Så vad har vi nu då gjort. Jo, nu är soffan och sängen förbjudna områden för Dana. Hon får sin mat sist av oss alla, på morgonen äter jag mitt morgonmål först, sedan får hon sin mat. Hittills har hon sprungit i full fart till matskålen varje morgon och fått sin mat först av oss alla. Men numera äter bossen först! När vi gör våra promenader får hon inte dra i kopplet hur som helst, utan nu går vi så att hon går precis vid min sida, inte framför mig. Det här kräver mest tålamod av oss, för hon kämpar emot så mycket hon kan! Hon drar i kopplet hela tiden, så vi tar oftast bara några steg framåt, sedan stannar vi när hon börjar dra i bandet och fortsätter sedan... Jag har också alltid en liten boll med mig i fickan, tack vare den magiska lilla bollen får jag oftast ganska bra kontakt med henne när vi möter andra hundar eller människor. Dessutom har jag nu kört med Dana till grannbyarna nu som då och tagit en promenad med henne där, för där är mera trafik och nya dofter. Jag hoppas att hon på detta sätt lär sig att gå snällt i kopplet var som helst, inte enbart på bekanta vägar.
Dana har alltid varit ganska noggrann om sina tassar och sina öron. Att klippa hennes naglar var helt hopplöst när hon var yngre. Nu går det ganska bra, hon har blivit van med det. Och nu har jag, efter varje promenad, tvättat hennes tassar och satt lite "tassolja" på varje tass, så att hon blir van med att vi undersöker hennes tassar varje dag. Dessutom lyfter jag upp henne på vårt soffbord varje dag och borstar henne där, så att djurläkarbesöken skulle gå lite smidigare i fortsättningen. Det har varit lite krångligt tidigare, eftersom hon varit så rädd för djurläkarens bord och undersökningar. Vi har bokat tid till djurläkaren i mitten av november, så jag hoppas att jag får henne lite bättre skolad innan dess, så att besöket där går bättre än tidigare. Vi hoppas att operationen skall lugna ner Dana lite, eftersom hennes humör är väldigt upp-och-ner före och efter löptiden. Dessutom kan Dana aldrig få valpar, eftersom hon har överbett, så det är ingen förlust att operera henne. Att ha en nästan 50 kg:s tik med löptid är inget roligt kan jag meddela! Hittills har jag shoppat massiva Always-bindor åt henne, så vi inte har blod överallt i lägenheten! Men trots alla bindor ser det oftast ut som om vår lägenhet vore ett slakteri!!
Nu har jag också kontaktat en supersnäll och duktig hundskolare, som skall hjälpa oss med Dana. Vårt största bekymmer är trots allt att hon ibland beter sig så aggressivt ute på våra promenader. Hon får så konstiga fnatt-attacker ibland, då hon börjar morra och hoppar upp mot mig och biter mig i armen och benen. Hon är helt hopplös då och lugnar inte ner sig alls, oavsett vad man försöker med henne! Så jag hoppas att denna hundskolare skall kunna hjälpa oss med detta, hon är själv också rottweiler-ägare, så jag tror hon vet vad som är normalt och vad som inte är det! Vi vill ju veta om det finns hopp för Dana ännu, eller om detta konstiga beteende kan bero på något annat, om hon har smärtor eller nåt...för dessa konstiga attacker gör hon bara ute när hon springer lös eller när vi är ute på promenad, aldrig här hemma.
Så detta är nyaste nytt hos oss. Vår hund kräver väldigt mycket tid och tålamod av oss just nu, det är nästan på gränsen till vad vi orkar med. Men vi försöker så gott vi kan, hoppas bara att denna fas går snart över. Hon är ju trots allt bara 1,7 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar