Massor med fina gåvor fick vi, speciellt lillgubben vår fick så mycket fint!
Nu fortsätter vi njuta av julen genom att bara tar det lugnt här hemma, vår första jul med vår egen lilla familj!
2012-12-25
vackraste julgåvan...
...fick jag av Janne. Ett alldeles underbart halsband, med Nooas namn och födelsedatum ingraverat på baksidan av hjärtat! Jag blev alldeles tårögd när jag såg lillens namn på mitt nya smycke, så är det när man nyligen fött ett barn och är överkänslig och gråter åt minsta lilla sak! :)
2012-12-23
lillens dag...
Tänkte att det skulle vara roligt att försöka skriva ett inlägg om hur vår dag oftast ser ut. Jag började skriva detta inlägg på torsdag förmiddag, men har inte hunnit eller orkat skriva klart inlägget tidigare.
Alla våra dagar ser olika ut, ibland gråter lillen nästan hela dagen och natten och ibland har vi riktigt lugna dagar. Till min stora glädje kan jag nu berätta, att vi har haft några ganska bra nätter nu. Så nu gråter och skriker lillen inte varje natt, utan vissa nätter gråter han faktiskt ganska lite. Natten till torsdag var en ganska bra natt, så det passar ju bra att skriva om hur den natten såg ut!
Vi börjar alltså från onsdagskvällen...
Kl.21 - Nooa blir hungrig och är ganska länge vid bröstet och äter. Sedan byter vi blöja och klär på pyjamas.
Kl.22 - Nooa börjar vara trött och somnar nästan i famnen, så vi går och lägger oss eftersom jag också är jätte trött. Han somnar ganska fort brevid mig i sängen, jag tittar ännu en stund på tv och somnar ca.kl.22.45.
Kl.01.30 - Nooa vaknar och är hungrig, han äter från båda brösten men är ännu ganska "knärrig" och somnar inte efter ätandet. Jag går och byter blöja på honom och Nooa är hur pigg och glad som helst, han joddlar glatt och ler åt sin trötta mor. Jag försöker byta blöja så snabbt som möjligt och sällskapar så lite som möjligt med honom, så att han småningom skulle lära sig att man ska sova på natten, inte vaka. Vi går tillbaka till sovrummet och lägger oss, men Nooa vill inte alls sova. Han joddlar lite smått och tittar runt omkrig sig med stora, pigga ögon. Detta händer väldigt ofta på nätterna, att han inte somnar efter att han ätit utan är pigg och vill inte somna. Men tack och lov gråter och skriker han åtminstone inte, han gnäller lite och smågråter lite, men lugnar sig däremellan. Han ligger och fisar en hel del, så han har nog luft i magen igen men det tycks inte störa honom så mycket just nu. Kl.4 tittar jag sista gången på klockan, då somnar han äntligen brevid mig, efter att jag i nästan två timmar klappat honom på baken och "vaggat" honom i famnen. Vi har hittat en ställning som fungerar ganska bra, där han ganska ofta lugnar ner sig och somnar. Jag ligger på sidan och lillen ligger brevid mig, med ansiktet mot mitt och huvudet på min arm. Han gillar att få ha huvudet lite uppåt och vara nära mig.
Kl.05.30 - Nooa vaknar igen och är hungrig. Han äter, sedan byter vi blöja igen. Jag har lärt känna min lilla pojke så pass bra redan nu, att jag vet att han inte alls gillar våta blöjor och ofta gråter om blöjan är ens lite blöt. Så vi byter blöjor ganska ofta under dagen. Nu är Nooa ganska pigg igen och jag passar på att äta en yoghurt medan vi är vakna. Vi lägger oss på soffan i vardagsrummet och sällskapar en stund, sedan börjar han bli lite trött och somnar ca.kl.6.30. Jag är ännu vaken en stund, men somnar själv också ca.kl.7.
Kl.8.30 - Lillen vaknar igen, hungrig igen. Han äter och somnar konstigt nog ganska fort igen kl.9. Jag känner mig fortfarande lite trött, fast vi haft en ganska bra natt, så jag fortsätter också sova fast klockan redan är ganska mycket. Men när man har en baby som vakar ganska mycket på nätterna så njuter man verkligen av stunder som denna, när han somnar lugnt brevid mig och man själv också får vila.
Kl.11 - Nooa vaknar, blöjan har falskat lite och pyjamasen har blivit lite våt (jag har tydligen slarvat lite när jag bytt blöja senast och inte satt fast den tillräckligt bra...) så vi går genast och byter blöja. Nooa är pigg och glad och vi sjunger lite medan vi byter blöja och gör morgontvätten. Han är en riktig solstråle vissa mornar! Sedan sätter vi oss på soffan, sätter på tv:n och Nooa får äta från bröstet. Sedan sitter han en stund i kolikvaggan, medan jag äter morgonmål, men han börjar ganska snart gnälla och smågråta och vill bort från vaggan. Han får komma brevid mig och ligga på soffan medan jag äter och efter att jag ätit sitter han i min famn en stund, medan jag surfar på nätet lite. Nooa är fortfarande lite gråtig och verkar ännu vara lite hungrig, så han får vara vid bröstet ännu en stund, klockan är nu ungefär 12.30.
Kl.12.30 - Nooa börjar vara trött igen och jag sätter honom i kolikgungan på nytt, där somnar han ganska fort. Jag städar lite, tvättar Nooas kläder och kokar mat medan Nooa sover. Jag hinner till och med surfa på nätet och börja skriva detta inlägg innan han vaknar!
Kl.14.50 - Nooa vaknar först nu och vill förstås äta. Först byter jag blöjan på honom, eftersom jag vill ta vikten på honom innan han äter, så att rådgivningstanten blir nöjd!
Vi har varit tvugna att följa med hans vikt, eftersom rådgivningstanten tyckte att han skulle få gå upp mera i vikt...men läkaren däremot tyckte att hans viktuppgång är helt normal med tanke på hans längd...lite olika åsikter alltså, men jag lovade i alla fall väga honom ännu en gång innan jul och nu var vikten 4600 g och han har nu gått upp 30g/dag i vikt, så nu borde rådgivningstanten i alla fall vara nöjd! Nu tänker jag inte väga honom mera, jag fick sån stress när vi var tvugna att ta hem vågen och börja göra "syöttöpunnituksia". Jag började oroa mig så mycket för lillens vikt och var hela tiden säker på att han inte får tillräckligt med mjölk av mig, även om han inte ville dricka "korviketta" så litade jag inte på mig själv. Och när jag stressade över babyns ätande, så minskade också min mjölk förstås. Som tur sa läkaren på rådgivningen att jag inte behöver väga honom mer och hon tyckte att lillen växer bra, så nu behöver jag inte stressa mer och nu har jag igen mer än tillräckligt med mjölk! Helt onödigt stressande alltså!
Men ja, alltså, jag väger honom och matar honom sedan. Sedan sitter jag med Nooa i famnen i gungstolen och vi bara myser tillsammans, innan han somnar ca.kl.16 och han sover medan jag tittar på en film från tv.
Kl.17 - Lilla rumpnissen min ligger på soffan, halvt slumrande och halvt vaken. Han ler ofta för sig själv och jag misstänker att han försöker bajsa, eftersom det "brakar" till ganska ofta och han ser klart lättad ut efteråt. Efter en stund somnar han trots allt.
Kl.17.50 - Lilla Nooa vaknade och sedan glömde jag skriva om vår dag resten av kvällen...så jag minns inte exakt hur resten av kvällen gick eller hur länge vi vakade, men det var i alla fall en betydligt sämre kväll och natt än dagen innan...lillen var ganska gråtig under kvällen och hade mycket magknipor när vi skulle gå och sova. Om jag inte minns helt fel så somnade vi först 2-3 tiden nångång. Så detta inlägg visar i alla fall att våra dagar varierar väldigt mycket! Vissa nätter sover han ganska bra och är lung och underbar på dagen, medan andra dagar är en massa gråt och skrik dygnet runt...det är bara att lära sig njuta av de goda stunderna och ta en dag i taget! :)
Bara en natt kvar till julafton! Jippii! Vi bara chillar och njuter idag! Julgranen ska bäras in och julskinkan ska i ugnen, inga andra "måsten"! Skönt!
Alla våra dagar ser olika ut, ibland gråter lillen nästan hela dagen och natten och ibland har vi riktigt lugna dagar. Till min stora glädje kan jag nu berätta, att vi har haft några ganska bra nätter nu. Så nu gråter och skriker lillen inte varje natt, utan vissa nätter gråter han faktiskt ganska lite. Natten till torsdag var en ganska bra natt, så det passar ju bra att skriva om hur den natten såg ut!
Vi börjar alltså från onsdagskvällen...
Kl.21 - Nooa blir hungrig och är ganska länge vid bröstet och äter. Sedan byter vi blöja och klär på pyjamas.
Kl.22 - Nooa börjar vara trött och somnar nästan i famnen, så vi går och lägger oss eftersom jag också är jätte trött. Han somnar ganska fort brevid mig i sängen, jag tittar ännu en stund på tv och somnar ca.kl.22.45.
Kl.01.30 - Nooa vaknar och är hungrig, han äter från båda brösten men är ännu ganska "knärrig" och somnar inte efter ätandet. Jag går och byter blöja på honom och Nooa är hur pigg och glad som helst, han joddlar glatt och ler åt sin trötta mor. Jag försöker byta blöja så snabbt som möjligt och sällskapar så lite som möjligt med honom, så att han småningom skulle lära sig att man ska sova på natten, inte vaka. Vi går tillbaka till sovrummet och lägger oss, men Nooa vill inte alls sova. Han joddlar lite smått och tittar runt omkrig sig med stora, pigga ögon. Detta händer väldigt ofta på nätterna, att han inte somnar efter att han ätit utan är pigg och vill inte somna. Men tack och lov gråter och skriker han åtminstone inte, han gnäller lite och smågråter lite, men lugnar sig däremellan. Han ligger och fisar en hel del, så han har nog luft i magen igen men det tycks inte störa honom så mycket just nu. Kl.4 tittar jag sista gången på klockan, då somnar han äntligen brevid mig, efter att jag i nästan två timmar klappat honom på baken och "vaggat" honom i famnen. Vi har hittat en ställning som fungerar ganska bra, där han ganska ofta lugnar ner sig och somnar. Jag ligger på sidan och lillen ligger brevid mig, med ansiktet mot mitt och huvudet på min arm. Han gillar att få ha huvudet lite uppåt och vara nära mig.
