är problemet? Jag var mycket stressad på vintern och vårvintern, så det är nog en stor orsak till att jag inte blev gravid då, men nu har jag det bra och stressar inte. Men ändå händer inget. Snart måste jag väl gå snällt till farbror doktorn och fråga om det på riktigt är något fel på mig. Men vill inte göra det riktigt ännu, eftersom jag vet att jag lätt börjar stressa då...och stress vill jag inte ha!!!

klagomål igen

Usch va irriterad jag blev en liten stund sedan!!! Jag hatar att känna mig så här arg och irriterad!!

Fick höra att gubben kanske får ledigt från "föuse" (dvs. hans föräldrars bondgård) nästa helg, men denna helg är han ganska fast där. Det låter ju jävligt bra annars, men tyvärr har ingen tagit i beaktande att jag förstås jobbar hela nästa helg!! Så det är ju toppen att han får ledigt, men vi hinner knappt ses under hela helgen eftersom jag jobbar fre-lö natt och lö-sö natt!! Och vi gör ju 12,5 timmar nattskift på intensiven, så det betyder att jag mitt nattskift börjar klo.19 och slutar 7.30...så efter så här långa skift sover man gärna ganska länge följande dag...

Så nu är jag ganska sur! Jag är bitter och klagar över allt! Jag ber om förlåtelse om jag nu förstör någons dag, men nu vill jag bara klaga lite på min blogg! Under hela sommaren har vi hunnit spendera en enda helg på villan, gubbens fadderbarn har vi sett senast ifjol lite innan jul och annat bla bla bla klagomål....de få gånger vi tillsammans åker till Öja för att hälsa på mina föräldrar eller min bror och mitt fadderbarn, så blir det alltid snabbvisiter. Och att åka till Kaustby för att hälsa på gubbens fadderbarn innebär en ganska lång resa och vi borde ha hela dagen ledigt! Ja ja, jag vet att vi fick åka på sommarresa en nästan hel vecka i somras, onsdag till söndag, när vi åkte till svenska fjällen! Så jag har ingen rätt att klaga, typ.

Visst får Janne lediga kvällar ganska ofta, men jag jobbar ofta när han är ledig och det är ganska lite man hinner göra på kvällarna. Så ibland blir jag bara så irriterad och trött på arbetet på bondgården, när man jämför oss med andra "normala" par, som har gemensamma lediga helger hur ofta som helst och kan göra saker tillsammans!

Ibland önskar jag bara att jag inte behövde jobba, att jag fick vara hemma varje dag och varje helg, så jag skulle ha mera tid till att skola och sköta vår hund och mera tid till att träffa mina vänner och min familj...men sådant är livet inte, man måste ju jobba!

Nu blev det här ett typiskt klaga, klaga, klaga inlägg, men jag bara behövde skriva av mig! Vet nu inte om det hjälpte mig så mycket....

höst i skogen!

Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag säger det igen: hösten är underbar!

Jag och Dana njuter verkligen av våra gemensamma långa promenader ute i skogen, igår kväll var vädret dessutom alldeles perfekt så vi gick nästan två timmar ute i skogen.

Fåniga Johanna....

...och Fylliga Dana i farten igen!!!

Min barndom har jag spenderat på landet, alltid nära skogen och jag älskar att kunna gå ut med hunden och släppa henne loss i skogen. Jag skulle aldrig mer kunna tänka mig bo i staden, att behöva köra långa sträckor för att komma till närmsta skog. Nej, jag vill ha skogen nära mig. Långa, fina skogstigar att gå längs och njuta av den friska skogsluften.

Samma sak är det med havet, det skall också vara nära till hands för att jag skall vara lycklig. Därför älskar jag att bo här på landet, här i Lohtaja. Här är havet och underbara stränder nära, samtidigt som det finns skog överallt!

