min måndag

Idag har vi ganska mycket program. Och många skrattar säkert när de hör vad som innebär "mycket" för mig, eftersom det i normala fall inte alls kan klassas som mycket. Men som höggravid och förkyld känns några uppdrag om dagen alldeles tillräckligt! Nu på morgonen har jag försökt städa och byka lite, sedan blir det ett rådgivningsbesök igen och strax efter det kör vi till Karleby med hunden till djurläkaren. Vår stackars Dana har något problem och vi vet inte riktigt vad. I somras bet hon plötsligt sönder sina baktassar helt plötsligt, utan att vi förstod varför. Nå, vi tänkte att hon kanske bara hade något skräp i tassorna som irriterade henne. Men när hon gjorde samma sak igen för ungefär en månad sedan, så gjorde vi en resa till djurläkaren och fick antibiotika- och kortisonkur, djurläkaren misstänkte nånslags inflammation i tassarna. Nu har hon ätit sina mediciner och tassarna har läkt, men natten till söndagen så hade hon igen tuggat sönder höger baktass. Förstår inte varför hon måste tugga på sina tassar?!? Dessutom slickar hon sin päls hela tiden, så jag misstänker att hon har smärtor eller nåt, som gör att hon beter sig på det här sättet. Så idag tar vi Dana till en ny djurläkare för en ny diagnos och hoppas att vi skulle få veta vad som egentligen felar henne. Jag hoppas bara vi hinner få Dana frisk innan babyn föds!

Nu har jag också äntligen tvättat alla babykläder och nu väntar vi bara på att få använda dem! :) Jag har tydligen drabbats av en underbar flunssa, näsan är helt stockad och jag har varit så trött de senaste dagarna. Men ingen feber än så länge. Har dock hört att många blivande mammor drabbats av flunssa under slutet av graviditeten. Hurudana "symptom" hade ni som redan är mammor före förlossningen? Hur visste ni att något var på gång? Jag har haft lite "menssmärtor" nu som då och smärtfria sammandragningar har jag ju haft redan länge. Dessutom hade jag igår lite konstiga smärtor, vet inte om det var ordentliga sammandragningar eller inte. Men jag kunde knappt gå när vi var till stan igår, det gjorde jätte ont i nedre magen och smärtan strålade till baken...typ...svårt att förklara, men ont gjorde det. Det kunde ju förstås också bero på att jag nyss ätit och att maten inte riktigt passerade magen och tarmarna lika smidigt som normalt, det är så svårt att veta vad som beror på vad. Men alltså, hurudana krämpor hade ni innan förlossningen eller kom förlossningen helt plötsligt utan någon förvarning? Blivande mamma funderar igen! :)

hunden och vagnen

Idag har jag och Dana tränat på att gå utomhus med barnvagnen! Känns lite knasigt att gå med en tom barnvagn och stor mage, andra människor som ser mig tror säkert jag är lite galen, men men...med en stor hund som Dana så måste man träna lite på förhand, så att allt inte är nytt för henne sedan när babyn föds! Till min stora överraskning gick Dana riktigt fint brevid vagnen, hon var inte alls rädd för vagnen och förstod ganska fort att hon inte får gå framför vagnen, utan måste gå snällt bakom vagnen, vid min sida. Jag tror t.o.m att det är lättare att gå med barnvagnen än utan den, eftersom Dana normalt går så dåligt i koppel och drar hela tiden (har inte riktigt orkat skola henne tillräckligt bra) men nu när vagnen var "i vägen" så kunde hon inte dra hela tiden och var mycket lugnare. Så det finns nog hopp att det skall fungera bra med en stor hund och liten beebis!