Kl.05.30 - Nooa vaknar igen och är hungrig. Han äter, sedan byter vi blöja igen. Jag har lärt känna min lilla pojke så pass bra redan nu, att jag vet att han inte alls gillar våta blöjor och ofta gråter om blöjan är ens lite blöt. Så vi byter blöjor ganska ofta under dagen. Nu är Nooa ganska pigg igen och jag passar på att äta en yoghurt medan vi är vakna. Vi lägger oss på soffan i vardagsrummet och sällskapar en stund, sedan börjar han bli lite trött och somnar ca.kl.6.30. Jag är ännu vaken en stund, men somnar själv också ca.kl.7.
Kl.8.30 - Lillen vaknar igen, hungrig igen. Han äter och somnar konstigt nog ganska fort igen kl.9. Jag känner mig fortfarande lite trött, fast vi haft en ganska bra natt, så jag fortsätter också sova fast klockan redan är ganska mycket. Men när man har en baby som vakar ganska mycket på nätterna så njuter man verkligen av stunder som denna, när han somnar lugnt brevid mig och man själv också får vila.
Kl.11 - Nooa vaknar, blöjan har falskat lite och pyjamasen har blivit lite våt (jag har tydligen slarvat lite när jag bytt blöja senast och inte satt fast den tillräckligt bra...) så vi går genast och byter blöja. Nooa är pigg och glad och vi sjunger lite medan vi byter blöja och gör morgontvätten. Han är en riktig solstråle vissa mornar! Sedan sätter vi oss på soffan, sätter på tv:n och Nooa får äta från bröstet. Sedan sitter han en stund i kolikvaggan, medan jag äter morgonmål, men han börjar ganska snart gnälla och smågråta och vill bort från vaggan. Han får komma brevid mig och ligga på soffan medan jag äter och efter att jag ätit sitter han i min famn en stund, medan jag surfar på nätet lite. Nooa är fortfarande lite gråtig och verkar ännu vara lite hungrig, så han får vara vid bröstet ännu en stund, klockan är nu ungefär 12.30.
Kl.12.30 - Nooa börjar vara trött igen och jag sätter honom i kolikgungan på nytt, där somnar han ganska fort. Jag städar lite, tvättar Nooas kläder och kokar mat medan Nooa sover. Jag hinner till och med surfa på nätet och börja skriva detta inlägg innan han vaknar!
Kl.14.50 - Nooa vaknar först nu och vill förstås äta. Först byter jag blöjan på honom, eftersom jag vill ta vikten på honom innan han äter, så att rådgivningstanten blir nöjd!
Vi har varit tvugna att följa med hans vikt, eftersom rådgivningstanten tyckte att han skulle få gå upp mera i vikt...men läkaren däremot tyckte att hans viktuppgång är helt normal med tanke på hans längd...lite olika åsikter alltså, men jag lovade i alla fall väga honom ännu en gång innan jul och nu var vikten 4600 g och han har nu gått upp 30g/dag i vikt, så nu borde rådgivningstanten i alla fall vara nöjd! Nu tänker jag inte väga honom mera, jag fick sån stress när vi var tvugna att ta hem vågen och börja göra "syöttöpunnituksia". Jag började oroa mig så mycket för lillens vikt och var hela tiden säker på att han inte får tillräckligt med mjölk av mig, även om han inte ville dricka "korviketta" så litade jag inte på mig själv. Och när jag stressade över babyns ätande, så minskade också min mjölk förstås. Som tur sa läkaren på rådgivningen att jag inte behöver väga honom mer och hon tyckte att lillen växer bra, så nu behöver jag inte stressa mer och nu har jag igen mer än tillräckligt med mjölk! Helt onödigt stressande alltså!
Men ja, alltså, jag väger honom och matar honom sedan. Sedan sitter jag med Nooa i famnen i gungstolen och vi bara myser tillsammans, innan han somnar ca.kl.16 och han sover medan jag tittar på en film från tv.
Kl.17 - Lilla rumpnissen min ligger på soffan, halvt slumrande och halvt vaken. Han ler ofta för sig själv och jag misstänker att han försöker bajsa, eftersom det "brakar" till ganska ofta och han ser klart lättad ut efteråt. Efter en stund somnar han trots allt.
Kl.17.50 - Lilla Nooa vaknade och sedan glömde jag skriva om vår dag resten av kvällen...så jag minns inte exakt hur resten av kvällen gick eller hur länge vi vakade, men det var i alla fall en betydligt sämre kväll och natt än dagen innan...lillen var ganska gråtig under kvällen och hade mycket magknipor när vi skulle gå och sova. Om jag inte minns helt fel så somnade vi först 2-3 tiden nångång. Så detta inlägg visar i alla fall att våra dagar varierar väldigt mycket! Vissa nätter sover han ganska bra och är lung och underbar på dagen, medan andra dagar är en massa gråt och skrik dygnet runt...det är bara att lära sig njuta av de goda stunderna och ta en dag i taget! :)
Bara en natt kvar till julafton! Jippii! Vi bara chillar och njuter idag! Julgranen ska bäras in och julskinkan ska i ugnen, inga andra "måsten"! Skönt!
2012-12-16
Nooa
Idag blev lillen äntligen döpt!
Nooa Väinö Mikael blev namnet!
Nooa bestämde vi oss för redan i slutet av graviditeten. Vi tyckte att namnet var fint och båda gillade det, men när jag fick veta att namnet betyder "tröstan", då visste jag att det skulle bli namnet på vår pojke! Det är ju precis det som Nooa varit för oss, en så stor tröstan när vi var så sorgsna efter att vår första graviditet slutade i missfall. Andra namnet Väinö kommer från Jannes farfars far och Mikael var min morfars andra namn. Så nu kan jag äntligen sluta skriva om "lillen" här på bloggen och använda hans riktiga namn!
'
Nooa Väinö Mikael blev namnet!
Nooa bestämde vi oss för redan i slutet av graviditeten. Vi tyckte att namnet var fint och båda gillade det, men när jag fick veta att namnet betyder "tröstan", då visste jag att det skulle bli namnet på vår pojke! Det är ju precis det som Nooa varit för oss, en så stor tröstan när vi var så sorgsna efter att vår första graviditet slutade i missfall. Andra namnet Väinö kommer från Jannes farfars far och Mikael var min morfars andra namn. Så nu kan jag äntligen sluta skriva om "lillen" här på bloggen och använda hans riktiga namn!
'
Lillen hade de finaste blommorna på sin första fest!
Massor med underbara gåvor fick han!
Massor med gott att äta!
Mina käraste!
2012-12-12
älskar älskar älskar...
...min lilla gullunge, som kommer att bli döpt på söndag och då får jag äntligen berätta vad hans namn är!
2012-12-09
It´s a miracle!
Klockan är nio och lillgrabben somnade i min famn! Heeeelt otroligt! Oftast brukar han börja gråta och skrika den här tiden på kvällen...igår vakade vi till klo.5 på natten, först då lättade hans magknip och han somnade. På fredagskvällen somnade han först klo.4 på natten...så våra nätter är fortfarande löjligt dåliga och den här mamman börjar bli ganska trött, eftersom jag inte hunnit sova ordentligt på dagarna då vi har haft så mycket program de senaste dagarna, bl.a. har min pappa och Janne den här veckan rivit bort gamla tapeter i barnrummet, målat taket och satt upp nya, superfina tapeter. Så nu är barnrummet fixat, ska ta foton på det när jag fått upp alla hyllor och tavlor på väggarna! Nu njuter jag av denna sällsynta tystnad i huset! :)
2012-12-04
de första veckorna...
...här hemma med lillen har gått så otroligt fort! Har tidigare funderat hur nyblivna mammor inte har tid att blogga, har alltid tänkt att mammor har hur mycket tid som helst för sig själv alltid när babyn sover. Nå, nu har jag nog lärt mig att det inte alls är så som jag trott! :) Har på flera ställen läst att nyfödda sover ca. 20 timmar i dygnet....hmm, vet inte om vår lille är lite speciell, men han sover definitivt inte alls så många timmar i dygnet!
Vi har vakat en hel del sedan vi kom hem från sjukhuset. Vår älskade pojke lider tydligen av en hel del magknipor, speciellt på kvällarna, och är väldigt rastlös på kvällarna och början av natten innan han äntligen somnar sent på natten. De flesta kvällar gråter och skriker stackarn flera timmar i sträck, innan han slutligen blir så trött att han somnar. Jag har förstås nu skippat kaffe, rågbröd, kryddig mat, tomater, choklad och all annan godis också osv., eftersom de kan orsaka magknipor åt babyn. Än så länge har det inte haft nån inverkan. Vi har också gett honom Cuplaton och Rela-droppar, men tycker inte att de haft nån inverkan heller. Vi har försökt massera honom, prövat på "kapalointi" och vi har också köpt en "koliikkikeinu"...vi har helt enkelt prövat på allt som vi hittat på!
Alla barn gråter, det vet jag, men det har varit överraskande hur jobbigt det är för mig att se hur lillen lider av sina magsmärtor. Vissa kvällar/nätter har jag och lillen gråtit samtidigt, så ont gör det i mitt hjärta att se honom lida. Jag skulle ju göra vad som helst för att få honom att må bättre. Och när det troligtvis är bröstmjölken som ger honom magknipor så känns det så himla jobbigt att det är jag som orsakar hans smärtor, känns så fel att stackarn måste lida av sin mors mjölk. Igår började han gråta 22-tiden på kvällen och somnade först 3-tiden på natten, så jag har varit ganska trött idag. Har dessutom rivit tapeter i vårt barnrum hela dagen idag, så jag har inte ens sovit nu på dagen och det var kanske inte så smart...
Annars är jag så förälskad i lillen, oavsett hur trött jag är så behöver jag bara se på honom när han sover i min famn och mitt hjärta smälter...jag blir fortfarande tårögd varje gång när jag tänker på hur lycklig jag är över att vi äntligen fick vår egen lilla skatt! Visst är det lite jobbigt nu i början, när babyn gråter så mycket och har magknipor, men de goda stunderna under dagen är ändå så speciella och kära, skulle inte kunna vara lyckligare! Men vi tar en dag i taget och lär känna varann bättre varje dag, babyn och jag. Och jag njuter, av varje dag! Jag återkommer till bloggen någon annan dag och skriver mer om hur vi har det här hos oss. Just nu vill jag bara spendera all tid med lillen, har inte riktigt orkat satsa på bloggen de senaste veckorna!
Vi har vakat en hel del sedan vi kom hem från sjukhuset. Vår älskade pojke lider tydligen av en hel del magknipor, speciellt på kvällarna, och är väldigt rastlös på kvällarna och början av natten innan han äntligen somnar sent på natten. De flesta kvällar gråter och skriker stackarn flera timmar i sträck, innan han slutligen blir så trött att han somnar. Jag har förstås nu skippat kaffe, rågbröd, kryddig mat, tomater, choklad och all annan godis också osv., eftersom de kan orsaka magknipor åt babyn. Än så länge har det inte haft nån inverkan. Vi har också gett honom Cuplaton och Rela-droppar, men tycker inte att de haft nån inverkan heller. Vi har försökt massera honom, prövat på "kapalointi" och vi har också köpt en "koliikkikeinu"...vi har helt enkelt prövat på allt som vi hittat på!