Jag blir så lugn av att få gå i skogen och filosofera över livet i lugn och ro. I mitt jobb på intensiven blir det för varje dag som går mer och mer klart för mig att livet är fullt av överraskningar. Hur vi än försöker styra och kontrollera vårt liv, så är vi trots allt väldigt hjälplösa i sorg och sjukdom. Vi vet aldrig vad som händer imorgon, dagen som vi lever kan vara vår sista. Därför borde varje dag levas som om den vore vår sista.

Så igår slog det mig igen ute i skogen, hur lycklig jag egentligen är över mitt liv, hur bra jag har det! Jag vill gå och sova varje kväll och vara tacksam för dagen som gått och lycklig över allt som hänt. Jag vill aldrig mer gå och lägga mig och tänka "usch vad onödig den här dagen var"!

Nu tänker jag njuta av denna dag, innan jag åker till jobbet på kvällen och vakar natten!

att njuta av livet

Njut av livet!

in my eyes

Mina ögon är ett hav i vilket mina drömmar är reflekterade.

-Leonardo da Vinci-

dagens tänkvärt

"Hemligheten med att skaffa sig beskymmer är att bara tänka på sig själv."

-Frank Crane-




Hittade denna bild från 2006 på mig och vår gamla hund Nappe. Han var en jätte söt och rar hund, börjar riktigt sakna honom när jag ser gamla foton på raringen!

bra dag

Idag när jag vaknade, insåg jag hur lyckligt lottad jag verkligen är!
Ingen av mina nära och kära är svårt sjuka, jag är själv frisk, jag har alla mina nära och kära kvar i mitt liv, jag får älska och är älskad, jag har tak över huvudet, jag har ett fantastiskt jobb som jag trivs jätte bra med, jag får lön varje månad, jag har goda vänner....så varför skulle jag inte le och vara tacksam över allt i mitt liv!




"Mikään ei ole muuttunut, paitsi asenteeni.
Kaikki on siis muuttunut."

-Anthony De Mello-

mitt eget inlägg

Jag hör till de bloggare, som har väldigt få läsare och de flesta är mina vänner, bekanta eller släktingar. Jag har aldrig bloggat för mina få läsares skull, bloggandet har alltid varit något som fått mig själv att må bättre och fått mig på bättre humör. Bloggandet är som en virtuell dagbok, men en dagbok med sensur, man kan ju inte skriva om precis allt här på nätet! Jag tycker det är sjukt intressant att läsa mina gamla blogginlägg! Dessutom är det skönt att få "skriva av sig" ibland här på bloggen. Ibland kan jag skriva inlägg enbart åt mina läsare, som t.ex. inlägg där jag förklarar varför jag inte skrivit inlägg på så länge. Men oftast gör jag detta enbart för min egen skull, ingen annans. Därför har jag också valt att skriva på svenska, fast jag vet att de flesta av mina vänner är finskspråkiga och det skulle vara betydligt lättare för dem att följa min blogg om jag bör språk. Jag skulle antagligen också få många fler läsare om jag skrev på finska. Men jag vill inte byta språk. Jag använder svenska så sällan i mitt liv just nu, så bloggen vill jag behålla på mitt modersmål. Att få fler läsare är inte alls viktigt för mig.

Följande inlägg kommer att vara skrivet enbart för mig själv. Detta är ett inlägg som förmodligen tråkar ut alla mina läsare, men jag själv kommer att ha så mycket nytta av detta och kommer säkert att läsa detta inlägg flera gånger i månaden. De närmaste veckorna kommer jag säkert att läsa detta flera gånger i veckan!

Nu är det nämligen så, att jag blivit sjukt trött på mitt eget beteende. Jag är en så enormt svår person att leva med ibland. Detta år har varit väldigt jobbigt för mig själv och därmed automatiskt också för min man (ja, jag kallar honom nu för min man fast vi bara är förlovade och inte ännu gifta!). Efter att jag tog det mycket svåra beslutet att sluta mitt jobb på ambulansen i oktober/november 2010, så har jag varit deprimerad och det har varit väldigt svårt att hitta min nya roll i arbetslivet och hitta ny glädje i vardagen. Det har varit enormt svårt för vårt förhållande på alla sätt. Jag förstår faktiskt inte hur min man har stått ut med mig hela detta år. Jag är så oerhört tacksam att han orkat med mig, att han orkat tro på oss fast vårt förhållande har varit allt annat än perfekt!