Vi har nog på allvar funderat om vi är tvugna att ge bort Dana till någon som har mera tid att skola henne, speciellt nu när hon under slutet av graviditeten blivit så väldigt överbeskyddande över mig och även "attackerat" en främling (låter mycket värre än det var i verkligheten, men kort och gott så sprang hon ikapp en främling som kom emot oss i skogen och började skälla helt galet och hoppa mot denna person och betedde sig väldigt aggressivt...). Dessutom är hon ibland väldigt misstänksam mot främmande människor numera, vilket är lite konstigt eftersom hon var så människokär när hon var yngre och ville hälsa på alla som kom emot oss. Men vi har nu bestämt oss för att inte ge upp ännu. Vi hoppas att flytten till ett större hus gör henne mindre rastlös, då får hon en stor gård att springa och busa på. Och när jag återhämtat mig från förlossningen kan jag ju gå längre promenader med henne än vad jag har kunnat göra nu under graviditeten, när jag haft så mycket sammandragningar och smärtor. Dessutom skall vi satsa mera på hennes skolning nu dessa sista veckor innan förlossningen och speciellt sedan när barnet föds. Nya regler och mera skolning och mera aktivitet åt hunden borde underlätta vår vardag och minska problemen. Ifall nya problem uppstår och ifall hon beter sig aggressivt mot babyn, så då måste vi förstås ge upp, för det accepterar jag inte alls. Hundar får inte bege sig aggressivt mot sina familjemedlemmar, så är det bara! Men jag tror nog att allt kommer att ordna sig, bara vi beter oss som bättre flockledare och bara Dana är mindre uttråkad.

Så här rund och glad var jag några dagar sedan, vecka 36+4. Det närmar sig, snart är lillen här!!! :)

Senaste nytt här hos oss...

...är att stackars hunden ätit nåt skräp i skogen och har hela gårdagen och natten plågats av magbesvär. På dagen fick jag emellanåt springa ut med henne med några minuters mellanrum, då hon hade så lös mage. Som tur lugnade det ner sig lite mot kvällen men natten har varit alldeles hemsk! Med en timmes mellanrum har jag sprungit ut med henne och däremellan tvingat henne att dricka lite vatten eller matat medicin åt henne...så jag har sovit typ en halvtimme under hela natten...och krabaten i magen diggar inte alls detta vakande, det sparkas för fullt i magen och jag har sammandragningar igen...
Hunden tycker jag bara så synd om, men jag är så förbaskat sur på sambon min, som sover så himla djup sömn att han inte vaknas fast hunden gnäller och vi springer ut och in...känner mig som en ensamstående mamma som måste ta hand om sitt barn alldeles ensam!! Så nu är jag super trött, super sur och tycker att jag borde få vila lite...

mina två filurer

Ibland är det riktigt roligt att vara ägare till en sån här filur...

...men visst har det sina dåliga sidor också, att försöka kombinera en långhårig katt med vita stolsöverdrag...speciellt när den långhåriga filuren njuter av att springa under stolarna och gömma sig...det leder till att de vackra, vita överdragen fort ser ut så här...

Trust me, i verkligheten ser stolarna betydligt skitigare ut! De är HELT täckta av svart katthår! Det enda man kan göra är att ta fram sin SINI-klädrulle och börja dra bort katthåren...

Dana försökte se oskyldig ut och sa att hon inte alls var skyldig till de smutsiga köksstolarna...men jag är ganska övertygad om att hon också är lite skyldig, eftersom hon ofta tror att hon är lika liten som katten och också försöker gömma sig under stolarna...

En timme senare och två tejprullar fattigare (jag använde "bara" 10 m klädrulle totalt!!) var stolsöverdragen vita och fina igen....

Fick inte mycket städhjälp av dessa två busungar dock...de var upptagna med att ligga och slappa...

Detta var det enda vettiga jag klarade av att åstadkomma igår.

vilken dag....

Idag har jag fått uppleva mitt livs hittills mest obehagliga besök hos doktorn!

Vet inte om någon är intresserad av att läsa om mina besök hos doktorn, men kanske någon får hjälp av mina erfarenheter, så here it goes!

Jag fick en remiss till mödrapolikliniken på centralsjukhuset för infertilitetsundersökningar. Som jag redan tidigare nämnt, så har jag nyligen börjat äta Thyroxin eftersom jag har mild hypotyreos. Hypotyreos kan vara en stor orsak till infertilitet, men på mödrapolikliniken ville man ännu undersöka om mina äggledare är normala, om de fungerar så som de ska. Den undersökningen gjordes idag. Utan att alls överdriva, kan jag bara konstatera att det var det värsta jag varit med om i mitt liv hittills! Smärtan i denna undersökning går inte ens att beskriva. Jag brukar kunna behärska mig bra inför främlingar, men idag var jag tvungen att skrika för full hals, så ont gjorde det!