Alla barn gråter, det vet jag, men det har varit överraskande hur jobbigt det är för mig att se hur lillen lider av sina magsmärtor. Vissa kvällar/nätter har jag och lillen gråtit samtidigt, så ont gör det i mitt hjärta att se honom lida. Jag skulle ju göra vad som helst för att få honom att må bättre. Och när det troligtvis är bröstmjölken som ger honom magknipor så känns det så himla jobbigt att det är jag som orsakar hans smärtor, känns så fel att stackarn måste lida av sin mors mjölk. Igår började han gråta 22-tiden på kvällen och somnade först 3-tiden på natten, så jag har varit ganska trött idag. Har dessutom rivit tapeter i vårt barnrum hela dagen idag, så jag har inte ens sovit nu på dagen och det var kanske inte så smart...
Annars är jag så förälskad i lillen, oavsett hur trött jag är så behöver jag bara se på honom när han sover i min famn och mitt hjärta smälter...jag blir fortfarande tårögd varje gång när jag tänker på hur lycklig jag är över att vi äntligen fick vår egen lilla skatt! Visst är det lite jobbigt nu i början, när babyn gråter så mycket och har magknipor, men de goda stunderna under dagen är ändå så speciella och kära, skulle inte kunna vara lyckligare! Men vi tar en dag i taget och lär känna varann bättre varje dag, babyn och jag. Och jag njuter, av varje dag! Jag återkommer till bloggen någon annan dag och skriver mer om hur vi har det här hos oss. Just nu vill jag bara spendera all tid med lillen, har inte riktigt orkat satsa på bloggen de senaste veckorna!
Crazy eyes! :)
Trött tomte!
På väg till rådgivningen första gången...och stackarn blev så lessen då vi klädde nya, fina jeans på honom! :)
2012-11-22
min förlossningsberättelse
Nu när babyn äntligen somnat hinner jag skriva om min förlossning. Ni som tycker att det är super äckligt att läsa om förlossningar, ni kan skippa detta inlägg. Men själv tycker jag att det är jätte intressant att läsa andras förlossningsberättelser och därför vill jag dela med mig av min erfarenhet.
Allt började natten till måndagen den 12.11. Jag vaknade en 3-tiden på natten och hade sammandragningar som kändes riktigt obehagliga. Jag var helt säker på att vi skulle vara tvugna att åka till sjukhuset på morgonen och att vi inte skulle hinna flytta till vårt nya hem på måndagen, så som vi planerat. Men sammandragningarna lättade mot morgonen och vi började flytta våra saker tidigt på morgonen.
Jag hade sjuka sammandragningar nu som då under dagen, men ca.klo.15 började jag få riktigt sjuka sammandragningar och de kom ganska regelbundet, ca.10-15 minuters mellanrum. Småningom blev de sjukare och sjukare och vi var tvugna att sluta flytta våra saker och jaga iväg våra föräldrar, som hjälpte oss med flytten. Först lyssnade ingen på allvar på mig, när jag försökte säga att jag börjar ha riktigt ont. Ingen tog det på allvar, innan jag röt till lite argare, att snart måste vi åka till sjukhuset, så sjuka började sammandragningarna vara. När sammandragningarna kom med 5-10 minuters mellanrum i ungefär en timme, då åkte vi iväg mot sjukhuset. Bilresan var mycket otrevlig! Vi var vid sjukhuset ca.klo.18, där tog de KTG-kurva av mig och såg att sammandragningarna kom med 2-5 minuters mellanrum. Men jag var bara 1 cm öppen, till min stora besvikelse, så barnmorskan gav mig en Panadol och sa att vi kan köra runt i stan i ungefär en timme och ifall Panadolen inte hjälper alls, så får vi komma tillbaka till sjukhuset.
Så vi gick tillbaka till bilen och körde runt i stan i lite över en halvtimme, sedan blev jag så sjuk att jag inte längre kunde sitta i bilen, så vi åkte tillbaka till sjukhuset. Där fick jag gå och lägga mig i ett vanligt rum i ett par timmar och jag hade riktigt sjuka sammandragningar. Lite innan klo.21 kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig, då var jag plötsligt redan 5 cm öppen! Så nu fick vi äntligen gå till förlossningssalen.
Klo.21.30 ville jag pröva på lustgas, för jag behövde någonslags smärtlindring. Men jag lärde mig aldrig andas in det tillräckligt tidigt före sammandragningarna började, så jag fick ingen hjälp av lustgaset. Klo.22.15 börjar vi diskutera andra former av smärtlindring och jag tänkte att jag skulle pröva på PCB ("kohdunkaulanpuudute"). Det borde väl inte göra ont när de sätter bedövningen, men jag råkade ha en sammandragning precis samtidigt som läkaren satte bedövningen åt mig, så det gjorde alldeles förfärligt ont. Eftersom fostervattnet inte gått för mig än, så stack de hål på hinnorna samtidigt. Fostervattnet var rent. 15 minuter senare får jag otroligt sjuka sammandragningar och nu vill jag ha epiduralbedövning. Först 45 minuter senare får jag epiduralen och detta var absolut den värsta fasen under hela förlossningen, utan tvekan! Jag var så sjuk att jag trodde att jag skulle dö av smärta! Men sedan när jag fick epiduralen så lättade smärtan helt och jag fick vila en stund.
Klo.1.15 undersökte barnmorskan mig igen och jag var 9 cm öppen, så det gick ganska fort tycker jag. Men på grund av epiduralen kände jag inget behov att krysta än, så de började ge Syntocinon åt mig klo.2.10. Kl.2.50 började vi "öva" på krystandet och klo.3.41 föddes vår lilla pojke! Själva krystandet tog förstås på krafterna och var inte alls lätt, ibland tänkte jag att jag aldrig hittar tillräckligt med krafter att krysta ut lillen. Men jag hade underbara barnmorskor som hjälpte mig och kämpade mig och i slutet, när huvudet föddes, tog vi det riktigt lugnt och krystade försiktigt. Tack vare barnmorskornas goda råd och lugna krystningar, så behövde jag inga stygn alls! Barnmorskorna sa att det är väldigt sällan som man klarar sig utan stygn, speciellt som förstföderska. Men jag var förstås mycket nöjd med det, mycket lättare att återhämta sig efter förlossningen när man inte har stygn. Klo.3.50 kom moderkakan ut.
Jag har hört att de flesta tycker att själva krystningsfasen är den värsta under hela förlossningen, men jag måste nog säga att de super smärtsamma sammandragningarna som jag hade innan jag fick epiduralen, var mycket värre än själva krystandet!
Världens lyckligaste mamma!
Lillen vägde 3660 g, längd 50 cm, apgar 9/10. Så han var inte alls så stor som alla trodde att han skulle vara! Jag hade förberett mig på en lite över 4-kilos baby, men tack och lov var han lite mindre! Jag är jätte nöjd med hur förlossningen gick, fick inga traumor av det utan tyckte att allt gick jätte fint. Lite arg och hysterisk var jag nog strax innan jag fick epiduralen, så det skäms jag lite över, men jag var i en helt annan värld just då och kunde inte kontrollera mina känslor. Jag trodde faktiskt jag skulle dö av smärta och kunde inget annat än gråta i ett skede. Så om jag får föda på nytt ännu nångång, då kommer jag nog att skippa PCB-bedövningen och satsa på epidural innan jag blir så där sjuk. Barnmorskorna var underbara och hjälpsamma på MÖCS, vilken tur vi har som får föda där! Det enda trista var att vi inte fick familjerum, eftersom det var lite fullt på avdelningen. Det var jätte trist att Janne var tvungen att åka hem varje natt och lämna mig och lillen ensamma på avdelningen. Som förstföderska skulle man verkligen behöva mannens stöd och närhet dygnet runt, men tyvärr är det inte alltid möjligt. Men en fin och alldeles unik upplevelse var min första förlossning! Och Janne klarade sig också riktigt fint och var världens bästa stöd åt mig! Och mina känslor om att bli mamma...ja, det är ännu för omtumlande och otroligt för att ens kunna beskriva med ord all den glädje och kärlek jag känner för lillen, den finaste stunden i mitt liv är utan tvekan hans födelse!
Jag hade sjuka sammandragningar nu som då under dagen, men ca.klo.15 började jag få riktigt sjuka sammandragningar och de kom ganska regelbundet, ca.10-15 minuters mellanrum. Småningom blev de sjukare och sjukare och vi var tvugna att sluta flytta våra saker och jaga iväg våra föräldrar, som hjälpte oss med flytten. Först lyssnade ingen på allvar på mig, när jag försökte säga att jag börjar ha riktigt ont. Ingen tog det på allvar, innan jag röt till lite argare, att snart måste vi åka till sjukhuset, så sjuka började sammandragningarna vara. När sammandragningarna kom med 5-10 minuters mellanrum i ungefär en timme, då åkte vi iväg mot sjukhuset. Bilresan var mycket otrevlig! Vi var vid sjukhuset ca.klo.18, där tog de KTG-kurva av mig och såg att sammandragningarna kom med 2-5 minuters mellanrum. Men jag var bara 1 cm öppen, till min stora besvikelse, så barnmorskan gav mig en Panadol och sa att vi kan köra runt i stan i ungefär en timme och ifall Panadolen inte hjälper alls, så får vi komma tillbaka till sjukhuset.
Så vi gick tillbaka till bilen och körde runt i stan i lite över en halvtimme, sedan blev jag så sjuk att jag inte längre kunde sitta i bilen, så vi åkte tillbaka till sjukhuset. Där fick jag gå och lägga mig i ett vanligt rum i ett par timmar och jag hade riktigt sjuka sammandragningar. Lite innan klo.21 kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig, då var jag plötsligt redan 5 cm öppen! Så nu fick vi äntligen gå till förlossningssalen.
Klo.21.30 ville jag pröva på lustgas, för jag behövde någonslags smärtlindring. Men jag lärde mig aldrig andas in det tillräckligt tidigt före sammandragningarna började, så jag fick ingen hjälp av lustgaset. Klo.22.15 börjar vi diskutera andra former av smärtlindring och jag tänkte att jag skulle pröva på PCB ("kohdunkaulanpuudute"). Det borde väl inte göra ont när de sätter bedövningen, men jag råkade ha en sammandragning precis samtidigt som läkaren satte bedövningen åt mig, så det gjorde alldeles förfärligt ont. Eftersom fostervattnet inte gått för mig än, så stack de hål på hinnorna samtidigt. Fostervattnet var rent. 15 minuter senare får jag otroligt sjuka sammandragningar och nu vill jag ha epiduralbedövning. Först 45 minuter senare får jag epiduralen och detta var absolut den värsta fasen under hela förlossningen, utan tvekan! Jag var så sjuk att jag trodde att jag skulle dö av smärta! Men sedan när jag fick epiduralen så lättade smärtan helt och jag fick vila en stund.
