julen 2008

Okej, jag måste väl ta tillfället i akt och önska alla en riktigt god och fridfull jul!

Själv jobbar jag i år, hela julafton, hela dygnet! Men egentligen gör det ingenting, alla vet ju att jag tycker om mitt jobb och tycker om att arbeta, till en liten del även nu på julen tycker jag om att arbeta...men jag hoppas ändå att det blir en lugn julafton. Är ganska pessimistisk när det gäller julen måste jag medge. Det lilla barnet inom mig som brukade älska julen har försvunnit. Istället ser jag bara hur folk har glömt bort den egentligen tanken bakom jul, folk stressar över att köpa en massa dyra julklappar, att hinna städa, att hinna baka, att hinna köpa enorma mängder mat så att man nästan äter ihjäl sig sedan!

Stackars gamla gummor och gubbar stressar också över en massa onödigt på jul, tyvärr klarar inte allas hälsa av denna stress och det är ingen hemlighet att det brukar förekomma en hel del återupplivningar kring jultiden....och bilolyckor också, folk stressar i bilen och kör alldeles för hastigt på hala vägar och sedan skiter det sig! Och hur många kommer ihåg att det finns människor som firar julen alldeles ensamma, ingen familj, inga släktingar, inga vänner...tänk vilken ensamhet och ångest de måsta känna, hur deprimerade de säkert är kring julen...och många tar till flaskan i stunder som dessa...suck...
Och hur många kommer att tänka på att det finns familjer där våld förekommer även under julen, eller speciellt under julen när makan eller maken tar aningen för mycket alkohol och klappar upp sin bättre hälft och barnen...så sorgligt!! Dessa sämre sidor av julen tänker få av oss på, men jag tänker på dem, just nu...min jul börjar egentligen först imorgon när jag slutar jobba klo.15 och åker iväg hem till Öja och njuter av lite julskinka!

Ursäkta om jag förstör någons julstämning med detta smått deprimerande inlägg. Detta var inte min mening. Jag ville bara dela med mig av mina tankar kring denna jul.

elämisen sietämätön vittusaatana!!!

Okej, förlåt för dessa starka ord i min rubrik...de beskriver bara ganska bra vad jag känt de senaste dagarna! Allt började några dagar sedan när jag jobbade och skulle åka iväg till stationen hemifrån då vi fick ett alarm. Nå, det var jätte halt och jag har ju ingen bil längre så jag var tvungen att ta min lilla vackra cykel och trampa iväg...det är ingen lång väg till stationen, jag cyklar gärna dit, det är nästan snabbare än att hoppa i bilen och köra dit. Men nu gick det inte snabbt när det var så halt! Is överallt!!! Och ingen sand på vägen förstås! Nå, jag slapp inte långt innan cykeln sakta men säkert slirade till sidan och jag föll med ett brak ner i marken med knät först förstås...inget litet blåmärke jag fick efter det! Skit alltså! Och därifrån började min vitutus...

Nå, sedan fick jag höra att någon pratat lite skit om mig...ni kanske vet vem jag menar. Och jag blev så arg! Måste det alltid gå till det här, till att smutskasta den andra! Varför? Kan man inte bara bete sig vuxet och ordentligt och inte börja smutskasta den andra med saker som inte ens stämmer....helt onödigt tycker jag! Jag förstås bara inte...

De flesta tror att det är på grund av jobbet jag varit på dåligt humör och lite bitter också...men så är det förstås inte...allt annat bara gör mig vansinnig! Jobbet är det enda vettiga och roliga just nu, orkar inte ens bry mig om något annat! Den här veckan hade jag bara en ledig dag, men det gör inget...jag har själv valt att arbeta så mycket som möjligt, hoppar in ifall någon behöver ledigt och sånt. Orkar bara inte sitta här i min lägenhet hela dagen. Att vara ledig flera dagar gör mig galen just nu, då kan jag inte undvika att tänka på saker och ting, då tvingas jag tänka, orkar inte alltid göra det, inte just nu i alla fall...

Även om jag som sagt vill arbeta istället för att sitta hemma och fundera, så har jag funderat över några saker den senaste tiden. Inte mycket, har bara funderat lite! Jag har märkt att jag blivit väldigt skeptisk, skeptisk över allt som har med förhållanden att göra. En av mina arbetskompisar, som är 3 år yngre än jag, är gift, har ett eget hus och nu är hon också gravid. Skrämmande tanke på något sätt! Det passar henne jätte bra, den där livssituationen och jag tror att hon kommer att vara en super bra mamma, hon passar på nåt sätt så bra i den rollen. Men jag började fundera att tänk vad barnslig och omogen jag är!?! Jag skulle aldrig ha varit redo för en sådan livssituation 3 år sen, jag skulle inte kunna se mig själv i den där rollen ännu heller som 24-åring! Jag började fundera om jag nånsin kommer att kunna vara i en sån situation eller är jag helt enkelt för rastlös...?? Jag är ingen "mamma-hahmo", har inte egentligen nån modersinstinkt eller sånt...jag vill bara jobba just nu och säkert en tid framöver också...jag tror på nåt sätt att jag kan vara en sån person som satsar fullt på jobbet, vill göra det jag brinner för, med risken för att jag inte kommer att bilda nån familj i så fall....jag vet inte, det här är bara en massa bittra funderingar just nu...vet ingenting om någonting! Jag är bara bitter, sur och inåtvänd just nu!

