Alltså, vår älskade "lilla" rottweiler har blivit till ett stort problem för oss. Jag misstänker att någon har bytt ut vår snälla, lydiga hund till en helt annan hund, som är heeeeelt hopplös!!
Jag misstänker att detta har något att göra med hormoner, för det är som om hon ändrats helt över en natt! Hon lyssnar inte alls till sina ägare, hon är bossig och hoppar på oss, hon har börjat dra i kopplet och är helt hopplös om vi möter andra hundar eller djur på vår promenad....dessutom är hon eld och lågår från morgon till kväll, hon tröttnar aldrig! Hon har börjat vakta vår gård som en galning, skäller åt allt och alla. Men vad kan man göra åt det, det hör ju nog lite till att vakta huset när man är en rottweiler.
Delvis är detta nog också vårt eget fel. Nu när hon betett sig så fint hela sommaren och äntligen blivit till den hund som vi väntat på så länge, så har vi slappat ganska mycket med hennes skolning. För det första, vi har ju aldrig varit så hemskt aktiva med att skola henne. Vi har faktiskt varit alldeles för lata med att skola henne och bara tränat det allra viktigaste och nödvändigaste, som t.ex. att gå fint i kopplet, sitta, vänta, komma när man kallar på henne... Men nu i somras slappade vi alltså mer än normalt och lät bl.a. sova i sängen med oss, sitta på soffan och kramades och gosade med henne hela tiden. Nu har vi lärt oss att om man ger lillfingret åt henne så tar hon hela handen och blir chef i huset genast!
Hon har alltid varit lite krånglig när hon ser andra hundar, hon skulle så gärna gå och hälsa på alla och leka med alla. Men nu har hon börjat skälla som en galning åt alla förbigående hundar och jag orkar nästan inte ens hålla fast henne när hon börjar dra och hoppa. Så nu har vi en jätte jobbig period med henne och vi får nog helt skylla oss själva. Jag borde ha skolat henne aktivare, hålla de regler som vi haft och inte slappa, satsa mer på henne helt enkelt! Nu får hon inte längre sova i sängen eller hoppa på soffan och jag försöker skola henne dagligen. Men hur vi skall få henne att bete sig fint på utomhus när vi är på länk, det har jag ingen aning om hur jag skall göra! Och nu vet jag att de flesta av er tänker, varför har vi inte tagit henne till en hundskola. Svaret är enkelt, jag jobbar på intensiven, jag jobbar alltså i skift! När hon var valp gick vi ett par gånger till valpskolan, men var tvugna att sluta med det eftersom jag aldrig hade tid med det då jag jobbade! Och Janne hinner helt enkelt inte. Så det är upp till mig att skola henne och ni som jobbar skift vet hur hopplöst det är att få ledigt varje kväll en viss dag i veckan...omöjligt! Men vi får se, om jag inte lyckas reda ut våra problem på egen hand är jag tvungen att försöka fixa oss till hundskolan på något sätt...
Detta var alltså nyaste nytt här hos oss. Annars njuter jag av lördagsmorgonen med kaffemuggen i handen, eld i spisen och surfar och läser bloggar! Snart måste jag gå ut med denna galning till hund....motivation, var är det för något?!?! Börjar faktiskt vara väldigt trött på vår hund just nu. Jag är 100% ärlig och säger som det är. Jag vet att jag inte får tappa min motivation, men det är bara lite svårt just nu. Jag visste att det inte skulle bli lätt när vi valde denna hundras, men inte trodde jag att det skulle ta så här mycket på våra krafter. Så som det känns nu, så är jag ganska säker på att Dana blir vår första och sista rottweiler. Suck.
1 kommentar:
Jaa-a detdär med att uppfostra en hund så man har så mycket glädje och så litet besvär av den som möjligt, är ju inte alltid så lätt..
Vi har haft Morris nu i fem år, och testar fortfarande ibland nya tekniker och grejer för att ha honom i så bra balans som möjligt. Ger vi Morris lillfringet slukar han också hela handen mycket raskt. Tack å lov att han är liten och man kan ta honom under armen om han blir för livlig. I vårt fall så har vi inga problem med hur han är inomhus, han är lugn, snäll och leker nu som då för sig själv. En grej har han dock för sig inomhus och det är att han skäller åt djur på TVn, och det är faktiskt ALLA djur. Från andra hundar till krokodiler. Jag fattar inte hur han känner igen dem... inte har han ju nångång sett en krokodil?Eller?=)
När vi kommer ut blir det dock stundvis andra bullar. Han går dock fint i koppel, på joggingturer springer han bredvid som en annat proffs, så de e lugnt. MEN. Vi har också problem med att möta andra hundar. Och detta får vi jobba mycket med. Vi har testat allt möjligt och inte möjligt. Det som har funkat bäst hittills och som vi nu kör med är att absolut inte själv bli uppjagad eller börja riva i kopplet eller skälla på honom. Då blir situationen än mer ångestfylld och nästa gång blir ännu värre, då han dessutom är orolig för vår reaktion. Vi försöker hålla löst koppel när vi går, att han gärna går lite bakom oss, och när en hund kommer emot så försöker vi fortfarande hålla honom snett bakom oss, samt inte titta på hunden emot. Utan behålla lugnet i hela kroppen, så han känner av det i kopplet.
Det som vi också läst mycket om är ju som du förstås vet att allt annat påverkar ju också sånt här. Typ att han vet sin plats i flocken, dvs sist OCH minst, att man inte fjollar med honom för mycket, att man håller fast vid regler såsom inte på soffan och inte i sängen (vilket för ägarna inte alltid är då lätt, det är ju så härligt att mysa :)), att alltid vara den som initierar lek gullgull, aldrig han, osv. Men det går ju i vågor. Generellt är vi nöjda med honom, han är en mycket "lätt" hund, men det är klart han har sina perioder. Förstås blir han också lugnare med åren.
Hoppas Danas tonårsperiod är snabbt övergående och ni får tillbaka balansen!
Skicka en kommentar