Klo.1.15 undersökte barnmorskan mig igen och jag var 9 cm öppen, så det gick ganska fort tycker jag. Men på grund av epiduralen kände jag inget behov att krysta än, så de började ge Syntocinon åt mig klo.2.10. Kl.2.50 började vi "öva" på krystandet och klo.3.41 föddes vår lilla pojke! Själva krystandet tog förstås på krafterna och var inte alls lätt, ibland tänkte jag att jag aldrig hittar tillräckligt med krafter att krysta ut lillen. Men jag hade underbara barnmorskor som hjälpte mig och kämpade mig och i slutet, när huvudet föddes, tog vi det riktigt lugnt och krystade försiktigt. Tack vare barnmorskornas goda råd och lugna krystningar, så behövde jag inga stygn alls! Barnmorskorna sa att det är väldigt sällan som man klarar sig utan stygn, speciellt som förstföderska. Men jag var förstås mycket nöjd med det, mycket lättare att återhämta sig efter förlossningen när man inte har stygn. Klo.3.50 kom moderkakan ut.
Jag har hört att de flesta tycker att själva krystningsfasen är den värsta under hela förlossningen, men jag måste nog säga att de super smärtsamma sammandragningarna som jag hade innan jag fick epiduralen, var mycket värre än själva krystandet!
Världens lyckligaste mamma!
Lillen vägde 3660 g, längd 50 cm, apgar 9/10. Så han var inte alls så stor som alla trodde att han skulle vara! Jag hade förberett mig på en lite över 4-kilos baby, men tack och lov var han lite mindre! Jag är jätte nöjd med hur förlossningen gick, fick inga traumor av det utan tyckte att allt gick jätte fint. Lite arg och hysterisk var jag nog strax innan jag fick epiduralen, så det skäms jag lite över, men jag var i en helt annan värld just då och kunde inte kontrollera mina känslor. Jag trodde faktiskt jag skulle dö av smärta och kunde inget annat än gråta i ett skede. Så om jag får föda på nytt ännu nångång, då kommer jag nog att skippa PCB-bedövningen och satsa på epidural innan jag blir så där sjuk. Barnmorskorna var underbara och hjälpsamma på MÖCS, vilken tur vi har som får föda där! Det enda trista var att vi inte fick familjerum, eftersom det var lite fullt på avdelningen. Det var jätte trist att Janne var tvungen att åka hem varje natt och lämna mig och lillen ensamma på avdelningen. Som förstföderska skulle man verkligen behöva mannens stöd och närhet dygnet runt, men tyvärr är det inte alltid möjligt. Men en fin och alldeles unik upplevelse var min första förlossning! Och Janne klarade sig också riktigt fint och var världens bästa stöd åt mig! Och mina känslor om att bli mamma...ja, det är ännu för omtumlande och otroligt för att ens kunna beskriva med ord all den glädje och kärlek jag känner för lillen, den finaste stunden i mitt liv är utan tvekan hans födelse!
2012-11-15
äntligen är han här!!
Natten till tisdag, alltså 13.11.2012, föddes vår underbara lilla son klo.3.41! Vikt 3660 gram och längd 50 cm. Förlossningen gick bra och hela familjen mår fint. Imorgon borde vi slippa hem från BB om allt är bra. Jag återkommer senare med bilder på lillgrabben och berättar mer om förlossningen sen när jag hinner. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma just, denna glädje och stora kärlek man känner för sitt nyfödde barn går inte att beskriva!
2012-11-12
40+6
Jaa-a, nu blir det nog lite mera spänning än jag hade hoppats på med flytten till nya huset och förlossningen... Så fort vi får nycklarna till huset nu på morgonen nångång, så börjar vi flytta våra saker dit. Men men...inatt vaknade jag ca.klo.2:30 och hade riktigt sjuka sammandragningar. Detta fortsatte i några timmar, men lugnade ner sig lite mot morgonen. Nu ligger jag på soffan och försöker klura ut om det är riktiga sammandragningar som jag har eller om det bara är frågan om svår magknip...och om vi alls kommer att kunna flytta idag...det här blir nog en ganska spännande dag...
2012-11-10
40+4
Och inget har hänt ännu, vi väntar ännu otåligt på vår lilla stjärna.
Det blir nog ganska spännande det här. På måndag får vi börja flytta saker till vårt nya hem, ifall vi inte är på BB just då. Jag hoppas lite i smyg att lillen skulle trivas i magen åtminstone till tisdag-onsdag, så att vi skulle hinna flytta till det nya hemmet innan förlossningen...men det blir som sagt spännande att se om det blir så! :)
Det blir nog ganska spännande det här. På måndag får vi börja flytta saker till vårt nya hem, ifall vi inte är på BB just då. Jag hoppas lite i smyg att lillen skulle trivas i magen åtminstone till tisdag-onsdag, så att vi skulle hinna flytta till det nya hemmet innan förlossningen...men det blir som sagt spännande att se om det blir så! :)
2012-11-08
vecka 40+2
Rådgivningstanten påstår att min mage har sjunkit neråt, varför ser jag det inte när jag tittar i spegeln...?!?
Jag tycker att magen är gigantisk och putar rakt framåt, inte alls neråt...så jag misstänker fortfarande att vi nog får vänta på vår gullunge ännu en stund...men vi har ju ingen brådska, vi börjar bara bli lite otåliga! :)
Jag tycker att magen är gigantisk och putar rakt framåt, inte alls neråt...så jag misstänker fortfarande att vi nog får vänta på vår gullunge ännu en stund...men vi har ju ingen brådska, vi börjar bara bli lite otåliga! :)
2012-11-06
jepp jepp...
...min glömska börjar bli alldeles löjligt svår! Så här kan det gå när man sätter jultårtor i ugnen och glömmer bort att de är där! Suck..inte första gången under den här graviditeten som jag glömt nåt i ugnen!
40+0
Nu är den "magiska" dagen här, beräknad födelsetid alltså.
Men vår lilla baby trivs nog alldeles för bra i mammas mage och vill inte komma ut, jag har en känsla att vi får vänta ännu ganska länge på vår lilla skatt.
Men oj vad vi väntar och längtar efter att få se vår baby!
Allt är klart här hemma, bara babyn saknas. Ett par veckor sedan hittade jag en begagnad, gammal vagga. Den står nu i vardagsrummet, mitt bland alla flyttlådor, och balanserar kaoset.
Men vår lilla baby trivs nog alldeles för bra i mammas mage och vill inte komma ut, jag har en känsla att vi får vänta ännu ganska länge på vår lilla skatt.
Men oj vad vi väntar och längtar efter att få se vår baby!
Allt är klart här hemma, bara babyn saknas. Ett par veckor sedan hittade jag en begagnad, gammal vagga. Den står nu i vardagsrummet, mitt bland alla flyttlådor, och balanserar kaoset.
Igår blev det ett besök till rådgivningen och imorgon måste jag dit igen. Blodtrycket stiger, har ännu mera svullnader än tidigare (trodde inte det kunde bli värre men det blir det hela tiden!) och lite huvudvärk. Men inget protein i urinet, så ingen panik ännu tyckte rådgivningstanten. Nu är babyn helt fixerad (heter det så på svenska?? "Kiinnittynyt" är ordet på finska...) men växer fortfarande alldeles för mycket och nu är vi på max-kurvan...så på torsdag eller fredag blir det ett besök till mödrapolin igen för att kontrollera hur stor babyn egentligen är och ifall man eventuellt måste sättta igång förlossningen om inget händer av sig själv småningom.
Igår blev Jannes bror far till en liten, alldeles underbar pojke och vår längtan efter vår egen baby blev bara värre när vi fick hålla denna lilla pojke i famnen. Kom ut lilla älskling, vi väntar så ivrigt på dig!!
2012-11-01
november
Nu är november här! Och vilken speciell månad den kommer att bli!
Denna november kommer vi att bli föräldrar, någon dag denna månad kommer vi att få uppleva något alldeles oförglömligt när vårt barn föds. Denna månad förändras vårt liv helt och hållet och jag ser så fram emot allt vi kommet att uppleva och allt nytt vi kommer att få lära oss!
Denna november blir vi också husägare, nästa vecka skriver vi officiellt under pappren och blir mycket, mycket fattigare när vi lyfter vårt huslån. Vi får flytta in i vårt första, egna hem och det kommer att bli så roligt! Äntligen får vi flytta ut ur denna lilla lägenhet och hämta hem vår nya, fina soffa från Masku.
Nu låter allt det här väldigt sockersött och underbart, men realistiskt sett så kan det också bli en ganska jobbig månad. En spännande och svår förlossning har jag framför mig och att flytta till ett nytt hus är inte lika lätt som det låter. Det innebär massor med packande och städande och flyttlådor hit och dit...och med stor sannolikhet slipper vi inte och flytta till vårt nya hus innan babyn föds, så stackars nyfödda babyn och sjuka mamman måste leva några dagar eller veckor bland flyttlådor och allmän kaos. Och jag kommer inte att kunna hjälpa till så mycket med flytten, eftersom jag antagligen är väldigt sjuk efter förlossningen. Men vi försöker att inte stressa över allt som kan kännas krångligt. Vi flyttar sedan när vi hinner och kan, that´s it!
Hur som helst, så har vi en väldigt speciell månad framför oss, en alldeles unik tid och jag orkar snart inte vänta längre på allt som komma skall! :)
Och titta så söta, små sockor våra vänner stickat åt oss! :)
2012-10-31
julstämning!
Japp, här kommer inlägget som vissa läsare älskar, andra hatar!
Jag hör nämligen till de människor som fick julstämning redan nu i oktober när första snön föll! Och det har aldrig tidigare hänt! I flera år har jag saknat julstämning, har inte varit så värst intresserad över hela julhelgen...jag har i flera år jobbat under julhelgen (en av nackdelarna med skiftesarbete) och på något sätt har det tagit glädjen från julfirandet. Julen har i flera år varit en stressande helg, när man borde hinna jobba och under några lediga timmar på dygnet hinna besöka hemmet i Öja och samtidigt borde man också hinna fira julen här i Lochteå och så kommer man hem till sin egen lägenhet sent på kvällen och somnar direkt av utmattning...inte en sådan jul som man riktigt njuter av! Visst är stämningen på julen alltid ganska mysig och det är roligt att umgås med familjen och äta gott, men man borde också hinna njuta av lugnet och inte stressa så mycket. Så i flera år har jag hört till de människor som hatar när man börjar spela julmusik i affärerna redan i november och folk pyntar huset med julbelysning redan i november!