Nåja, läkaren hann se att min högra äggledare är "öppen" och normal, min vänstra äggledare hann hon inte undersöka ordentligt eftersom hon var tvungen att avsluta undersökningen, för det var så nära att jag skulle ha svimmat av smärta. Så det finns en risk att min vänstra äggledare inte är helt öppen, men läkaren hann som sagt inte undersöka den tillräckligt. Läkaren tyckte dock att jag inte behöver oroa mig, mina chanser att bli gravid är bra även om jag bara skulle ha en fungerande äggledare. Det kan vara lite svårare att bli gravid, men det borde nog ändå lyckas. Läkaren var mest bekymrad över min hypotyreos, hon tyckte att det allra viktigaste är att få mitt sköldkörtelvärde neråt. Alla andra läkare har sagt åt mig att jag har så mild hypotyreos att jag kanske inte ens skulle behöva äta medicin, men den här läkaren (som jobbar på mödrapolikliniken och faktiskt vet vad hon pratar om!) tyckte att det är super viktigt att inte ha för högt sköldkörtelvärde när man försöker bli gravid!

Så nu kan jag andas ut, eftersom jag åtminstone har en fungerande äggledare. Först efter ett halvår har jag ny tid till mödrapolikliniken. Ifall jag inte blir gravid inom följande sex månader, så påbörjar de någonslags hormonbehandling åt mig. Nu borde jag bara sluta stressa, eftersom alla undersökningar nu har gjorts och inget större problem har hittats.

När jag kom hem från doktorn väntade en glad hund på mig! Vi åkte genast ut på en liten promenad i den bitande kölden....

Stackars lilla Dana fryser så lätt nu när det är så här kallt! Vi längtar båda efter våren och långa promenader i skogen i vårsolens värme...

Danas lördagsgodis

en ny vän...

Under mellandagarna var vi och besökte en ny, liten vän...

Våra vänner har fått en underbar liten hundvalp och hon är bara så otroligt söt!!

slöa julen...

Vi har verkligen en här i vårt hushåll som vet hur julen skall firas....

ZzzzZZzZZZzzzZzzzzzz......Dana får sova så mycket hon vill ikväll, jag måste snart åka till jobbet och vaka inatt!

By the way, fotona ovan har jag tagit med min superfina nya Canon 430EX II externa blixt...det är helt otroligt hur mycket bättre foton man får med blixten! Dessa foton tog jag i vårt mörka sovrum och trots det dåliga ljuset blev fotona så här fina!

bara en vanlig morgon...

Gomorron från oss!
Vi vaknade ganska sent idag, jag försökte sova så länge som möjligt eftersom jag måste jobba nattskift idag.
Här får ni lite bilder på Dana och hennes favorit leksak!
Ha en bra dag!

hundguru

Jag har haft ett halleluja-ögonblick idag! Vet ni hur mycket hjälp man kan få av en hundguru?!?

Låt mig berätta för er. I cirka gurka två månader har jag haft enormt sjuka händer och axlar efter varje promenad med vår hund, eftersom hon dragit så mycket i kopplet. Tänk er då att man plötsligt efter en lektion med hundgurun följande dag kan gå helt normalt med hunden på promenad. Inga sjuka händer, inget massivt drag i kopplet hela tiden. Att kunna gå och njuta av att vara ute i det vackra höstvädret. Att inte behöva gå och fundera på när och hur hunden skall få fnatt nästa gång. Att inte behöva vara orolig för att möta andra hundar, cyklister eller andra föremål i rörelse. Att kunna lite på sig själv, att veta att man har kontroll över sin hund.

Detta var mitt halleluja-moment idag! En normal promenad med hunden! Otroligt! Ni kan inte förstå hur lycklig jag är!

Här sitter jag nu och njuter av mitt kvällsté...och är lycklig, stressfri och nöjd med tillvaron! Detta har inte hänt på väldigt länge. Allt som behövdes var en människa som kan hantera hundar, på RIKTIGT hantera dessa knasbollar! Samt bra redskap, i detta fall ett helstrypande halsband. Dana lärde sig jätte snabbt att gå fint i kopplet med hjälp av detta halsband. Jag var orolig för att hon skulle strypa sig helt med detta halsband, men hon blev fort van och lärde sig att det inte lönar sig att bete sig knasigt och dra i kopplet hela tiden.

Min fina Dana. Vi skall nog fixa det här! Allt som behövdes var lite skolning, för oss båda! Och nu är det jag som är chef igen, härligt! Så livet med en hund behöver inte vara krångligt och svårt, att få hunden att gå fint i kopplet behöver inte kännas hopplöst. Man borde bara förstå att be hundgurun om hjälp, så fort som möjligt. Hunden är lyckligare när hon inte behöver leka chef, ägaren är hundratusentals gånger lyckligare när hon kan gå normalt på promenad med sin hund!

äntligen ser jag ljus i tunneln!

Det här med hunden....jag har ju klagat över hur hopplös hon är, i flera omgånger. I söndags var jag så trött efter att ha jobbat två nattskift och när hunden bara hoppade och tuggade på mig när vi gick ut med henne på eftermiddan, så kändes allt bara helt hopplöst. Jag bara grät hela kvällen, orkade bara inte längre. Jag kände mig helt misslyckad, jag visste att det var mitt fel att hunden är oskolad och inte kan bete sig. Allt kändes hopplöst, jag visste inte varifrån jag skulle hitta inspiration och motivation till att försöka skola hunden längre, jag visste att jag inte klarar av det ensam.

Men nu är jag så otroligt optimistisk! Den här dagen blev min/vår räddning!

Idag hade jag och Dana träff med en underbar kvinna, som inte enbart är rottweiler-ägare utan har dessutom massor med erfarenhet av hundskolning. Hon lovade hjälpa oss och idag fick vi vår första lektion! Först gick vi bara med Dana längs en skogsväg, så att hon fick se hur Dana beter sig när hon börjar hoppa upp mot mig och tugga på kopplet. Och det fick hon minsann snart se, det tog inte länge innan Dana började bete sig dåligt. Denna smarta kvinna hade med sig ett ordentligt halsband, ett sånt där helstrypande halsband, och satte det på Dana. Genast fick jag bättre kontroll över Dana med hjälp av ett bättre halsband. Dessutom hjälpte hon mig inse att jag måste bli mera "bossig" och våga komendera Dana mera. Och vet ni, det fungerade faktiskt! Dana började gå bättre och jag kunde kontrollera henne bättre.

Sedan var det dags för nästa utmaning, när hon tog ut sin egen rottweiler ur bilen och vi skulle träna på att gå förbi andra hundar. Det gick inte så bra till först, jag klarade inte av att kontrollera Dana och till slut gav jag kopplet åt henne och hon fick försöka. Då började Dana på riktigt slåss emot och ville inte alls lugna ner sig. Då fick denna modiga kvinna helt enkelt lugna ner Dana genom att lägga ner henne på marken och hålla henne på plats tills hon lugnade ner sig och gav upp. Efter detta gick allt bra. Dana lugnade ner sig, slutade hoppa och protestera och gick fint förbi den andra hunden. Och när hon gav kopplet tillbaka till mig, så gick Dana riktigt fint med mig också och protesterade inte alls emot mig.

Vet ni, jag skulle kunna gråta av lycka, så bra känns det just nu. Jag har stressat så mycket över vår hund och jag har känt mig så uslig och tyckt att jag är världens sämsta hundägare. Nu mår jag bättre och Dana kommer också att vara mycket lyckligare nu när hon inte behöver vara vår chef längre. Hundar mår mycket bättre av att vara flockmedlemmar, inte flockens ledare. Vi kommer nog att klara av det här. Det kommer att kräva mycket tålamod ännu och mycket skolning, men vi har hopp. Dana är inte helt hopplös, jag är inte helt hopplös. Det kommer att ordna sig. Tänk att det finns fina människor, som denna kvinna, som frivilligt hjälper andra hundägare. Om ni bara visste hur tacksam jag är över att det finns människor som hon.

den här hunden....