dagens meny

Dagens meny här på Pastorinmäentie är ärtsoppa och pannkaka med jorgubbssylt och vispad grädde!!! Muuuuuums! Ärtsoppa är gott, pannkaka ännu godare och grädden e bäst!!

Inte så mycket annat på hjärtat just nu, hade en superrolig kväll med Karin i fredags. Först for vi på jumppa och sedan badade vi bastu, gjorde jätte god pizza och drack lite vin...sedan for vi ut och dansa och hade så himla roligt! Nästan hela gårdagen låg jag på Karins soffa och hade en ordentlig krapuladag, vi bara pratade och pratade och på eftermiddagen körde vi iväg till Kotipizza och åt pizza..igen! :) Jag har verkligen lärt mig att uppskatta kvällar som dessa, när man bara kan ha roligt med en god vän och glömma allt annat i livet, att bara njuta av kvällen. Det är också intressant hur fort man kan bli vän med en person som man nyss träffat, ibland klickar det bara, vi har så mycket gemensamt och har gjort så många dumma saker tidigare i vårt liv...vi förstår varann helt enkelt, sådana vänner växer inte på träd!

mitt yrke, mitt liv just nu...

När jag var yngre, när jag nyss påbörjat mina sjukskötar-studier, dagdrömde jag om att få arbeta på ambulans. Oj vad jag längtade och vad jag dagdrömde! Okej, drömmen blev äntligen sann och aldrig tidigare har jag trivts lika bra på en arbetsplats som jag gör nu! Jag älskar faktiskt det här jobbet, åtminstone än så länge, och jag tänker njuta av den här känslan så länge den varar.

Men aldrig trodde jag, när jag dagdrömde om ambulanser och blåljus, att detta arbete skulle kräva så här många uppoffringar. Om jag kunde ha varit nöjd med att jobba på sjukhus var som helst i landet, om viljan att uppfylla mina egna drömmar inte hade varit så himla stark, skulle vi kanske inte ha vuxit isär, skulle kanske ha varit nöjd med allt så som det var, anpassat mig till vardagen...bra eller dåligt, det kan jag inte svara på ännu. Men jag ville gå min egen väg, uppfylla min dröm, jag valde att gå den krångliga vägen, jag valde att göra en massa uppoffringar, bara för att vara lycklig med mitt jobb, mitt yrke.

Just nu är mitt yrke allt jag har, allt jag kanske behöver just nu...vet inte, hur länge kan man vara nöjd med bara ett yrke, inget annat, det vet jag inte, behöver inte veta ännu, få se hur länge jag hålls på ytan innan jag sjunker under...men ännu simmar jag med huvudet ovanför ytan! Och ibland känner jag mig även lycklig, ibland känner jag mig ensam, ibland känner jag mig ganska vilsen och ynklig, men ibland känner jag mig så lycklig och nöjd, när jag får hålla någons hand, när jag vet att jag gjort allt jag kan, när jag känner att jag verkligen hjälpt någon...ibland känner jag mig nästan lycklig, trots allt....

den där sången...

Sången här under är bara så härlig! Har lyssnat på den säkert hundra gånger de senaste dagarna. Vet inte varför den är så bra för mig...texten är bra, melodin är bra, nickelback är bra...kanske den mest av allt ger mig nånslags tröst för tillfället, nu när allt har känts så skit rakt ut sagt. Vet inte varför förra veckan var så himla svår att ta sig genom, jag grät varje dag, flera gånger om dan, alla smått dystra kärlekssånger räckte för att få mig att stortjuta....allt kändes skit, jag tyckte att jag själv är skit, jag var då lessen så lessen över allt, över mitt liv...nu börjar det sakta men säkert lätta lite, kan skratta igen och gråter inte varje dag. Visst är jag ännu ganska känslig och kan börja gråta ganska lätt och visst fäller jag någon tår nu som då. Men jag mår i alla fall lite bättre. Men fortfarande är jag lite bitter över livet, förstår inte varför allt måste vara så svårt, förstår inte vad det är för fel på mig, varför inga förhållanden fungerar för mig, funderar varför jag är sådan som jag är, varför jag inte kan få ett förhållande att fungera....skit helt enkelt! Och det känns som om allt har varit mitt fel just nu, det måste ju vara mitt fel, jag har ju ändå varit i flera längre förhållanden och aldrig lyckas jag få det att hålla! Skit alltså igen!