Men i år är det annorlunda. Jag har redan bakat jultårtor, jag har köpt och läst en jultidning, jag har hunnit köpa några julklappar redan nu och ser såååå fram emot julen! Det beror på att jag i år får vara ledig från jobbet heeeela julen, eftersom jag är mammaledig. Jag får vara hemma och njuta av julen och hinner besöka familj och vänner. Det är vår första jul med vår lilla baby, vår första jul med vår alldeles egen lilla familj. Babyn kommer inte att minnas nåt av sin första jul, men för oss föräldrar kommer den här julen att vara alldeles speciell! En jul vi säkert aldrig glömmer! Dessutom är det vår första jul i vårt alldeles eget hem, ljuvligt!
Nu förstår jag varför folk säger att julen känns som jul först när man har egna barn. Det är något speciellt med känslan att få fira jul med sin egen familj, sitt eget barn. Även om vår lilla baby kommer att vara bara ca.1,5 månad gammal denna jul, så ser jag redan nu fram emot julen flera år framåt! Barnens iver och glädje på julen, vad jag längtar efter det! Att få pynta hemmet inför julen tillsammans med mitt barn, att klä julgranen, jag längtar så efter allt som har med julen att göra!!! Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag längtar efter julen redan nu i slutet av oktober, även om jag vet att det finns många som hatar allt detta stohej kring julen, jag har en bra förklarning till min iver! :)
Jag hör nämligen till de människor som fick julstämning redan nu i oktober när första snön föll! Och det har aldrig tidigare hänt! I flera år har jag saknat julstämning, har inte varit så värst intresserad över hela julhelgen...jag har i flera år jobbat under julhelgen (en av nackdelarna med skiftesarbete) och på något sätt har det tagit glädjen från julfirandet. Julen har i flera år varit en stressande helg, när man borde hinna jobba och under några lediga timmar på dygnet hinna besöka hemmet i Öja och samtidigt borde man också hinna fira julen här i Lochteå och så kommer man hem till sin egen lägenhet sent på kvällen och somnar direkt av utmattning...inte en sådan jul som man riktigt njuter av! Visst är stämningen på julen alltid ganska mysig och det är roligt att umgås med familjen och äta gott, men man borde också hinna njuta av lugnet och inte stressa så mycket. Så i flera år har jag hört till de människor som hatar när man börjar spela julmusik i affärerna redan i november och folk pyntar huset med julbelysning redan i november!
Men i år är det annorlunda. Jag har redan bakat jultårtor, jag har köpt och läst en jultidning, jag har hunnit köpa några julklappar redan nu och ser såååå fram emot julen! Det beror på att jag i år får vara ledig från jobbet heeeela julen, eftersom jag är mammaledig. Jag får vara hemma och njuta av julen och hinner besöka familj och vänner. Det är vår första jul med vår lilla baby, vår första jul med vår alldeles egen lilla familj. Babyn kommer inte att minnas nåt av sin första jul, men för oss föräldrar kommer den här julen att vara alldeles speciell! En jul vi säkert aldrig glömmer! Dessutom är det vår första jul i vårt alldeles eget hem, ljuvligt!
Nu förstår jag varför folk säger att julen känns som jul först när man har egna barn. Det är något speciellt med känslan att få fira jul med sin egen familj, sitt eget barn. Även om vår lilla baby kommer att vara bara ca.1,5 månad gammal denna jul, så ser jag redan nu fram emot julen flera år framåt! Barnens iver och glädje på julen, vad jag längtar efter det! Att få pynta hemmet inför julen tillsammans med mitt barn, att klä julgranen, jag längtar så efter allt som har med julen att göra!!! Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag längtar efter julen redan nu i slutet av oktober, även om jag vet att det finns många som hatar allt detta stohej kring julen, jag har en bra förklarning till min iver! :)
2012-10-29
Yessssss!!!!
Den här känslan alltså!! När man ställer sig på vågen och rådgivningstanten tittar nyfiket brevid...och när vågen för första gången på typ 9 månader visar samma siffra som för en vecka sedan!!! Viktuppgång senaste veckan alltså 0 kg!!! Jippiiii! Som jag väntat på att vikten skall sluta gå upp hela tiden!! Jag har ju gått upp i vikt totalt 16 kg (!!!) hittills under graviditeten, och speciellt nu i slutet av graviditeten när jag fått så mycket svullnad, så det börjar räcka nu! Vill inte gå upp mera i vikt! Känner mig redan nu som världens största och klumpigaste gravida kvinna, så jag är extremt tacksam om vikten slutar gå upp nu! :)
Annars var allt ok med mig och babyn. Hb har stigit och är nu 135, bra så. Babyn ligger lågt, inte riktigt fixerad än men vi behöver i alla fall inte vara oroliga fast vattnet skulle gå, vi behöver inte åka med ambulans till sjukhuset eftersom babyn redan nu ligger så lågt ner med huvudet. Men ännu längre ner skulle han/hon få sjunka och rådgivningstanten gissade att vi kommer nog att träffas ännu nästa vecka, att jag knappast kommer att föda ännu eftersom magen är ganska "högt" och har inte sjunkit så mycket. Blodtrycket var lite högt, så som det varit hela tiden, men inget protein i urinet så vi tror inte att det är frågan om graviditetsförgiftning. Blodtrycket var 140/90, så det är ännu ok, det borde stiga ännu mer om det vore frågan om nå sånt.
Inga speciell symtom har jag just nu. Inga sjuka sammandragningar än så länge. Visst har jag riktigt svåra smärtor från och till varje dag, som gör att jag inte ens kan röra på mig när jag känner av dem, men jag tror inte att det är frågan om sammandragningar utan tror att det beror på att barnet trycker huvudet så lågt ner och det gör ont i bäckenet. Lite illamående har jag varit flera dagar nu och halsbränna har jag ibland. Men inga symtom som klart skulle tyda på att jag snart skall föda, jag tror också att det kommer att gå ganska länge ännu. När min mor var gravid första gången satte de igång förlossningen när inget började hända och i hennes andra graviditet gick förlossningen också några dagar över b.f. Så med stor sannolikhet kommer vi också att gå långt över b.f. Men det finns dock en liten risk att de sätter igång förlossningen, det får vi se nästa vecka när jag antagligen hamnar på en ny kontroll till mödrapolin. Vår baby tycks vara ganska stor och jag är ju själv ganska liten och kort, så därför måste de kontrollera hur stor babyn är nästa vecka, så att babyn inte är för stor för mig att föda.
Men det var allt jag hade att skriva idag!
Annars var allt ok med mig och babyn. Hb har stigit och är nu 135, bra så. Babyn ligger lågt, inte riktigt fixerad än men vi behöver i alla fall inte vara oroliga fast vattnet skulle gå, vi behöver inte åka med ambulans till sjukhuset eftersom babyn redan nu ligger så lågt ner med huvudet. Men ännu längre ner skulle han/hon få sjunka och rådgivningstanten gissade att vi kommer nog att träffas ännu nästa vecka, att jag knappast kommer att föda ännu eftersom magen är ganska "högt" och har inte sjunkit så mycket. Blodtrycket var lite högt, så som det varit hela tiden, men inget protein i urinet så vi tror inte att det är frågan om graviditetsförgiftning. Blodtrycket var 140/90, så det är ännu ok, det borde stiga ännu mer om det vore frågan om nå sånt.
Inga speciell symtom har jag just nu. Inga sjuka sammandragningar än så länge. Visst har jag riktigt svåra smärtor från och till varje dag, som gör att jag inte ens kan röra på mig när jag känner av dem, men jag tror inte att det är frågan om sammandragningar utan tror att det beror på att barnet trycker huvudet så lågt ner och det gör ont i bäckenet. Lite illamående har jag varit flera dagar nu och halsbränna har jag ibland. Men inga symtom som klart skulle tyda på att jag snart skall föda, jag tror också att det kommer att gå ganska länge ännu. När min mor var gravid första gången satte de igång förlossningen när inget började hända och i hennes andra graviditet gick förlossningen också några dagar över b.f. Så med stor sannolikhet kommer vi också att gå långt över b.f. Men det finns dock en liten risk att de sätter igång förlossningen, det får vi se nästa vecka när jag antagligen hamnar på en ny kontroll till mödrapolin. Vår baby tycks vara ganska stor och jag är ju själv ganska liten och kort, så därför måste de kontrollera hur stor babyn är nästa vecka, så att babyn inte är för stor för mig att föda.
Men det var allt jag hade att skriva idag!
2012-10-27
"Oothan tässä vielä huomenna..."
Den här sången beskriver mina känslor på alla sätt just nu...är så lycklig att det inte ens går att beskriva!
"Tiedän jossain onnistuin, kun sinuun takerruin. Mitä pidemmälle päivät käy, mä toivon, et ikuista tää onni on."
2012-10-26
och så var vintern här!!
Vilken överraskning vi fick när vi vaknade imorse! Snö, snö och snö överallt! Så vackert!
Ganska sällan som det kommer så här mycket snö första gången för vintern och att snön dessutom har hållts kvar hela dagen! Katten Lyyli var inte så glad över snön, hon är inte intresserad av att gå ut idag utan slappar här inne...
Men Dana däremot, hon var helt galen när vi gick ut på en liten morgonpromenad i snön! Vilken stor glädje en "liten" hund kan känna när hon får busa i snön! Hon älskar verkligen vinter och snö!
Och sist men inte minst en bild på mig och magen i varma vinterkläder! Vill ju inte att lillen ska frysa i magen... :)
Vecka 38+3.
2012-10-22
min måndag
Idag har vi ganska mycket program. Och många skrattar säkert när de hör vad som innebär "mycket" för mig, eftersom det i normala fall inte alls kan klassas som mycket. Men som höggravid och förkyld känns några uppdrag om dagen alldeles tillräckligt! Nu på morgonen har jag försökt städa och byka lite, sedan blir det ett rådgivningsbesök igen och strax efter det kör vi till Karleby med hunden till djurläkaren. Vår stackars Dana har något problem och vi vet inte riktigt vad. I somras bet hon plötsligt sönder sina baktassar helt plötsligt, utan att vi förstod varför. Nå, vi tänkte att hon kanske bara hade något skräp i tassorna som irriterade henne. Men när hon gjorde samma sak igen för ungefär en månad sedan, så gjorde vi en resa till djurläkaren och fick antibiotika- och kortisonkur, djurläkaren misstänkte nånslags inflammation i tassarna. Nu har hon ätit sina mediciner och tassarna har läkt, men natten till söndagen så hade hon igen tuggat sönder höger baktass. Förstår inte varför hon måste tugga på sina tassar?!? Dessutom slickar hon sin päls hela tiden, så jag misstänker att hon har smärtor eller nåt, som gör att hon beter sig på det här sättet. Så idag tar vi Dana till en ny djurläkare för en ny diagnos och hoppas att vi skulle få veta vad som egentligen felar henne. Jag hoppas bara vi hinner få Dana frisk innan babyn föds!