...driver oss till vansinne just nu! Men vi kämpar och kämpar och försöker göra allt vi kan. Hoppas att vi klarar av denna jobbiga period, på något sätt.

Så vad har vi nu då gjort. Jo, nu är soffan och sängen förbjudna områden för Dana. Hon får sin mat sist av oss alla, på morgonen äter jag mitt morgonmål först, sedan får hon sin mat. Hittills har hon sprungit i full fart till matskålen varje morgon och fått sin mat först av oss alla. Men numera äter bossen först! När vi gör våra promenader får hon inte dra i kopplet hur som helst, utan nu går vi så att hon går precis vid min sida, inte framför mig. Det här kräver mest tålamod av oss, för hon kämpar emot så mycket hon kan! Hon drar i kopplet hela tiden, så vi tar oftast bara några steg framåt, sedan stannar vi när hon börjar dra i bandet och fortsätter sedan... Jag har också alltid en liten boll med mig i fickan, tack vare den magiska lilla bollen får jag oftast ganska bra kontakt med henne när vi möter andra hundar eller människor. Dessutom har jag nu kört med Dana till grannbyarna nu som då och tagit en promenad med henne där, för där är mera trafik och nya dofter. Jag hoppas att hon på detta sätt lär sig att gå snällt i kopplet var som helst, inte enbart på bekanta vägar.

Dana har alltid varit ganska noggrann om sina tassar och sina öron. Att klippa hennes naglar var helt hopplöst när hon var yngre. Nu går det ganska bra, hon har blivit van med det. Och nu har jag, efter varje promenad, tvättat hennes tassar och satt lite "tassolja" på varje tass, så att hon blir van med att vi undersöker hennes tassar varje dag. Dessutom lyfter jag upp henne på vårt soffbord varje dag och borstar henne där, så att djurläkarbesöken skulle gå lite smidigare i fortsättningen. Det har varit lite krångligt tidigare, eftersom hon varit så rädd för djurläkarens bord och undersökningar. Vi har bokat tid till djurläkaren i mitten av november, så jag hoppas att jag får henne lite bättre skolad innan dess, så att besöket där går bättre än tidigare. Vi hoppas att operationen skall lugna ner Dana lite, eftersom hennes humör är väldigt upp-och-ner före och efter löptiden. Dessutom kan Dana aldrig få valpar, eftersom hon har överbett, så det är ingen förlust att operera henne. Att ha en nästan 50 kg:s tik med löptid är inget roligt kan jag meddela! Hittills har jag shoppat massiva Always-bindor åt henne, så vi inte har blod överallt i lägenheten! Men trots alla bindor ser det oftast ut som om vår lägenhet vore ett slakteri!!

Nu har jag också kontaktat en supersnäll och duktig hundskolare, som skall hjälpa oss med Dana. Vårt största bekymmer är trots allt att hon ibland beter sig så aggressivt ute på våra promenader. Hon får så konstiga fnatt-attacker ibland, då hon börjar morra och hoppar upp mot mig och biter mig i armen och benen. Hon är helt hopplös då och lugnar inte ner sig alls, oavsett vad man försöker med henne! Så jag hoppas att denna hundskolare skall kunna hjälpa oss med detta, hon är själv också rottweiler-ägare, så jag tror hon vet vad som är normalt och vad som inte är det! Vi vill ju veta om det finns hopp för Dana ännu, eller om detta konstiga beteende kan bero på något annat, om hon har smärtor eller nåt...för dessa konstiga attacker gör hon bara ute när hon springer lös eller när vi är ute på promenad, aldrig här hemma.

Så detta är nyaste nytt hos oss. Vår hund kräver väldigt mycket tid och tålamod av oss just nu, det är nästan på gränsen till vad vi orkar med. Men vi försöker så gott vi kan, hoppas bara att denna fas går snart över. Hon är ju trots allt bara 1,7 år gammal.

det här med hundar...

...ja, det kan vara lite jobbigt med dem ibland! Speciellt när ens hund väger nästan lika mycket som dess ägare och har gått in i värsta tonårsfasen!!

Alltså, vår älskade "lilla" rottweiler har blivit till ett stort problem för oss. Jag misstänker att någon har bytt ut vår snälla, lydiga hund till en helt annan hund, som är heeeeelt hopplös!!