Så nu har jag filosoferat mycket över mig själv och mitt beteende. Jag har funderat mycket på vilka mina stora problem är och varifrån dessa problem kommer, varför jag reagerar så som jag gör i vissa situationer. Nu tänkte jag skriva ner dessa saker, så att jag kan läsa detta inlägg alltid när jag börjar krångla och vara besvärlig för min man. Jag vill lära mig att vara lycklig, varje dag och varje stund. Njuta av livet så som det är, vara tacksam för allt jag har, också allt det lilla som jag oftast inte kommer ihåg att vara tacksam för. Men första steget för att lära mig hantera mina problem, mina dåliga sidor, är att bekänna dem. Det kommer jag alltså att göra nu!

1. Jag har ett sjukligt stort behov av att kontrollera allt. Jag försöker alltid göra allt själv, eftersom jag är så narsistisk och tror att jag själv gör allt bättre än andra. Detta sker oftast bara här hemma, på jobbet är jag helt annorlunda, för där inser jag verkligen hur lite jag egentligen kan och behöver hela tiden hjälp av mina kollegor. Men hemma, och speciellt när mannen gör något, måste jag hela tiden följa med hur han gör det och oftast måste jag hela tiden anmärka om hur han kunde göra det bättre och hur han slarvat med något. T.ex. om mannen städar, så måste jag genast fortsätta städa efter att han slutat, bara så att det skall bli "ordentligt" gjort! Jag vill också veta hur länge mannen jobbar, så jag vet när han kommer hem. Ifall mannen går ut med grabbarna och festar (vilket händer mycket sällan!) måste jag få veta exakt hur deras kväll varit och var de har hållit hus, vem de träffat m.m.

Jag tror att detta sjuka beteende beror på att jag är så osäker på mig själv och måste hela tiden känna att jag är bra på något. När jag träffade min man tyckte jag att han var helt perfekt och jag kunde inte förstå vad han såg i mig. Jag tror att jag därför har så stort behov av att kontrollera honom, jag är fortfarande rädd för att jag skall mista honom och tycker att han är så mycket bättre än jag på alla sätt. Därför har jag väl så stort behov av att bevisa att jag kan göra saker bättre än han och hela tiden påpeka det som han gör fel och borde göra bättre. Jag klagar ofta på honom, men kommer sällan ihåg att skryta över honom eller visa att jag tycker om honom. Jag är innerst inne en väldigt osäker person och jag tror väl att det hjälper mig och får mig att må bättre om jag försöker kontrollera allt och alla. Då kan inget överraskande ske, som skulle rubba hela min tillvaro.

Kom ihåg: Jag är inte bäst på allt, inte alls. Om jag vill att han skall hjälpa mig med vardagliga sysslor måste jag låta honom hjälpa mig. Det är väl viktigast att han hjälper mig, om det är helt perfekt är inte huvudsaken. Jag vill inte göra allt själv, men jag måste lära mig att låta andra hjälpa till. Jag älskar min man, han har sina dåliga sidor som alla andra, men alla de goda sidorna älskar jag och borde komma ihåg att visa hur viktig han är för mig. Jag kan aldrig kontrollera allt, det är hopplöst. Jag måste lära mig att slappna av, annars blir livet alldeles för jobbigt. Dessutom borde jag komma ihåg att mannen ofta jobbar sju dagar i veckan, oftast kommer han hem först sent på kvällen. Så jag kan inte förvänta att han skulle göra lika mycket hemmasysslor som jag. Jag har oftast några dagar ledigt varje vecka, så jag hinner nog städa och diska mycket bättre än vad han hinner.