Nu har jag också äntligen tvättat alla babykläder och nu väntar vi bara på att få använda dem! :) Jag har tydligen drabbats av en underbar flunssa, näsan är helt stockad och jag har varit så trött de senaste dagarna. Men ingen feber än så länge. Har dock hört att många blivande mammor drabbats av flunssa under slutet av graviditeten. Hurudana "symptom" hade ni som redan är mammor före förlossningen? Hur visste ni att något var på gång? Jag har haft lite "menssmärtor" nu som då och smärtfria sammandragningar har jag ju haft redan länge. Dessutom hade jag igår lite konstiga smärtor, vet inte om det var ordentliga sammandragningar eller inte. Men jag kunde knappt gå när vi var till stan igår, det gjorde jätte ont i nedre magen och smärtan strålade till baken...typ...svårt att förklara, men ont gjorde det. Det kunde ju förstås också bero på att jag nyss ätit och att maten inte riktigt passerade magen och tarmarna lika smidigt som normalt, det är så svårt att veta vad som beror på vad. Men alltså, hurudana krämpor hade ni innan förlossningen eller kom förlossningen helt plötsligt utan någon förvarning? Blivande mamma funderar igen! :)
Nu har jag också äntligen tvättat alla babykläder och nu väntar vi bara på att få använda dem! :) Jag har tydligen drabbats av en underbar flunssa, näsan är helt stockad och jag har varit så trött de senaste dagarna. Men ingen feber än så länge. Har dock hört att många blivande mammor drabbats av flunssa under slutet av graviditeten. Hurudana "symptom" hade ni som redan är mammor före förlossningen? Hur visste ni att något var på gång? Jag har haft lite "menssmärtor" nu som då och smärtfria sammandragningar har jag ju haft redan länge. Dessutom hade jag igår lite konstiga smärtor, vet inte om det var ordentliga sammandragningar eller inte. Men jag kunde knappt gå när vi var till stan igår, det gjorde jätte ont i nedre magen och smärtan strålade till baken...typ...svårt att förklara, men ont gjorde det. Det kunde ju förstås också bero på att jag nyss ätit och att maten inte riktigt passerade magen och tarmarna lika smidigt som normalt, det är så svårt att veta vad som beror på vad. Men alltså, hurudana krämpor hade ni innan förlossningen eller kom förlossningen helt plötsligt utan någon förvarning? Blivande mamma funderar igen! :)
2012-10-21
go´kväll
Go´kväll här från Lochteå!
Här är allt lugnt och bra, har idag varit och fixat ögonfransförlängning åt mig igen, tidigare i veckan var jag och färgade håret till frissan...så nu börjar denna mamma vara redo inför förlossningen, nu har jag satsat lite på mig själv eftersom jag inte kommer att kunna gå till frissan på flera veckor sedan när babyn föds...visst är allt sånt här ganska onödigt egentligen, att färga håret och ha ögonfransförlängning, men allt sånt här smått får mig att må bättre och jag känner mig lite vackrare...och det behövs verkligen när man gått upp massor i vikt och är så svullen att man börjar likna ett mumintroll allt mer och mer! :)
Imorgon är det dags för ett besök till rådgivningen igen, vilket jag inte alls ser fram emot eftersom jag måste stiga på vågen igen och se hur mycket jag gått upp i vikt på ett par veckor! Not so fun! Jag börjar få nog av stora magen och svullnaderna nu, vill få babyn ut ur magen och i min famn! Idag är jag i vecka 37+5, så babyn kan ju födas i princip när som helst!
2012-10-17
ärligt om graviditet+sömnlöshet
Jag har ju gnällt ofta om hur dåligt jag sover här på bloggen. Var inte oroliga, nu tänker jag inte klaga över det igen. Jag vill bara skriva ärligt om detta problem, som ganska få tycks prata om. Nu är det ju bara så, att vissa människor sover dåligt när de är gravida. Speciellt i slutet av graviditeten sover väl alla ganska dåligt, när man vaknar flera gånger om natten och är kissnödig, magen trycker och man har svårt att hitta en bra ställning att sova i. Men nu pratar jag inte om detta, att nätterna är lite dåliga och man vaknar flera gånger. Nej, nu pratar jag om ordentlig sömnlöshet, när man vakar nästan hela natten eller bara får ett par timmar sömn. Så har det varit för mig. Fr.o.m. graviditetsvecka 20 ungefär, så har jag sovit 2-4 timmar varje natt, inte mer än så. Och väldigt sällan har jag kunnat sova på dagarna. Så under flera månader har jag kämpat mig igenom dagarna med så här lite sömn. Inte alls roligt och på grund av denna enorma trötthet så har jag inte alltid kunnat njuta av graviditeten, tyvärr. Läkarna säger att det är hormonerna som orsakar sömnlöshet åt vissa gravida. Och så måste det ju vara, för jag har inte stressat över nåt speciellt och ligger inte och funderar på något särskilt under nätterna, jag kan bara inte sova helt enkelt. Och när sömnlösheten fortsätter och fortsätter, så är man inne i en ond cirkel som bara blir värre och värre. Kroppen lider av sömnbristen, men vänjer sig samtidigt med att man inte sover på nätterna.
Hittills har läkarna jag talat med tyckt att det bara är att kämpa på och försöka sova på dagen istället, eftersom jag ändå har varit sjukskriven halva graviditeten och har möjlighet att sova när som helst. Jag tror inte att läkarna riktigt förstått att jag inte kan sova på dagarna heller, fast jag försöker. Men vem vill gnälla om sömnlöshet hela tiden? Så jag har bara tänkt att det är att kämpa på, att graviditeten ändå tar slut i något skede och då borde det bli lättare att få sömn. Nu vet jag att alla föräldrar till småbarn skrattar, för alla vet ju att sömnen lider när man har en liten baby och måste amma flera gånger i natten. Men vet ni, jag tror faktiskt att det blir bättre när barnet är här. Då är jag tröttare på ett annat sätt. Då har alla graviditetshormoner försvunnit ur kroppen och jag tror att det blir lättare att somna mellan amningarna. Det påstår läkarna i alla fall, att ifall man drabbats av svår sömnlöshet under graviditeten så blir det bättre efter förlossningen, även om man har en liten filur att amma. Men hur skall man orka genom graviditeten med oerhört lite sömn? Jag har läst och hört att vissa behövt sömnmedicin för att inte bli helt galna. Men vem vill utsätta babyn i magen för sådana läkemedel? Ingen. Inte jag i alla fall. Därför har jag kämpat på, försökt orka. Har mått dåligt på dagarna, känt mig som en zombie, varit sur och gnällig, gråtit mycket och varit ganska deppad ibland. Varför måste jag drabbas av sömnlöshet? Varför kan ingen hjälpa mig?
Igår var vi till mödrapolin igen, denna gång var det "synnytystapa-arviointi". Allt var bra med lillen, men jag måste nog hitta ett nytt smeknamn åt babyn, för någon "lille" är det inte frågan om! Babyn vägde 3,2 kg redan nu och läkaren tror att babyn kommer att väga ungefär 3,6-3,7 kg på sin födelsedag. Så ingen pytteliten filur, inte konstigt att min mage är så enorm! :) Dessutom har det hänt något "down under" och småningom börjar kroppen förbereda sig för födseln. Livmoderhalsen hade blivit kortare, bara 1,5 cm kvar och mjuknat. Så något är på gång, som tur. Slutligen frågade läkaren också hur det är med min sömn, om jag fortfarande sover dåligt. Och jag svarade ärligt, sade att jag fortfarande sover 2-4 timmar per natt och börjar känna mig enormt trött och lite deppad över att hela tiden känna mig som en zombie. Då sa läkaren de magiska orden: "Nu måste du få vila ordentligt före förlossningen, det här funkar inte längre." Och så skrev hon ett recept på Opamox åt mig. Några gånger i veckan skall jag ta en tablett till natten och så borde jag få sömn och min kropp äntligen få vila. Jag kände mig lite fundersam, är det verkligen ingen skada att ta en sömntablett nu som då i slutet av graviditeten, lider babyn inte av det, inte blir jag väl beroende av dem om jag bara tar dem nu som då...och läkaren förklarade vänligt, att förstås blir babyn också lite trött av sömnmedicinen, men det är betydligt mindre skadligt än att mamman lider av sömnlöshet hela tiden och är helt trött och slut. När mamman mår dåligt, mår babyn också dåligt. Och läkaren tyckte att jag borde ha fått sömnmedicin redan tidigare, att jag lidit av sömnlöshet i onödan alldeles för länge. Men hon sa att vissa läkare helt enkelt inte förstår att sömnlöshet kan bero av graviditetshormoner och de vågar inte ge sömnmedicin åt gravida mammor. Men Opamox lär vara ett tryggt alternativ, de använder samma medicin på förlossningsavdelningen också, ifall förlossningen är jätte lång och mamman behöver få vila lite.
Så igår kväll tog jag min sömnmedicin, men bara ½ tablett, eftersom jag ville försöka klara mig med så lite medicin som möjligt. Och vet ni vad. Jag har sovit från midnatt till klo.9 på morgonen! Förstås vaknade jag några gånger under natten, men jag lyckades alltid somna om igen efter en stund. Jag vaknade första gången ca.klo.1 och var kissnödig. Sedan somnade jag igen. Vaknade på nytt ca.klo.3 och gick på wc igen, men somnade sedan igen. Sedan vaknade jag klo.6 när gubben vaknade och skulle till jobbet. Det tog en stund innan jag somnade igen, men ca.klo.7 somnade jag och sov till 9. Och om ni bara visste hur bra jag mår idag!! Jag känner mig som en ny människa, positiv och glad och normal! Tänk vilken stor skillnad! Helt otroligt! Jag känner mig nog lite som en dålig mamma, när jag varit tvungen att äta onödig medicin, men samtidigt önskar jag att jag fått sova så här bra lite tidigare och inte först nu i slutet av graviditeten. Men bättre sent än aldrig. Nu tror jag att jag klarar av förlossningen mycket bättre, när jag är utvilad. Jag kommer inte att ta sömnmedicin varje natt, utan kanske ett par nätter nu och sedan bara nu som då. Kanske kroppen nu småningom får tillbaka sin normala sömnrytm och livet börjar kännas lite lättare igen.