Jag misstänker att detta har något att göra med hormoner, för det är som om hon ändrats helt över en natt! Hon lyssnar inte alls till sina ägare, hon är bossig och hoppar på oss, hon har börjat dra i kopplet och är helt hopplös om vi möter andra hundar eller djur på vår promenad....dessutom är hon eld och lågår från morgon till kväll, hon tröttnar aldrig! Hon har börjat vakta vår gård som en galning, skäller åt allt och alla. Men vad kan man göra åt det, det hör ju nog lite till att vakta huset när man är en rottweiler.

Delvis är detta nog också vårt eget fel. Nu när hon betett sig så fint hela sommaren och äntligen blivit till den hund som vi väntat på så länge, så har vi slappat ganska mycket med hennes skolning. För det första, vi har ju aldrig varit så hemskt aktiva med att skola henne. Vi har faktiskt varit alldeles för lata med att skola henne och bara tränat det allra viktigaste och nödvändigaste, som t.ex. att gå fint i kopplet, sitta, vänta, komma när man kallar på henne... Men nu i somras slappade vi alltså mer än normalt och lät bl.a. sova i sängen med oss, sitta på soffan och kramades och gosade med henne hela tiden. Nu har vi lärt oss att om man ger lillfingret åt henne så tar hon hela handen och blir chef i huset genast!

Hon har alltid varit lite krånglig när hon ser andra hundar, hon skulle så gärna gå och hälsa på alla och leka med alla. Men nu har hon börjat skälla som en galning åt alla förbigående hundar och jag orkar nästan inte ens hålla fast henne när hon börjar dra och hoppa. Så nu har vi en jätte jobbig period med henne och vi får nog helt skylla oss själva. Jag borde ha skolat henne aktivare, hålla de regler som vi haft och inte slappa, satsa mer på henne helt enkelt! Nu får hon inte längre sova i sängen eller hoppa på soffan och jag försöker skola henne dagligen. Men hur vi skall få henne att bete sig fint på utomhus när vi är på länk, det har jag ingen aning om hur jag skall göra! Och nu vet jag att de flesta av er tänker, varför har vi inte tagit henne till en hundskola. Svaret är enkelt, jag jobbar på intensiven, jag jobbar alltså i skift! När hon var valp gick vi ett par gånger till valpskolan, men var tvugna att sluta med det eftersom jag aldrig hade tid med det då jag jobbade! Och Janne hinner helt enkelt inte. Så det är upp till mig att skola henne och ni som jobbar skift vet hur hopplöst det är att få ledigt varje kväll en viss dag i veckan...omöjligt! Men vi får se, om jag inte lyckas reda ut våra problem på egen hand är jag tvungen att försöka fixa oss till hundskolan på något sätt...

Detta var alltså nyaste nytt här hos oss. Annars njuter jag av lördagsmorgonen med kaffemuggen i handen, eld i spisen och surfar och läser bloggar! Snart måste jag gå ut med denna galning till hund....motivation, var är det för något?!?! Börjar faktiskt vara väldigt trött på vår hund just nu. Jag är 100% ärlig och säger som det är. Jag vet att jag inte får tappa min motivation, men det är bara lite svårt just nu. Jag visste att det inte skulle bli lätt när vi valde denna hundras, men inte trodde jag att det skulle ta så här mycket på våra krafter. Så som det känns nu, så är jag ganska säker på att Dana blir vår första och sista rottweiler. Suck.

Dana önskar alla god morgon!!!

Vem vågar påstå att hundar inte kan le... :)

höst i skogen!

Jag har sagt det många gånger tidigare, men jag säger det igen: hösten är underbar!

Jag och Dana njuter verkligen av våra gemensamma långa promenader ute i skogen, igår kväll var vädret dessutom alldeles perfekt så vi gick nästan två timmar ute i skogen.

Fåniga Johanna....

...och Fylliga Dana i farten igen!!!

Min barndom har jag spenderat på landet, alltid nära skogen och jag älskar att kunna gå ut med hunden och släppa henne loss i skogen. Jag skulle aldrig mer kunna tänka mig bo i staden, att behöva köra långa sträckor för att komma till närmsta skog. Nej, jag vill ha skogen nära mig. Långa, fina skogstigar att gå längs och njuta av den friska skogsluften.