2. Jag är svartsjuk, alldeles för svartsjuk. Ännu en av de egenskaper som jag hatar hos mig själv. Detta beror på att jag är så osäker och har sjukt dåligt självförtroende. Jag var ful och nörtig när jag var yngre, pojkarna skrattade åt lilla beniga mig och mina fula glasögon. Vi hade inte råd med fina, dyra, moderna glasögon när jag var yngre, så jag använde alltid jätte fula glasögon. Jag minns ännu så bra hur en pojke, som jag var lite förtjust i, på skriftskollägret satt bakom mig på en lektion och stack mig hela tiden på skulderbladen. Jag var mycket smal och en riktig "planka" i tonåren och den där pojken stack mig på flit hela tiden i skulderbladen och skrattade åt mina beniga skulderblad. Jag minns hur han mobbade mig och sa att jag ser helt onormal ut, med min smala rygg och beniga skulderblad. Alla pojkar som jag var förtjust i när jag var i tonåren skrattade åt mig och jag tror att det delvis har orsakat mitt enormt dåliga självförtroende.

Kom ihåg: Jag är inte alls lika ful som jag tror. Jag duger, jag är omtyckt, jag är älskad. Jag är perfekt så som jag är, det räcker. Jag har förändrats mycket sedan tonåren, jag är inte längre smala, lilla nörden. Om han skulle ha velat vara otrogen, skulle han ha haft många chanser att vara det redan. Ifall han inte tycker att jag duger, då är han inte mig värd.

3. Jag måste komma ihåg att alla har sitt förflutna, så väl jag som alla andra. Jag måste glömma det förflutna och leva i nuet. Dåliga saker som hänt tidigare i mitt liv påverkar förstås mer eller mindre nuet, men det är helt och hållet upp till mig själv hur mycket jag låter det påverka framtiden. Jag kan inte leva i mitt förflutna längre. På samma sätt har min man sitt förflutna och det är en del av honom. Det betyder inte att han skulle vilja ha sitt förflutna tillbaka eller leva ett likadant liv längre. Min osäkerhet orsakar även det att jag hänger fast i mitt eget och andras förflutna. Jag övertalar mig själv att min man jämför mig med sina ex-flickvänner hela tiden och sitt nuvarande liv med livet innan mig. Jag tycker att hans liv med mig måste vara så mycket sämre än hans tidigare liv. Denna samma osäkerhet får mig att tänka på allt möjligt sånt här skit!

Kom ihåg: Han har själv valt att leva med mig, ifall det nuvarande livet verkligen skulle vara så mycket sämre än hans tidigare liv, så skulle han inte vara kvar i detta förhållande längre. Människor ändras, jag själv har ändrats jätte mycket de senaste åren och så har han också.

4. Jag har svårt att verkligen lita på någon. Även om mannen inte gjort något för att mista mitt förtroende, så har jag svårt att lita på honom. Mina gamla erfarenheter av män gör att jag faktiskt tror att alla män är svin och kan vara otrogna genast när de får chansen. Därför vill jag kontrollera honom så mycket och är enormt rädd för att han skall inse att det finns många andra kvinnor, som säkert skulle vara lättare att leva med än jag. Dessutom gör mitt dåliga självförtroende, att jag tycker att jag är jätte ful och dålig på många sätt, att jag inte förstår varför han tycker om mig.

Kom ihåg: Han älskar mig, han ville själv förlova sig med mig. Han har stått ut med så mycket, han vill verkligen att vi skall ha en gemensam framtid, annars skulle han ha lämnat mig för länge sedan. Jag är inte alls så ful som jag själv tror. Jag har många positiva sidor också och dessa positiva sidor vinner över mina negativa sidor. Alla män är inte likadana, jag måste lära mig lita på honom. Om jag inte litar på honom, blir livet mycket svårt för oss båda, det blir faktiskt omöjligt. Jag vill leva med honom och vill lära mig att lita på honom. Det är upp till mig själv att lita på honom, han har inte gjort något dåligt.

