mitt eget inlägg

Jag hör till de bloggare, som har väldigt få läsare och de flesta är mina vänner, bekanta eller släktingar. Jag har aldrig bloggat för mina få läsares skull, bloggandet har alltid varit något som fått mig själv att må bättre och fått mig på bättre humör. Bloggandet är som en virtuell dagbok, men en dagbok med sensur, man kan ju inte skriva om precis allt här på nätet! Jag tycker det är sjukt intressant att läsa mina gamla blogginlägg! Dessutom är det skönt att få "skriva av sig" ibland här på bloggen. Ibland kan jag skriva inlägg enbart åt mina läsare, som t.ex. inlägg där jag förklarar varför jag inte skrivit inlägg på så länge. Men oftast gör jag detta enbart för min egen skull, ingen annans. Därför har jag också valt att skriva på svenska, fast jag vet att de flesta av mina vänner är finskspråkiga och det skulle vara betydligt lättare för dem att följa min blogg om jag bör språk. Jag skulle antagligen också få många fler läsare om jag skrev på finska. Men jag vill inte byta språk. Jag använder svenska så sällan i mitt liv just nu, så bloggen vill jag behålla på mitt modersmål. Att få fler läsare är inte alls viktigt för mig.

Följande inlägg kommer att vara skrivet enbart för mig själv. Detta är ett inlägg som förmodligen tråkar ut alla mina läsare, men jag själv kommer att ha så mycket nytta av detta och kommer säkert att läsa detta inlägg flera gånger i månaden. De närmaste veckorna kommer jag säkert att läsa detta flera gånger i veckan!

Nu är det nämligen så, att jag blivit sjukt trött på mitt eget beteende. Jag är en så enormt svår person att leva med ibland. Detta år har varit väldigt jobbigt för mig själv och därmed automatiskt också för min man (ja, jag kallar honom nu för min man fast vi bara är förlovade och inte ännu gifta!). Efter att jag tog det mycket svåra beslutet att sluta mitt jobb på ambulansen i oktober/november 2010, så har jag varit deprimerad och det har varit väldigt svårt att hitta min nya roll i arbetslivet och hitta ny glädje i vardagen. Det har varit enormt svårt för vårt förhållande på alla sätt. Jag förstår faktiskt inte hur min man har stått ut med mig hela detta år. Jag är så oerhört tacksam att han orkat med mig, att han orkat tro på oss fast vårt förhållande har varit allt annat än perfekt!

Så nu har jag filosoferat mycket över mig själv och mitt beteende. Jag har funderat mycket på vilka mina stora problem är och varifrån dessa problem kommer, varför jag reagerar så som jag gör i vissa situationer. Nu tänkte jag skriva ner dessa saker, så att jag kan läsa detta inlägg alltid när jag börjar krångla och vara besvärlig för min man. Jag vill lära mig att vara lycklig, varje dag och varje stund. Njuta av livet så som det är, vara tacksam för allt jag har, också allt det lilla som jag oftast inte kommer ihåg att vara tacksam för. Men första steget för att lära mig hantera mina problem, mina dåliga sidor, är att bekänna dem. Det kommer jag alltså att göra nu!

1. Jag har ett sjukligt stort behov av att kontrollera allt. Jag försöker alltid göra allt själv, eftersom jag är så narsistisk och tror att jag själv gör allt bättre än andra. Detta sker oftast bara här hemma, på jobbet är jag helt annorlunda, för där inser jag verkligen hur lite jag egentligen kan och behöver hela tiden hjälp av mina kollegor. Men hemma, och speciellt när mannen gör något, måste jag hela tiden följa med hur han gör det och oftast måste jag hela tiden anmärka om hur han kunde göra det bättre och hur han slarvat med något. T.ex. om mannen städar, så måste jag genast fortsätta städa efter att han slutat, bara så att det skall bli "ordentligt" gjort! Jag vill också veta hur länge mannen jobbar, så jag vet när han kommer hem. Ifall mannen går ut med grabbarna och festar (vilket händer mycket sällan!) måste jag få veta exakt hur deras kväll varit och var de har hållit hus, vem de träffat m.m.