Samma sak är det med havet, det skall också vara nära till hands för att jag skall vara lycklig. Därför älskar jag att bo här på landet, här i Lohtaja. Här är havet och underbara stränder nära, samtidigt som det finns skog överallt!

Jag blir så lugn av att få gå i skogen och filosofera över livet i lugn och ro. I mitt jobb på intensiven blir det för varje dag som går mer och mer klart för mig att livet är fullt av överraskningar. Hur vi än försöker styra och kontrollera vårt liv, så är vi trots allt väldigt hjälplösa i sorg och sjukdom. Vi vet aldrig vad som händer imorgon, dagen som vi lever kan vara vår sista. Därför borde varje dag levas som om den vore vår sista.

Så igår slog det mig igen ute i skogen, hur lycklig jag egentligen är över mitt liv, hur bra jag har det! Jag vill gå och sova varje kväll och vara tacksam för dagen som gått och lycklig över allt som hänt. Jag vill aldrig mer gå och lägga mig och tänka "usch vad onödig den här dagen var"!

Nu tänker jag njuta av denna dag, innan jag åker till jobbet på kvällen och vakar natten!

lilla sjuka halsen min

Den här tösen har inte kommit hem ännu idag, efter nattens utflykt....hon brukar alltid komma hem och sova på morgonen, men nu är hon fortfarande på vift! Hoppas allt är bra med henne...

Jag har dragit världens värsta förkylning på mig...mår otroligt dåligt, huvudet värker hela tiden, hela kroppen är sjuk och näsan rinner snart av mig...och halsen är helt hopplöst sjuk! Vill inte, orkar inte vara sjuk längre! Jag vill ut och springa, jag vill gå på zumba, jag vill njuta av dessa vackra höstdagar utomhus....inte ligga här inne och må skit!!!

Ms. Trötter

Så här trött kan man bli efter en lång promenad i gott sällskap!

Stackars liten... :)

inför natten

Sånt här sällskap har jag haft de senaste två timmarna, när jag försökt sova ett par timmar innan jag åker till jobbet och vakar...en stor, svart, dreglande flicka har njutit varje sekund av att få sova med mig!

fredag...

...är en godisdag!
Så fredagen till ära fick Dana ett löjligt stort ben att gnaga på!





Imorgon får vi fira vännernas bröllop, det blir vårt första bröllop denna sommar! Skall bli riktigt skönt att få något roligt att tänka på! Jag börjar nog må bättre nu, sakta men säkert går livet vidare. En dag i taget, sakta men säkert. Jag är så lyckligt lottad att få ha en underbar man som stöder mig, underbara vänner som tröstar mig när jag behöver tröst och världens finaste hund som slickar bort alla tårar...jag är lycklig, trots allt!

WTF ?!?!?!

Alltså, allt har gått ganska fint här hemma fast Janne varit på resa med grabbarna, om man inte tar min enorma saknad efter kärleken i beaktande...

men WHAT THE F#%K ?!?!? Nyss när jag bytte gardiner i sovrummet fick jag en så enorm shock att jag ramlade ner från stolen!!! Jag såg detta enorma, svarta monster i taket!!!



Alltså, förstår ni vad det här är?!?!?! Förstår ni ?!!?!?!
En STOR, ÄCKLIG, HEMSK, SVART FJÄRIL!!!!
Någonslags demon-fjäril är den, varför skulle den annars vara svart och äcklig?!?!

Och nu är jag ensam hemma och har ingen här som skulle kunna jaga iväg detta monster eller helst ta livet av det!!
Ja, få som känner mig vet att jag hatar fjärilar! Deras stora fladdrande äckliga vingar och deras äckliga sätt att flyga rakt på människor på flit och skrämma livet ur oss!! Jag hatar dem!

Och nej, jag känner ingen ånger eller skam över att jag vill att någon skall ta livet av fjärilen! Om fjärilen är så dum att den kommer på mig eller in i mitt hem, då får den leva med de dödliga konsekvenserna som väntar den!!!