äntligen ser jag ljus i tunneln!

Det här med hunden....jag har ju klagat över hur hopplös hon är, i flera omgånger. I söndags var jag så trött efter att ha jobbat två nattskift och när hunden bara hoppade och tuggade på mig när vi gick ut med henne på eftermiddan, så kändes allt bara helt hopplöst. Jag bara grät hela kvällen, orkade bara inte längre. Jag kände mig helt misslyckad, jag visste att det var mitt fel att hunden är oskolad och inte kan bete sig. Allt kändes hopplöst, jag visste inte varifrån jag skulle hitta inspiration och motivation till att försöka skola hunden längre, jag visste att jag inte klarar av det ensam.

Men nu är jag så otroligt optimistisk! Den här dagen blev min/vår räddning!

Idag hade jag och Dana träff med en underbar kvinna, som inte enbart är rottweiler-ägare utan har dessutom massor med erfarenhet av hundskolning. Hon lovade hjälpa oss och idag fick vi vår första lektion! Först gick vi bara med Dana längs en skogsväg, så att hon fick se hur Dana beter sig när hon börjar hoppa upp mot mig och tugga på kopplet. Och det fick hon minsann snart se, det tog inte länge innan Dana började bete sig dåligt. Denna smarta kvinna hade med sig ett ordentligt halsband, ett sånt där helstrypande halsband, och satte det på Dana. Genast fick jag bättre kontroll över Dana med hjälp av ett bättre halsband. Dessutom hjälpte hon mig inse att jag måste bli mera "bossig" och våga komendera Dana mera. Och vet ni, det fungerade faktiskt! Dana började gå bättre och jag kunde kontrollera henne bättre.

Sedan var det dags för nästa utmaning, när hon tog ut sin egen rottweiler ur bilen och vi skulle träna på att gå förbi andra hundar. Det gick inte så bra till först, jag klarade inte av att kontrollera Dana och till slut gav jag kopplet åt henne och hon fick försöka. Då började Dana på riktigt slåss emot och ville inte alls lugna ner sig. Då fick denna modiga kvinna helt enkelt lugna ner Dana genom att lägga ner henne på marken och hålla henne på plats tills hon lugnade ner sig och gav upp. Efter detta gick allt bra. Dana lugnade ner sig, slutade hoppa och protestera och gick fint förbi den andra hunden. Och när hon gav kopplet tillbaka till mig, så gick Dana riktigt fint med mig också och protesterade inte alls emot mig.

Vet ni, jag skulle kunna gråta av lycka, så bra känns det just nu. Jag har stressat så mycket över vår hund och jag har känt mig så uslig och tyckt att jag är världens sämsta hundägare. Nu mår jag bättre och Dana kommer också att vara mycket lyckligare nu när hon inte behöver vara vår chef längre. Hundar mår mycket bättre av att vara flockmedlemmar, inte flockens ledare. Vi kommer nog att klara av det här. Det kommer att kräva mycket tålamod ännu och mycket skolning, men vi har hopp. Dana är inte helt hopplös, jag är inte helt hopplös. Det kommer att ordna sig. Tänk att det finns fina människor, som denna kvinna, som frivilligt hjälper andra hundägare. Om ni bara visste hur tacksam jag är över att det finns människor som hon.