Varför skriver jag om detta? Jag vill bara dela med mig. Jag tror det finns många gravida som lider av sömnlöshet men inte vågar säga högt att det faktiskt blivit till ett problem för dem och vågar inte be läkaren om hjälp. Och många människor förstår inte hur jobbigt det är att inte kunna sova, de ser ner på mammor som måste äta sömnmedicin, förstår inte hur man kan utsätta sitt ofödda barn för sådant gift. Men man måste tänka på sig själv, inte bry sig om andras åsikter. Och man måste förstå att man inte är galen, att man inte själv kan påverka sömnlösheten. Det är bara otur att man drabbas av det, inte något man själv orsakat eller som man själv kan påverka. Graviditetshormonerna orsakar så mycket annat konstigt i kroppen, så varför är det så svårt att acceptera att det också kan orsaka sömnlöshet? När mamman mår dåligt, mår också barnet i magen dåligt. Så vad är då värre? Att ta en sömntablett nu som då eller vara dödstrött och deprimerad hela tiden..? Man har rätt till sin åsikt, men det här är min berättelse om sömnlöshet under graviditeten. Och jag fick äntligen hjälp. Och jag mår så mycket bättre nu, efter bara en natts ordentlig sömn. Jag känner mig lycklig igen. Och man borde kunna känna sig lycklig under hela graviditeten och inte låta sömnlöshet göra liet surt.
Hittills har läkarna jag talat med tyckt att det bara är att kämpa på och försöka sova på dagen istället, eftersom jag ändå har varit sjukskriven halva graviditeten och har möjlighet att sova när som helst. Jag tror inte att läkarna riktigt förstått att jag inte kan sova på dagarna heller, fast jag försöker. Men vem vill gnälla om sömnlöshet hela tiden? Så jag har bara tänkt att det är att kämpa på, att graviditeten ändå tar slut i något skede och då borde det bli lättare att få sömn. Nu vet jag att alla föräldrar till småbarn skrattar, för alla vet ju att sömnen lider när man har en liten baby och måste amma flera gånger i natten. Men vet ni, jag tror faktiskt att det blir bättre när barnet är här. Då är jag tröttare på ett annat sätt. Då har alla graviditetshormoner försvunnit ur kroppen och jag tror att det blir lättare att somna mellan amningarna. Det påstår läkarna i alla fall, att ifall man drabbats av svår sömnlöshet under graviditeten så blir det bättre efter förlossningen, även om man har en liten filur att amma. Men hur skall man orka genom graviditeten med oerhört lite sömn? Jag har läst och hört att vissa behövt sömnmedicin för att inte bli helt galna. Men vem vill utsätta babyn i magen för sådana läkemedel? Ingen. Inte jag i alla fall. Därför har jag kämpat på, försökt orka. Har mått dåligt på dagarna, känt mig som en zombie, varit sur och gnällig, gråtit mycket och varit ganska deppad ibland. Varför måste jag drabbas av sömnlöshet? Varför kan ingen hjälpa mig?
Igår var vi till mödrapolin igen, denna gång var det "synnytystapa-arviointi". Allt var bra med lillen, men jag måste nog hitta ett nytt smeknamn åt babyn, för någon "lille" är det inte frågan om! Babyn vägde 3,2 kg redan nu och läkaren tror att babyn kommer att väga ungefär 3,6-3,7 kg på sin födelsedag. Så ingen pytteliten filur, inte konstigt att min mage är så enorm! :) Dessutom har det hänt något "down under" och småningom börjar kroppen förbereda sig för födseln. Livmoderhalsen hade blivit kortare, bara 1,5 cm kvar och mjuknat. Så något är på gång, som tur. Slutligen frågade läkaren också hur det är med min sömn, om jag fortfarande sover dåligt. Och jag svarade ärligt, sade att jag fortfarande sover 2-4 timmar per natt och börjar känna mig enormt trött och lite deppad över att hela tiden känna mig som en zombie. Då sa läkaren de magiska orden: "Nu måste du få vila ordentligt före förlossningen, det här funkar inte längre." Och så skrev hon ett recept på Opamox åt mig. Några gånger i veckan skall jag ta en tablett till natten och så borde jag få sömn och min kropp äntligen få vila. Jag kände mig lite fundersam, är det verkligen ingen skada att ta en sömntablett nu som då i slutet av graviditeten, lider babyn inte av det, inte blir jag väl beroende av dem om jag bara tar dem nu som då...och läkaren förklarade vänligt, att förstås blir babyn också lite trött av sömnmedicinen, men det är betydligt mindre skadligt än att mamman lider av sömnlöshet hela tiden och är helt trött och slut. När mamman mår dåligt, mår babyn också dåligt. Och läkaren tyckte att jag borde ha fått sömnmedicin redan tidigare, att jag lidit av sömnlöshet i onödan alldeles för länge. Men hon sa att vissa läkare helt enkelt inte förstår att sömnlöshet kan bero av graviditetshormoner och de vågar inte ge sömnmedicin åt gravida mammor. Men Opamox lär vara ett tryggt alternativ, de använder samma medicin på förlossningsavdelningen också, ifall förlossningen är jätte lång och mamman behöver få vila lite.
Så igår kväll tog jag min sömnmedicin, men bara ½ tablett, eftersom jag ville försöka klara mig med så lite medicin som möjligt. Och vet ni vad. Jag har sovit från midnatt till klo.9 på morgonen! Förstås vaknade jag några gånger under natten, men jag lyckades alltid somna om igen efter en stund. Jag vaknade första gången ca.klo.1 och var kissnödig. Sedan somnade jag igen. Vaknade på nytt ca.klo.3 och gick på wc igen, men somnade sedan igen. Sedan vaknade jag klo.6 när gubben vaknade och skulle till jobbet. Det tog en stund innan jag somnade igen, men ca.klo.7 somnade jag och sov till 9. Och om ni bara visste hur bra jag mår idag!! Jag känner mig som en ny människa, positiv och glad och normal! Tänk vilken stor skillnad! Helt otroligt! Jag känner mig nog lite som en dålig mamma, när jag varit tvungen att äta onödig medicin, men samtidigt önskar jag att jag fått sova så här bra lite tidigare och inte först nu i slutet av graviditeten. Men bättre sent än aldrig. Nu tror jag att jag klarar av förlossningen mycket bättre, när jag är utvilad. Jag kommer inte att ta sömnmedicin varje natt, utan kanske ett par nätter nu och sedan bara nu som då. Kanske kroppen nu småningom får tillbaka sin normala sömnrytm och livet börjar kännas lite lättare igen.
Varför skriver jag om detta? Jag vill bara dela med mig. Jag tror det finns många gravida som lider av sömnlöshet men inte vågar säga högt att det faktiskt blivit till ett problem för dem och vågar inte be läkaren om hjälp. Och många människor förstår inte hur jobbigt det är att inte kunna sova, de ser ner på mammor som måste äta sömnmedicin, förstår inte hur man kan utsätta sitt ofödda barn för sådant gift. Men man måste tänka på sig själv, inte bry sig om andras åsikter. Och man måste förstå att man inte är galen, att man inte själv kan påverka sömnlösheten. Det är bara otur att man drabbas av det, inte något man själv orsakat eller som man själv kan påverka. Graviditetshormonerna orsakar så mycket annat konstigt i kroppen, så varför är det så svårt att acceptera att det också kan orsaka sömnlöshet? När mamman mår dåligt, mår också barnet i magen dåligt. Så vad är då värre? Att ta en sömntablett nu som då eller vara dödstrött och deprimerad hela tiden..? Man har rätt till sin åsikt, men det här är min berättelse om sömnlöshet under graviditeten. Och jag fick äntligen hjälp. Och jag mår så mycket bättre nu, efter bara en natts ordentlig sömn. Jag känner mig lycklig igen. Och man borde kunna känna sig lycklig under hela graviditeten och inte låta sömnlöshet göra liet surt.
2012-10-15
hunden och vagnen
Idag har jag och Dana tränat på att gå utomhus med barnvagnen! Känns lite knasigt att gå med en tom barnvagn och stor mage, andra människor som ser mig tror säkert jag är lite galen, men men...med en stor hund som Dana så måste man träna lite på förhand, så att allt inte är nytt för henne sedan när babyn föds! Till min stora överraskning gick Dana riktigt fint brevid vagnen, hon var inte alls rädd för vagnen och förstod ganska fort att hon inte får gå framför vagnen, utan måste gå snällt bakom vagnen, vid min sida. Jag tror t.o.m att det är lättare att gå med barnvagnen än utan den, eftersom Dana normalt går så dåligt i koppel och drar hela tiden (har inte riktigt orkat skola henne tillräckligt bra) men nu när vagnen var "i vägen" så kunde hon inte dra hela tiden och var mycket lugnare. Så det finns nog hopp att det skall fungera bra med en stor hund och liten beebis!
Vi har nog på allvar funderat om vi är tvugna att ge bort Dana till någon som har mera tid att skola henne, speciellt nu när hon under slutet av graviditeten blivit så väldigt överbeskyddande över mig och även "attackerat" en främling (låter mycket värre än det var i verkligheten, men kort och gott så sprang hon ikapp en främling som kom emot oss i skogen och började skälla helt galet och hoppa mot denna person och betedde sig väldigt aggressivt...). Dessutom är hon ibland väldigt misstänksam mot främmande människor numera, vilket är lite konstigt eftersom hon var så människokär när hon var yngre och ville hälsa på alla som kom emot oss. Men vi har nu bestämt oss för att inte ge upp ännu. Vi hoppas att flytten till ett större hus gör henne mindre rastlös, då får hon en stor gård att springa och busa på. Och när jag återhämtat mig från förlossningen kan jag ju gå längre promenader med henne än vad jag har kunnat göra nu under graviditeten, när jag haft så mycket sammandragningar och smärtor. Dessutom skall vi satsa mera på hennes skolning nu dessa sista veckor innan förlossningen och speciellt sedan när barnet föds. Nya regler och mera skolning och mera aktivitet åt hunden borde underlätta vår vardag och minska problemen. Ifall nya problem uppstår och ifall hon beter sig aggressivt mot babyn, så då måste vi förstås ge upp, för det accepterar jag inte alls. Hundar får inte bege sig aggressivt mot sina familjemedlemmar, så är det bara! Men jag tror nog att allt kommer att ordna sig, bara vi beter oss som bättre flockledare och bara Dana är mindre uttråkad.
Så här rund och glad var jag några dagar sedan, vecka 36+4. Det närmar sig, snart är lillen här!!! :)
Vi har nog på allvar funderat om vi är tvugna att ge bort Dana till någon som har mera tid att skola henne, speciellt nu när hon under slutet av graviditeten blivit så väldigt överbeskyddande över mig och även "attackerat" en främling (låter mycket värre än det var i verkligheten, men kort och gott så sprang hon ikapp en främling som kom emot oss i skogen och började skälla helt galet och hoppa mot denna person och betedde sig väldigt aggressivt...). Dessutom är hon ibland väldigt misstänksam mot främmande människor numera, vilket är lite konstigt eftersom hon var så människokär när hon var yngre och ville hälsa på alla som kom emot oss. Men vi har nu bestämt oss för att inte ge upp ännu. Vi hoppas att flytten till ett större hus gör henne mindre rastlös, då får hon en stor gård att springa och busa på. Och när jag återhämtat mig från förlossningen kan jag ju gå längre promenader med henne än vad jag har kunnat göra nu under graviditeten, när jag haft så mycket sammandragningar och smärtor. Dessutom skall vi satsa mera på hennes skolning nu dessa sista veckor innan förlossningen och speciellt sedan när barnet föds. Nya regler och mera skolning och mera aktivitet åt hunden borde underlätta vår vardag och minska problemen. Ifall nya problem uppstår och ifall hon beter sig aggressivt mot babyn, så då måste vi förstås ge upp, för det accepterar jag inte alls. Hundar får inte bege sig aggressivt mot sina familjemedlemmar, så är det bara! Men jag tror nog att allt kommer att ordna sig, bara vi beter oss som bättre flockledare och bara Dana är mindre uttråkad.
Så här rund och glad var jag några dagar sedan, vecka 36+4. Det närmar sig, snart är lillen här!!! :)
2012-10-12
Blivande mamma funderar...del 2 kanske?
Idag vaknade jag tidigt, trots att jag sovit väldigt dåligt nu igen. Snart skall jag nämligen köra iväg till Kåkkelby och njuta av en sista visit till "frissan" innan babyn föds. Vill ju att håret skall vara färgat och fint när lillen får se sin mamma första gången! ;)
De senaste veckorna har jag tvättat massor med babykläder, så att vi skulle ha allt klart ifall babyn skulle välja att komma ut ur magen snart. Jag upptäckte att jag har massor med babykläder från st.62 uppåt, men ganska lite i storlek 50 och 56. Hur mycket kläder behöver man egentligen i denna storlek? Hur mycket pyttesmå kläder hamstrade ni innan babyn föddes, ni som har erfarenhet..? Ingen vits att köpa alltför mycket pyttesmå kläder, då de växer så fort ut ur dem, men hur lite eller hur mycket behöver man köpa?
De senaste veckorna har jag tvättat massor med babykläder, så att vi skulle ha allt klart ifall babyn skulle välja att komma ut ur magen snart. Jag upptäckte att jag har massor med babykläder från st.62 uppåt, men ganska lite i storlek 50 och 56. Hur mycket kläder behöver man egentligen i denna storlek? Hur mycket pyttesmå kläder hamstrade ni innan babyn föddes, ni som har erfarenhet..? Ingen vits att köpa alltför mycket pyttesmå kläder, då de växer så fort ut ur dem, men hur lite eller hur mycket behöver man köpa?
2012-10-10
magen i vecka 36+1
Tiden går så fort nu! Nu är jag redan i vecka 37 (36+1) och babyn kan i princip komma ut när som helst! Magen börjar också kännas ganska stor i det här skedet...
Lite trubbel har vi haft den här veckan...igen! I måndags var jag till rådgivningen och jag hade lite protein i urinet. Dessutom har jag fått ganska mycket svullnad i händerna och benen + blodtrycket är lite för högt. Blodtrycket har ju varit ganska högt under hela graviditeten, men nu skulle det inte få stiga mer. Man misstänker alltså att jag eventuellt har mild graviditetsförgiftning. Så nu måste jag försöka ta det lugnt, vila mycket och mäta blodtrycket flera gånger i dagen. på tisdagen har vi tid till mödrapolin igen, så då blir vi kanske lite klokare. Nu är jag förstås bara orolig att jag blir tvungen att ligga på sjukhuset de här sista veckorna och det skulle jag inte alls ha lust med!
En annan stor nyhet är att vi har blivit husägare!! Vi köpte ett hus här i "centrum" av Lohtaja, ett gammalt hus som är byggt år 1980, men är renoverat år 2004 och ser riktigt bra ut. Visst vill vi renovera lite, riva tapeter och eventuellt byta golvet till nytt, men allt sånt får vi vänta med tills våren. Vi får flytta in i huset nångång kring 9-10.11, så eventuellt hinner vi alltså flytta före förlossningen men det kan också hända att jag hinner föda innan dess och då flyttar vi sen när vi hinner och kan. Jag har packat en hel del saker redan och vår lilla lägenhet är nu ett kaos av flyttlådor och saker överallt, men så här får det lov att vara en månad eller två. Huvudsaken är att vi fick huset och får fira julafton i vårt alldeles eget hus. Huset är ca.120 m2 stort 1-våningshus med en stor gård. 3 sovrum finns där och en super fin bastu+spisrum. Jag ser så fram emot att få flytta dit, är så trött på vår lilla hyreslägenhet! Visst är vår trea ganska rymlig, men den känns trots allt ganska liten med vår stora hund. Dessutom är den här lägenheten hela tiden så fuktig och luften är så dålig, näsan är hela tiden stockad och jag har till och med hittat lite mögel i ett hörn av vardagsrummet...hälsosamt att bo här alltså!
Vi kommer ju inte att kunna bo i detta hus resten av vårt liv, eftersom Janne inom några år kommer att börja jobba heltid på sina föräldrars bondgård och då måste vi (eller då får vi) flytta närmare bondgården, så i något skede är vi tvugna att bygga ett hus nära bondgården. Men nu får vi bo några år i lugn och ro i ett eget hus och behöver inte "kasta bort" pengar till hyra, mycket smartare att betala eget huslån än hyra. Nu har vi inte heller så bråttom med att bygga eget hus, annars hade vi varit tvugna att börja bygga hus redan nästa vår eller höst, eftersom vår hyreslägenhet fort skulle ha börjat kännas för liten. Så det kommer att bli härligt att få flytta till vårt alldeles egna hem med vår lilla baby. Det skulle ha känts hemskt att bo med en liten baby i denna fuktiga, ohälsosamma lägenhet!
Så det här är senaste nytt här hos oss, nu skall jag vila lite igen!
Lite trubbel har vi haft den här veckan...igen! I måndags var jag till rådgivningen och jag hade lite protein i urinet. Dessutom har jag fått ganska mycket svullnad i händerna och benen + blodtrycket är lite för högt. Blodtrycket har ju varit ganska högt under hela graviditeten, men nu skulle det inte få stiga mer. Man misstänker alltså att jag eventuellt har mild graviditetsförgiftning. Så nu måste jag försöka ta det lugnt, vila mycket och mäta blodtrycket flera gånger i dagen. på tisdagen har vi tid till mödrapolin igen, så då blir vi kanske lite klokare. Nu är jag förstås bara orolig att jag blir tvungen att ligga på sjukhuset de här sista veckorna och det skulle jag inte alls ha lust med!
En annan stor nyhet är att vi har blivit husägare!! Vi köpte ett hus här i "centrum" av Lohtaja, ett gammalt hus som är byggt år 1980, men är renoverat år 2004 och ser riktigt bra ut. Visst vill vi renovera lite, riva tapeter och eventuellt byta golvet till nytt, men allt sånt får vi vänta med tills våren. Vi får flytta in i huset nångång kring 9-10.11, så eventuellt hinner vi alltså flytta före förlossningen men det kan också hända att jag hinner föda innan dess och då flyttar vi sen när vi hinner och kan. Jag har packat en hel del saker redan och vår lilla lägenhet är nu ett kaos av flyttlådor och saker överallt, men så här får det lov att vara en månad eller två. Huvudsaken är att vi fick huset och får fira julafton i vårt alldeles eget hus. Huset är ca.120 m2 stort 1-våningshus med en stor gård. 3 sovrum finns där och en super fin bastu+spisrum. Jag ser så fram emot att få flytta dit, är så trött på vår lilla hyreslägenhet! Visst är vår trea ganska rymlig, men den känns trots allt ganska liten med vår stora hund. Dessutom är den här lägenheten hela tiden så fuktig och luften är så dålig, näsan är hela tiden stockad och jag har till och med hittat lite mögel i ett hörn av vardagsrummet...hälsosamt att bo här alltså!
Vi kommer ju inte att kunna bo i detta hus resten av vårt liv, eftersom Janne inom några år kommer att börja jobba heltid på sina föräldrars bondgård och då måste vi (eller då får vi) flytta närmare bondgården, så i något skede är vi tvugna att bygga ett hus nära bondgården. Men nu får vi bo några år i lugn och ro i ett eget hus och behöver inte "kasta bort" pengar till hyra, mycket smartare att betala eget huslån än hyra. Nu har vi inte heller så bråttom med att bygga eget hus, annars hade vi varit tvugna att börja bygga hus redan nästa vår eller höst, eftersom vår hyreslägenhet fort skulle ha börjat kännas för liten. Så det kommer att bli härligt att få flytta till vårt alldeles egna hem med vår lilla baby. Det skulle ha känts hemskt att bo med en liten baby i denna fuktiga, ohälsosamma lägenhet!
Så det här är senaste nytt här hos oss, nu skall jag vila lite igen!
2012-10-04
du kära lille snickerbo...
Ibland är man lite extra stolt över sin skickliga pappa! Som igår när mamma och pappa körde till Lohtaja med mitt ny-gamla köksbord. Ett par veckor sedan fick jag nämligen en finfin idé. Jag har redan länge varit trött på vårt mörka och stora köksbord, som ser alldeles för klumpigt och massivt ut i vårt lilla kök. Men det är ganska dyrt att köpa ett nytt bord, så jag började bolla med idén att köpa ett gammalt köksbord och själv fixa till det. Så jag surfade runt på nätet och där hittade jag ett par bilder på ett gammalt köksbord som någon målat på nytt och lagt golvpanel på ytan av bordet...lite dåligt förklarat av mig, men bordet såg superfint ut! Och när jag hittade ett gammalt bord på loppis för 25 euro, så blev jag alldeles ifrån mig av iver! Jag köpte ett paket vackert golvlaminat för ca.30 euro, sedan körde jag till Öja med bordet och laminatet och frågade hjälp av pappa. Bordet var gammalt och fult, men pappa gjorde under med bordet! Jag hade nog planerat att jag själv skulle fixa till bordet, men det var lite krångligare än vad jag trodde så pappa var så snäll och fixade hela bordet själv! Han målade det vitt och limmade fast laminatet på ytan och satte vita listar runt bordet...så där i all korthet. Och här ser ni slutresultatet (tyvärr har jag inga före-bilder på bordet, så att ni verkligen skulle se hur fult det var innan) :
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)