Okej, förlåt för dessa starka ord i min rubrik...de beskriver bara ganska bra vad jag känt de senaste dagarna! Allt började några dagar sedan när jag jobbade och skulle åka iväg till stationen hemifrån då vi fick ett alarm. Nå, det var jätte halt och jag har ju ingen bil längre så jag var tvungen att ta min lilla vackra cykel och trampa iväg...det är ingen lång väg till stationen, jag cyklar gärna dit, det är nästan snabbare än att hoppa i bilen och köra dit. Men nu gick det inte snabbt när det var så halt! Is överallt!!! Och ingen sand på vägen förstås! Nå, jag slapp inte långt innan cykeln sakta men säkert slirade till sidan och jag föll med ett brak ner i marken med knät först förstås...inget litet blåmärke jag fick efter det! Skit alltså! Och därifrån började min vitutus...
Nå, sedan fick jag höra att någon pratat lite skit om mig...ni kanske vet vem jag menar. Och jag blev så arg! Måste det alltid gå till det här, till att smutskasta den andra! Varför? Kan man inte bara bete sig vuxet och ordentligt och inte börja smutskasta den andra med saker som inte ens stämmer....helt onödigt tycker jag! Jag förstås bara inte...
De flesta tror att det är på grund av jobbet jag varit på dåligt humör och lite bitter också...men så är det förstås inte...allt annat bara gör mig vansinnig! Jobbet är det enda vettiga och roliga just nu, orkar inte ens bry mig om något annat! Den här veckan hade jag bara en ledig dag, men det gör inget...jag har själv valt att arbeta så mycket som möjligt, hoppar in ifall någon behöver ledigt och sånt. Orkar bara inte sitta här i min lägenhet hela dagen. Att vara ledig flera dagar gör mig galen just nu, då kan jag inte undvika att tänka på saker och ting, då tvingas jag tänka, orkar inte alltid göra det, inte just nu i alla fall...
Även om jag som sagt vill arbeta istället för att sitta hemma och fundera, så har jag funderat över några saker den senaste tiden. Inte mycket, har bara funderat lite! Jag har märkt att jag blivit väldigt skeptisk, skeptisk över allt som har med förhållanden att göra. En av mina arbetskompisar, som är 3 år yngre än jag, är gift, har ett eget hus och nu är hon också gravid. Skrämmande tanke på något sätt! Det passar henne jätte bra, den där livssituationen och jag tror att hon kommer att vara en super bra mamma, hon passar på nåt sätt så bra i den rollen. Men jag började fundera att tänk vad barnslig och omogen jag är!?! Jag skulle aldrig ha varit redo för en sådan livssituation 3 år sen, jag skulle inte kunna se mig själv i den där rollen ännu heller som 24-åring! Jag började fundera om jag nånsin kommer att kunna vara i en sån situation eller är jag helt enkelt för rastlös...?? Jag är ingen "mamma-hahmo", har inte egentligen nån modersinstinkt eller sånt...jag vill bara jobba just nu och säkert en tid framöver också...jag tror på nåt sätt att jag kan vara en sån person som satsar fullt på jobbet, vill göra det jag brinner för, med risken för att jag inte kommer att bilda nån familj i så fall....jag vet inte, det här är bara en massa bittra funderingar just nu...vet ingenting om någonting! Jag är bara bitter, sur och inåtvänd just nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar