Läste majas inlägg om grannar och efter det gick jag till vårt fönster och tittade ut. Hmm, ganska intressanta grannar har vi ju, samtidigt som de egentligen är ganska vanliga. Nå, tänkte hur som helst skriva om dem nu, har inget vettigare att komma med heller...
Vi bor alltså i en radhuslägenhet och vi har ganska många grannar, det bästa med dem är att alla är unga. Förutom grannen som bor strax till vänster om oss, han är en ensamboende man, ca.35-40 år gammal skulle jag gissa. Har aldrig pratat med honom, hörs aldrig något från hans lägenhet och det är ytterst sällan som man ens ser honom. Jag misstänker att han inte ens skulle hälsa på oss om vi skulle mötas nån dag på gården. Tycker lite synd om honom, han verkar ensam och ynklig på nåt sätt. Vem vet vad han håller på med i sin lilla lägenhet, han är lite "mysko" helt enkelt.
Sen har vi grannarna strax till höger om oss, ett trevligt ungt par. Dem stöter man på ganska ofta, på bakgården när killen är ute på tobak eller på gården när tjejen är ute och går med deras underbara lilla golden retriver-valp. Hälsar alltid på oss och pratar, inte mycket med alltid något smått. Trots att de har en gullig liten hundvalp hörs aldrig något från deras lägenhet, endera är de väldigt tysta av sig eller så har vi väldigt tjocka väggar här! De har också en söt katt som liknar Karvinen-katten, förhoppningsvis blir han vår Lyylis vän.
Sedan har vi vår s.k. gårdskarl, en ung sådan. Bor ensam, är kanske ca.30-år gammal. Är inte så duktig som gårdskarl, han tycker mest om att festa och supa verkar det som. Har klippt gräset på gården högst ett par gånger i sommar, med ölflaskan i andra handen förstås...Kör en gammal skrotig liten röd bil (låter precis som min mammas populära ferrari, alltså volkkarin) med en tejp på bakluckan där det står "pientä laittoo tää vaatii"...komiskt, med tanke på vilken skrothög bilen är!
En av mina arbetskompisar är också min granne, han och hans fästmö. Också de är ett ungt par, som ordnar väldigt roliga fester ibland, t.ex. på midsommaren hade vi väldigt skoj där! Hans fästmö är också helt underbar, jätte snäll och alltid pratglad. Jag kände ju dem från förr förstås, alltså redan innan jag flyttade hit till J:s lägenhet. De fick en liten hundvalp i somras, en söt men lite galen hund som skällde lite till först, men har lugnat ner sig nu. De har också en liten katt som inte alls gillar vår lilla beebis.
Sist men inte minst har vi grannarna som bor längst bort från oss, inte så speciella, ett helt vanligt ungt par. Kommer bra överens med dem och de brukar också ordna roliga fester, så låter det i alla fall ibland. Ifall någon av oss andra här ordnar fester så brukar de alltid komma dit i något skede av kvällen. De har också en gullig, ganska gammal golden retriever som lunkar av och an på vår gård, med svansen alltid viftande lika glatt.
Sådant här vi det här i vår lilla idylliska radhuskomplex...eller vad det nu heter...har märkt att jag har lite svårt med svenskan nu för tiden, svårare än vad det varit nånsin förr, pratar ju bara finska med alla här. De enda gångerna jag pratar svenska numera är när jag åker hem till Öja och där pratar jag förstås också finska med mamma. Så ganska lite svenska för min del. Därför är det bra att skriva blogg på svenska så jag inte helt glömmer bort mitt modersmål. Men anyway, vi bor på en bra plats, har bra grannar och här ordnas roliga fester nu som då. Och det behöver inte ens vara någon fest, det kan vara riktigt roligt att traska till min arbetskompis och sitta på deras terass och dricka någon öl och prata skit. Jag trivs här, jag stortrivs. Som jag många gånger redan tidigare sagt, jag känner att jag är på rätt plats nu...rätt tid, rätt plats, allt väl! :)