5. Trots att vi varit tillsammans med mannen i rejäla 2,5 år nu, så är jag ännu rädd för att mista honom när som helst. Jag är rädd för att jag skall gå miste om något speciellt och unikt tillfälle om jag inte är hemma varje kväll när han kommer hem från jobbet. Det är så sjukt att jag till och med blir sårad ifall mannen åker till sina vänner eller börjar spela PlayStation-spel när han äntligen kommer hem på kvällen. Jag vill att han bara skall sitta och hålla mig i handen och lyssna till mig när han äntligen kommer hem. Inte riktigt så där sjukt tänker jag, men jag vill faktiskt att han skall fokusera på mig när han kommer hem och ingen annan.

Kom ihåg: Vi har varit länge tillsammans, vi känner varann så väl och inget så stort och speciellt sker längre varje dag! :) Jag kan mycket väl åka till mina kamrater på kvällen eller göra precis vad jag själv vill, jag behöver inte bara sitta hemma och vänta på honom. Han har jobbat en lång dag när han äntligen kommer hem, han får nog göra precis vad han själv vill för att slappna av efter en lång arbetsdag. Han har inga hela lediga dagar i veckan, som jag har, när han kan göra vad han vill. Han måste få göra vad han vill på kvällarna. Vi hinner nog spendera tid tillsammans, alldeles tillräckligt. Vår kärlek tar inte slut fast vi inte är tillsammans 24/7.

6. Jag klagar jätte mycket och har väldigt lätt för att "knärra". Jag säger inte rakt ut vad jag egentligen vill, utan tycker att mannen måste förstå vad jag vill automatiskt. Om han inte gör det surar jag och "knärrar". Jag är väldigt bra på att klaga över allt och fokusera på allt det som är dåligt. Dessutom är jag mycket begåvad på att få igång ordentliga gräl. Jag kan vara otroligt irriterande och orsaka helt onödiga gräl med mitt barnsliga beteende. Jag "knärrar" fast jag vet hur det slutar.

Kom ihåg: Jag vill inte orsaka onödiga gräl. Jag vet hur min man hatar när jag klagar och surar, det leder bara till gräl. Så ifall jag vill slippa alla dumma gräl, då måste jag sluta klaga och fokusera på dåliga saker. Kom ihåg alla positiva saker i mitt liv och var tacksam för allt varje dag! Om jag fokuserar på det dåliga, börjar dagen dåligt och jag ser bara mer och mer negativa saker i livet. Tacksamhet föder lycka, tacksam föder mera nya saker i livet att vara tacksam för. Så ju mera tacksamhet jag känner, desto lyckligare är jag.

Detta är några av de "små" problem jag kämpar med. Jag vet att ifall någon orkat läsa genom allt det här, så tycker ni att jag är helt galen och tycker synd om min man som måste stå ut med galna jag. Kom ihåg att jag inte alltid är så här knasig, jag har mina goda sidor också och trots alla mina problem älskar han mig.

Jag är ärlig, jag vågar skriva om mina fel. Jag vill bara bli en bättre och lyckligare människa och genom att skriva detta onlägg tog jag ett stort steg mot ett bättre liv.

Trevlig midsommar!!

Hoppas ni har en lugn och fin midsommar!
Själv sitter jag och vakar på jobbet, jobbar nattskift idag och imorgon.
Har inte gjort riktigt nattskift på ett par år, så det ska bli spännande att se hur jag orkar vaka 12,5 h...
By the way, så har jag planerat att skaffa en ny hårförlängning, eftersom jag saknar mitt långa tjocka hår så otroligt mycket.
Jag tog bort hårförlängningen i februari, men nu är min längtan efter långt hår så stort att jag måste åtgärda saken!! Jag tänker inte ta någon sinett- eller tejpförlängning, jag tycker att de skadar mitt eget hår alldeles för mycket...istället satsar jag på flätförlängning, vilket betyder att man syr fast förlängingen i en liten fläta...det skadar håret väldigt lite och man kan använda förlängningen längre...
Men nu skall jag fortsätta vaka och sluta skriva en massa onödigt nattflum!

njuter...