Jag tror att detta sjuka beteende beror på att jag är så osäker på mig själv och måste hela tiden känna att jag är bra på något. När jag träffade min man tyckte jag att han var helt perfekt och jag kunde inte förstå vad han såg i mig. Jag tror att jag därför har så stort behov av att kontrollera honom, jag är fortfarande rädd för att jag skall mista honom och tycker att han är så mycket bättre än jag på alla sätt. Därför har jag väl så stort behov av att bevisa att jag kan göra saker bättre än han och hela tiden påpeka det som han gör fel och borde göra bättre. Jag klagar ofta på honom, men kommer sällan ihåg att skryta över honom eller visa att jag tycker om honom. Jag är innerst inne en väldigt osäker person och jag tror väl att det hjälper mig och får mig att må bättre om jag försöker kontrollera allt och alla. Då kan inget överraskande ske, som skulle rubba hela min tillvaro.

Kom ihåg: Jag är inte bäst på allt, inte alls. Om jag vill att han skall hjälpa mig med vardagliga sysslor måste jag låta honom hjälpa mig. Det är väl viktigast att han hjälper mig, om det är helt perfekt är inte huvudsaken. Jag vill inte göra allt själv, men jag måste lära mig att låta andra hjälpa till. Jag älskar min man, han har sina dåliga sidor som alla andra, men alla de goda sidorna älskar jag och borde komma ihåg att visa hur viktig han är för mig. Jag kan aldrig kontrollera allt, det är hopplöst. Jag måste lära mig att slappna av, annars blir livet alldeles för jobbigt. Dessutom borde jag komma ihåg att mannen ofta jobbar sju dagar i veckan, oftast kommer han hem först sent på kvällen. Så jag kan inte förvänta att han skulle göra lika mycket hemmasysslor som jag. Jag har oftast några dagar ledigt varje vecka, så jag hinner nog städa och diska mycket bättre än vad han hinner.

2. Jag är svartsjuk, alldeles för svartsjuk. Ännu en av de egenskaper som jag hatar hos mig själv. Detta beror på att jag är så osäker och har sjukt dåligt självförtroende. Jag var ful och nörtig när jag var yngre, pojkarna skrattade åt lilla beniga mig och mina fula glasögon. Vi hade inte råd med fina, dyra, moderna glasögon när jag var yngre, så jag använde alltid jätte fula glasögon. Jag minns ännu så bra hur en pojke, som jag var lite förtjust i, på skriftskollägret satt bakom mig på en lektion och stack mig hela tiden på skulderbladen. Jag var mycket smal och en riktig "planka" i tonåren och den där pojken stack mig på flit hela tiden i skulderbladen och skrattade åt mina beniga skulderblad. Jag minns hur han mobbade mig och sa att jag ser helt onormal ut, med min smala rygg och beniga skulderblad. Alla pojkar som jag var förtjust i när jag var i tonåren skrattade åt mig och jag tror att det delvis har orsakat mitt enormt dåliga självförtroende.

Kom ihåg: Jag är inte alls lika ful som jag tror. Jag duger, jag är omtyckt, jag är älskad. Jag är perfekt så som jag är, det räcker. Jag har förändrats mycket sedan tonåren, jag är inte längre smala, lilla nörden. Om han skulle ha velat vara otrogen, skulle han ha haft många chanser att vara det redan. Ifall han inte tycker att jag duger, då är han inte mig värd.

3. Jag måste komma ihåg att alla har sitt förflutna, så väl jag som alla andra. Jag måste glömma det förflutna och leva i nuet. Dåliga saker som hänt tidigare i mitt liv påverkar förstås mer eller mindre nuet, men det är helt och hållet upp till mig själv hur mycket jag låter det påverka framtiden. Jag kan inte leva i mitt förflutna längre. På samma sätt har min man sitt förflutna och det är en del av honom. Det betyder inte att han skulle vilja ha sitt förflutna tillbaka eller leva ett likadant liv längre. Min osäkerhet orsakar även det att jag hänger fast i mitt eget och andras förflutna. Jag övertalar mig själv att min man jämför mig med sina ex-flickvänner hela tiden och sitt nuvarande liv med livet innan mig. Jag tycker att hans liv med mig måste vara så mycket sämre än hans tidigare liv. Denna samma osäkerhet får mig att tänka på allt möjligt sånt här skit!

Kom ihåg: Han har själv valt att leva med mig, ifall det nuvarande livet verkligen skulle vara så mycket sämre än hans tidigare liv, så skulle han inte vara kvar i detta förhållande längre. Människor ändras, jag själv har ändrats jätte mycket de senaste åren och så har han också.

