down-period

Jag spenderade förra torsdags kvällen med att titta på bröllopsprogram två timmar...ingen bra idé måste jga erkänna! Att se hur unga vackra människor ( yngre och betydligt vackrare än jag dessutom! ) gifter sig och gråter av lycka över att få spendera deras alldeles speciella dag med någon som de verkligen vill vara tillsammans med resten av livet...ingen bra idé alls! Det var så romantiskt och härligt och det är omöjligt att inte fälla några tårar när man ser hur andra gråter av lycka. Suck!

Hittills har jag varit så nöjd med allt, eller nästan allt åtminstone, med hurudant mitt liv är för tillfället. Ensamheten har varit skönt, nya jobbet har varit uppfriskande och nya lägenheten likaså! Allt bra alltså, eller..? Tydligen så är man ändå aldrig riktigt nöjd. När man tittar på bröllopsprogram får en del människor tydligen ordentlig ålderskris och jag är en av dessa människor! Jag började inse att jag fyller 25 år nu i sommar och jag är ensam. När jag hittar "the one" vet ingen, men det tar säkert länge....och att lära känna den människan tar också länge, flera år...flera år innan man ens kan fundera på bröllop med andra ord...och många många år innan man kan fundera på att skaffa barn....så jag kom fram till att jag säkert är 40 när jag får mitt första barn!!! Kris, med mycket stort K!

Okej, jag har väl alltid vetat att jag inte skulle bli en ung mamma, har alltid varit så barnslig och rastlös, måste väl lära mig bli vuxen först. Men ändå, tanken på att vara ensam igen kändes för första gången på länge mycket skrämmande och en liten del av mig, eller en ganska stor del av mig faktiskt, började längta efter att ha någon vid min sida...men inte vem som helst, jag är så trött på att leka, nu är det slut med allt sånt, det får inte finnas några tvivel, nu nöjer jag mig bara med någon som verkligen är rätt för mig, jag vill hitta Honom.

Ålderskrisen är en sak för sig, men när jag sedan plötsligt insåg att tänk om jag är en av dem som aldrig hittar någon att gifta sig med, tänk om jag är en av dem som lever ensam resten av livet...kris igen!!! Det finns mycket att vara rädd för här i livet, men jag tror ensamheten är något som väldigt många är rädda för, de flesta människor antar jag...och mitt i alla dessa kriser har jag annars också känt mig lite utanför, I´m on the outside and I´m looking in - känsla... främst på jobbet. Vet inte egentligen varför, men först nu har jag verkligen insett hur litet ställe det här är, hur svårt det kan vara för andra människor att acceptera en ny människa...eller kanske inte alla nya människor, men mig tycks det vara svårt att acceptera...varför ? Vad gör mig så svår ? Varför skall det skvallras så mycket om mig, pratas bakom ryggen ? Varför är jag plötsligt stadsflickan som ingen vill lära känna ordentligt ? Varför är det så svårt att lita på mig ? Jag blir bara så arg, vad kan jag göra åt det att jag inte är född här, vad kan jag åt det att jag är ny och det tar en stund innan jag lär mig allt ? Kanske jag bara inbillar mig, men de senaste dagarna har jag bara tyckt att det är så tydligt hur ingen vill prata med mig, folk drar sig undan och får mig att känna mig så utanför allt....så ynklig och osynlig! Jag tror att jag bara har en down-period nu och därför känns allt så jobbigt, men mest beror väl allt bara på att jag faktiskt känner mig så ensam just nu, första gången sedan jag flyttat hit så känner jag mig såhär ensam...och allt som andra gör eller säger får mig bara att må sämre, fast de säkert inte menar något illa...nå, kanske den här skit perioden snart går om!