Har du problem eller..???

Jag kan helt enkelt inte förstå mig själv! I mitt senaste inlägg är jag så förstående och lycklig och allt är så himla bra bara...skitsnack! Varför ska allt vara så krångligt nu igen plötsligt ?!?!?!?

Jag har aldrig varit så nöjd med mitt arbete som jag är nu, men för att få arbeta med det jag länge drömt om har jag varit tvungen att göra många uppoffringar har jag nu insett. Jag bor här på landet och jag bor här ensam, detta på grund av att min s.k. livskamrat inte vill bo här ute på landet...och jag arbetar nästan hela tiden, dejourerar på kvällarna, nätterna och helgerna...och jag tycker om att dejourera! Men det känns bara lite konstigt att jag sitter här ensam alltid, även på helgerna, även när han är ledig från arbetet. Inte kan man ju komma hit och hålla mig sällskap...vilken galen tanke, vad tänkte jag på!! Och en tid sedan var vi på ett alarm där en man hängt sig själv och berättade om detta för honom som borde vara mest intressarad av vad som sker i mitt liv. Visst, jag har sett många lik i mitt lilla liv redan, men aldrig förut sett någon som hängt sig. Och det var inget problem för mig, inga mardrömmar eller sånt...allt ok. Men jag ville berätta om min dag för honom och jag ville att han skulle fråga hur jag mår, om allt är ok även om allt är ok med mig. Det gör ju jag också, frågar honom hur han mår! Men aldrig kan man fråga det av mig! Jag är irriterad, frustrerad, besviken, arg, allt möjligt!

Den enda tanken i mitt huvud just nu är hur jag ska orka med detta yrke och dess dåliga sidor om jag inte kan komma hem till någon som är intresserad av hur jag mår, hur min arbetsdag gått. Jag vill att någon är intresserad av mig, av mina känslor, vill veta vad som händer i mitt liv, vad jag går och tänker på. Jag är livrädd för att jag inte skall få någonsorts stöd ifall något riktigt jobbigt händer på arbetet, som t.ex. någon riktigt otäck olycka eller ett litet barn som dör...de är såna saker som man aldrig kan bli van med och som alltid är oerhört jobbiga! Såna saker kommer man inte igenom utan några (eller många) tårar...vad om jag inte får något stöd efter en sådan arbetsdag hemma, vad om jag inte känner att jag kan gråta ut i hans famn..?? Jag kan inte göra det just nu heller, hur skall det bli till något i framtiden då..??

Sommaren gick dåligt för oss som jag redan tidigare nämnt. Men nu går det ännu sämre. Det gick uppåt en liten stund men nu har det gått så radikalt neråt igen, får kämpa med mina egna känslor hela tiden, eller rättare sagt bristen av vissa känslor...det tragiska är ju att detta tycks hända mig alltför ofta, är det kanske mig som det är fel på....så måste det vara! På ett eller annat sätt förstör jag alla mina förhållanden, har redan börjat tänka att kanske jag helt enkelt är en ensamvarg och därför inte trivs alltför länge i ett förhållande. Jag har ärligt talat njutit av att få bo ensam nu igen, trivs i stillheten och får göra precis som jag själv vill, njuter av att vara bara för mig själv. Detta är ju fel egentligen, jag borde ju sakna honom och vilja ha honom här hos mig. Men vet inte om jag vill det. Vet inte vad jag vill, allt är så omtumlande just nu. Det har varit det länge nu, först nu kan jag ta lite avstånd från allt, orkar helt enkelt inte stressa längre. Har försökt så mycket själv nu, har pratat och pratat, försökt få honom att prata så att vi skulle kunna reda ut något, har försökt reda ut varför allt är så här. Men nu har jag bara fått nog, orkar inte stressa mer, orkar nästan inte ens bry mig hur allt går...tragiskt egentligen, men det här är sanningen. Orkar inte låtsas längre. Orkar inte skriva mer heller denna gång, jag skall ta en paus nu, gå och sova och skriver mer nån annan gång...börjat låta som en bitter gammal tant nu, dags att sluta alltså!