4. Jag har svårt att verkligen lita på någon. Även om mannen inte gjort något för att mista mitt förtroende, så har jag svårt att lita på honom. Mina gamla erfarenheter av män gör att jag faktiskt tror att alla män är svin och kan vara otrogna genast när de får chansen. Därför vill jag kontrollera honom så mycket och är enormt rädd för att han skall inse att det finns många andra kvinnor, som säkert skulle vara lättare att leva med än jag. Dessutom gör mitt dåliga självförtroende, att jag tycker att jag är jätte ful och dålig på många sätt, att jag inte förstår varför han tycker om mig.

Kom ihåg: Han älskar mig, han ville själv förlova sig med mig. Han har stått ut med så mycket, han vill verkligen att vi skall ha en gemensam framtid, annars skulle han ha lämnat mig för länge sedan. Jag är inte alls så ful som jag själv tror. Jag har många positiva sidor också och dessa positiva sidor vinner över mina negativa sidor. Alla män är inte likadana, jag måste lära mig lita på honom. Om jag inte litar på honom, blir livet mycket svårt för oss båda, det blir faktiskt omöjligt. Jag vill leva med honom och vill lära mig att lita på honom. Det är upp till mig själv att lita på honom, han har inte gjort något dåligt.

5. Trots att vi varit tillsammans med mannen i rejäla 2,5 år nu, så är jag ännu rädd för att mista honom när som helst. Jag är rädd för att jag skall gå miste om något speciellt och unikt tillfälle om jag inte är hemma varje kväll när han kommer hem från jobbet. Det är så sjukt att jag till och med blir sårad ifall mannen åker till sina vänner eller börjar spela PlayStation-spel när han äntligen kommer hem på kvällen. Jag vill att han bara skall sitta och hålla mig i handen och lyssna till mig när han äntligen kommer hem. Inte riktigt så där sjukt tänker jag, men jag vill faktiskt att han skall fokusera på mig när han kommer hem och ingen annan.

Kom ihåg: Vi har varit länge tillsammans, vi känner varann så väl och inget så stort och speciellt sker längre varje dag! :) Jag kan mycket väl åka till mina kamrater på kvällen eller göra precis vad jag själv vill, jag behöver inte bara sitta hemma och vänta på honom. Han har jobbat en lång dag när han äntligen kommer hem, han får nog göra precis vad han själv vill för att slappna av efter en lång arbetsdag. Han har inga hela lediga dagar i veckan, som jag har, när han kan göra vad han vill. Han måste få göra vad han vill på kvällarna. Vi hinner nog spendera tid tillsammans, alldeles tillräckligt. Vår kärlek tar inte slut fast vi inte är tillsammans 24/7.

6. Jag klagar jätte mycket och har väldigt lätt för att "knärra". Jag säger inte rakt ut vad jag egentligen vill, utan tycker att mannen måste förstå vad jag vill automatiskt. Om han inte gör det surar jag och "knärrar". Jag är väldigt bra på att klaga över allt och fokusera på allt det som är dåligt. Dessutom är jag mycket begåvad på att få igång ordentliga gräl. Jag kan vara otroligt irriterande och orsaka helt onödiga gräl med mitt barnsliga beteende. Jag "knärrar" fast jag vet hur det slutar.

Kom ihåg: Jag vill inte orsaka onödiga gräl. Jag vet hur min man hatar när jag klagar och surar, det leder bara till gräl. Så ifall jag vill slippa alla dumma gräl, då måste jag sluta klaga och fokusera på dåliga saker. Kom ihåg alla positiva saker i mitt liv och var tacksam för allt varje dag! Om jag fokuserar på det dåliga, börjar dagen dåligt och jag ser bara mer och mer negativa saker i livet. Tacksamhet föder lycka, tacksam föder mera nya saker i livet att vara tacksam för. Så ju mera tacksamhet jag känner, desto lyckligare är jag.

Detta är några av de "små" problem jag kämpar med. Jag vet att ifall någon orkat läsa genom allt det här, så tycker ni att jag är helt galen och tycker synd om min man som måste stå ut med galna jag. Kom ihåg att jag inte alltid är så här knasig, jag har mina goda sidor också och trots alla mina problem älskar han mig.

Jag är ärlig, jag vågar skriva om mina fel. Jag vill bara bli en bättre och lyckligare människa och genom att skriva detta onlägg tog jag ett stort steg mot ett bättre liv.