...av värmen och solen som jag fått njuta av i tre hela arbetsfria dagar...
...av "lonkeron" i min hand som svalkar underbart efter kvällspromenaden...
...av att jag inte är deprimerad och bitter över att åka till jobbet imorgon...
...av att ha hittat ett arbete som faktiskt intresserar mig, äntligen...
...av mitt liv just nu och är tacksam för allt jag har...

morgonfunderingar

Tittade igår kväll på en finsk talkshow, som heter Maria. Tittar normalt sällan på programmet, men igår fastnade jag framför tv-rutan när de intervjuade en ung kvinna, som är en flykting från Vitryssland.
Tänk så dum jag har varit! All media fokuserar på situationen i Egypten nu och alla usligheter där. Jag har inte haft ett hum om hur illa situationen är i Vitryssland, så nära oss! Den intervjuade kvinnan hade en bra point om EU, nämligen varför bryr sig EU bara om de länder i Europa som hör till EU...borde inte vårt välmående Europa bry sig om alla sina länder, även de länder som inte hör till EU?! Det är ju ofta i just de länder där kriserna är som värst och folket lider mest. Alexander Lukashenko är en diktator som styr sitt land på alldeles fel sätt, det lärde jag mig igår! Tänk att man faktiskt ibland kan lära sig något nyttigt av tv-program...




















Malenami brukar säga att man ska bjuda på sig själv....och denna morgon gör jag det minsann! För att min blogg inte skall bli alldeles för politisk och allvarlig, piggar jag upp inlägget med ett konstverk, ett bevis på hur ljuvliga bilder man kan ta av sig själv på morgonen med datorns webkamera...osminkad, håret gone wild, massiva mörka ringar under ögonen...snyggt helt enkelt!

Nu får det vara slut på mina morgontrams, måste snart köra till the city och sjukhuset...efter mri-röntgen åker jag till "frissan" och säger adjö till min hårförlängning! Kommer säkert att fälla några tårar, men måste ta bort förlängningen inför vår resa till Thailand. Orkar inte sköta om mitt hår lika aktivt där, så det är mycket enklare att vara utan peruken. Jag ska försöka komma ihåg att ta en bild på mitt fina nya hår ikväll när jag kommer hem. Ikväll blir det dessutom orientalisk dans, med andra ord magdans. En dag för bara mig själv alltså! Skönt!
(jag berättar mer om min nya hobby magdans nån annan gång...)

30 days

Hannah utmanade mig att delta i denna kedja...varje dag skall jag alltså skriva om följande saker:


Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 - Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Nu börjar vi!!!!

10 frågor

En långsam söndagmorgon, en varm kaffekopp och så lite bloggsurfande...Detta vore en perfekt morgon ifall jag inte skulle vara så förkyld och täpdt i näsan!!

Hannah har nominerat mig till ett par saker. Först nominerade hon mig till att skriva sju saker om mig själv som få vet om mig, men har inte ännu hittat på sju tillräckligt intressanta fakta om mig, är en ganska tråkig person egentligen...så jag jobbar ännu på det, men ska nog snart ta itu med det!

Sedan nominerade hon mig till att svara på 10 frågor, ganska många av mina vänner har svarat på dessa frågor och jag tänkte spendera denna söndagmorgon till att besvara dessa!

....


1. What is your favorite word?

Ett engelskt ord som jag tycker låter himla vackert är "simplicity", det låter precis som vad det betyder. "Change" är också ett vackert ord, fast det låter som en kliche, så tycker jag att innebörden i detta ord är enormt.
Jag vet faktiskt inte vilka svenska ord jag gillar och använder ofta, kanske så vanliga ord som "fin" och "speciell" är några av mina mest använda ord.

