Inte så mycket nytt här. Vår mission impossible (=hundskolning) har fortsatt, men nu blev det några dagars paus eftersom Dana fick sår på sina båda framtassar av någon mystisk orsak. Så hon har tassat runt i lägenhet med sockor de senaste dagarna. Hon har verkligen njutit av sin "sjukledighet", hon bara sover och chillar och njuter av all uppmärksamhet hon får nu när hon är lite sjuk.
Om man är hund och är tvungen att gå omkring med sockor på tassarna, då tycker vi att sockorna skall vara äkta Catepillar-sockor!!
Igår firade vi en liten prinsessas 1-års födelsedag!!!
Många småttingar sprang runt i huset och lekte och hade skoj!!
Idag skall vi åka hem till mina föräldrar och gå ut och äta och fira farsdagen. Det blir nog en riktigt trevlig dag, fast jag är lite deppad nu igen.
Här händer ingenting, hur vi än försöker så blir jag bara inte gravid. Jag förstår bara inte. Runt omkring oss blir många andra gravida hur lätt som helst och här har vi nu försökt i ett år och inget händer. Jag skulle ge vad som helst för att få fira farsdagen med min egen man, baka honom en kaka och bära morgonmål till sängen....vanligt familjeliv är vad jag längtar efter. Det klassiska mamma, pappa, barn. Men just nu känns det helt hopplöst och om jag skall vara helt ärlig, känner jag idag att jag bara vill ge upp. Det här börjar kännas så hopplöst. Farsdagen till ära fick jag uppleva ännu en besvikelse inatt. Blev inte gravid denna månad heller. Suck, varför skall jag bli så himla besviken varje månad. Varje månad försöker jag att inte vara alltför hoppfull, samtidigt som jag ändå är lite förväntansfull och tror att kanske vi nu äntligen skulle lyckas. Men så blir man lika besviken varje månad. Det skulle bara vara lättare att ge upp, sluta försöka, eftersom det ändå inte lyckas. Då skulle man inte bli lika besviken varje månad.
Suck, det här blev ännu ett tycka-synd-om-sig-själv-inlägg. Jippijej, jag är verkligen världens positivaste människa. Och jag vet vad alla tänker nu, att jag aldrig kommer att bli gravid när jag är så här negativ, bitter och stressar för mycket över den här saken. Så är det. Men bara de som har försökt få barn länge vet hur svårt det är att inte tappa modet i något skede, att inte stressa.
Nåja, nu skall jag sluta skriva. Måste försöka bli lite piggare och njuta ens lite av denna dag.
1 kommentar:
Eftersom ni redan försökt i ett år lönar det sig att diskutera med läkare. Det lättar lite att få diskutera saken med någon som på riktigt kan hjälpa till. Det här är ett känsligt ämne och jobbigt att bära på ensam. Det sägs ju att man ska försöka ta det lugnt och inte stressa, men det är svårt när längtan är så stor. Och det att man försöker vara lugn blir också ett stressmoment. Men att du en gång varit gravid är ju positivt, kroppen har kanske inte hunnit återhämta sig helt efter missfallet. Om det bara går råder jag er att försöka fokusera er på annat också, och förstås då diskutera med läkare för att få mera hjälp.
Skicka en kommentar