2.What is your least favorite word?

"Omöjligt", det är ett ganska onödigt ord. Eftersom få saker verkligen är omöjliga.

3.What turns you on creatively, spiritually or emotionally?

Att få förverkliga sig själv, att få göra något som intresserar mig och utvecklar mig. Att få känna att jag gör något viktigt, att jag kan hjälpa en annan människa. Att få sätta mig själv på prov och känna att jag använder all min kunskap till att göra något viktigt.
Att få röra mig i naturen och njuta av dess skönhet, då känner jag mig väldigt spirituell. Eller när jag sätter mig ner och mediterar så att säga, sitter i ett mörkt rum med bara några ljus tända i all tystnad och tömmer mitt huvud från alla tankar. Då känner jag mig väldigt spirituell och laddar mina batterier.
När jag får spendera tid med någon jag älskar väldigt mycket, att riktigt få känna hur mycket jag älskar någon och att jag själv också är älskad, då mår jag otroligt bra emotionellt.

4.What turns you off?

Själviska människor är en big turn-off. Fördomsfulla människor, att inte kunna acceptera andra sådana som de är och alltid kritisera andra.

5.What is your favorite curse word?

Jag hatar det ordet som jag faktiskt använder ganska ofta...nämligen "vittu", det ordet använder jag tyvärr alltid när jag blir rikitigt arg. Sedan använder jag det finska ordet "perkele" ganska ofta också, men ofta med lite humor och speciellt när jag låtsas vara riktigt arg åt vår hund, då säger jag "perkele" riktigt långsamt och med riktigt låg röst.

6.What sound or noise do you love?

Alla havets ljud älskar jag... Att sitta på stranden och höra havet brusa och måsarna skria, ljudet av vågor som rullar in mot sandstranden. Ljudet från en brinnande brasa älskar jag också, speciellt på mörka höstkvällar.

7.What sound or noise do you hate?

Jag älskar vår hund, men jag hatar dess leksaker, speciellt klo.5 på morgonen...Dana älskar sina pip-leksaker och hon älskar att springa runt i huset och pipa med dem...det gillar jag inte! Annars vet jag faktiskt inte vilka ljud jag verkligen hatar. Jag har också ett love-hate förhållande till min arbetstelefon, Virve-telefonen. Jag älskar ljudet från telefonen när vi får ett alarm, men ibland hatar jag det över allt annat! Ifall jag är i duschen eller badar bastu, ifall jag håller på att koka mat eller ifall jag sover, då hatar jag ljudet som kommer ur Virve-telefonen när vi får ett alarm!!!

8.What profession other than your own would you like to attempt?

Om jag riktigt på allvar skulle få/vara tvungen att byta jobb, skulle jag pröva på att vara djurläkare, reseguide eller jobba på ett gym. Alla dessa yrken intresserar mig väldigt mycket, på olika sätt.

9.What profession would you not like to do?

Ett yrke som jag aldrig skulle klara av är slaktare! Dessutom skulla jag inte klara av att jobba som präst...jag skulle inte klara av att dra bröllop ena stunden och i nästa stund vara på ett barns begravning. Jag skulle bara inte klara av att trösta föräldrarna i en sådan stund och försöka övertala alla om att det finns en mening med allt. Även om jag ser en massa sorgliga saker i mitt yrke och måste kunna handskas med sörjande anhöriga, så räcker det med att bara finnas där och försöka trösta. Men att se så många sörjande människor som en präst gör under begravningar skulle vara för jobbigt för mig. Och även om jag själv också tror att det finns en mening med allt, så skulle jag inte kunna övertala andra människor om det.

10.If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?

Måste nästan skriva detta på engelska...jag önskar att Han skulle stå där med öppna armar och säga "You did good my child, you did just fine".



















Tycker det är så tråkigt att skriva utan bilder, så denna bild får nu duga till detta inlägg!