Nåjå, jag är ganska pessimistisk just nu...men som sagt, jag mår nog bättre nu än förra veckan...har fått prata lite med vänner och bekanta, hittat tröst i små saker...och även om det låter så ibland och känns så ibland så har jag inte gett upp hoppet, inte ännu...därför gillar jag sången här under, den ger hopp....jag måste tro att det finns någon som är rätt för mig, bara måste tro det!

gotta be somebody....

This time I wonder what it feels like
To find the one in this life
The one we all dream of
But dreams just aren't enough
So I´ll be waiting for the real thing.
I'll know it by the feeling.
The moment when we´re meeting
Will play out like a scene straight off the silver screen
So I`ll be holdin’ my breath
Right up to the end
Until that moment when
I find the one that I'll spend forever with

`Cause nobody wants to be the last one there.
'Cause everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There`s gotta be somebody for me like that.
`Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere.
There`s gotta be somebody for me out there.

Tonight out on the street out in the moonlight
And damn it this feels too right
It´s just like Déjà Vu
Me standin’ here with you
So I´ll be holdin`my breath
Could this be the end?
Is it that moment when
I find the one that I'll spend forever with?

‘Cause nobody wants to be the last one there
'Cause everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There´s gotta be somebody for me like that.
`Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere?
There`s gotta be somebody for me out there.

You can´t give up!
When you're Lookin´ for a diamond in the rough
Because you never know when it shows up
Make sure you´re holdin` on
‘Cause it could be the one, the one you´re waiting on
‘Cause nobody wants to be the last one there.
And everyone wants to feel like someone cares.
Someone to love with my life in their hands.
There's gotta be somebody for me out there.

Nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they´re not alone.
Somebody else that feels the same somewhere?
There `s gotta be somebody for me out there.

Den här sången säger ganska mycket just nu...har ju bott isär nu i praktiken sedan jag började jobba här i Lohtaja, men nu har vi gjort det beslutet slutligt att vi verkligen skall flytta isär nu en tid...se hur allt går...visst, jag vet ju att det är bäst så här, kanske, antar jag...men så himla jobbigt, tungt, sorligt allt möjligt...varför ska det bara vara så jävla svårt alltid! Orkar inte mer, lyssna till en fin sång istället!

http://www.youtube.com/watch?v=PtX19z_fUbc

Måste bara skriva lite till, fast jag redan skrivit några rader idag...Jag har blivit julivrig ovanligt tidigt i år, kanske p.g.a att jag äntligen får vara så nära kokkola och min familj i år, har inte varit det på ett par år. Och jag behöver all ljus och stämning i världen just nu, för att inte bli alldeles för dyster! Så ljus och lyktor har varit framme länge redan och idag tog jag fram lite julljus och bakade jultårtor, härligt! Detta piggade verkligen till min trista och hemska dag, nu känns allt plötsigt lite bättre!

Jag har annars en konstig "connection" till ljus. När jag var lite yngre påstod jag att jag hade en connection med måsar, kunde tala med dem (annina vet vad jag pratar om.... :D ) men numera har denna samhörighet med fåglar och speciellt måsar lidit lite....hehe! Men jag älskar faktiskt ljus, i alla former i alla färger i nästan alla dofter! Härliga underbara ljus! De är så vackra och skänker ro på nåt konstigt sätt. Jag har redan en tid nu haft en konstig "ritual" som jag alltid utför ifall någon har dött under mitt arbetsskift. När jag kommer hem från jobbet tänder jag ett eller flera ljus och sätter på någonsorts lugn och stillsam musik och bara stänger ögonen för en stund. En lite konstig ritual, jag medger det, men på detta sätt får jag själv ro och kan lämna dagen och den avlidna patienten bakom mig. Det är klart att man som sagt blir van med att se lik med detta arbete men jag vill ändå behålla denna ritual, det finns ändå en andlig sida av mig starkt rotad i mitt innersta och på detta lilla sätt vill jag skänka ro åt patienten och åt mig själv. Nåja, det var det om ljus...jag gillar dem alltså och därför tycker jag också så mycket om jul! Och december är för kort, därför tänkte jag börja julpyntandet redan nu!

suck...

Nu är jag tillbaka här i Lohtaja igen, spenderade ett par dar i Kokkola och hyrde även sex and the city-filmen, har inte hunnit se den förrän nu. Allt gick ganska bra tills strax innan jag skulle åka tillbaka hit och börja arbeta...som vanligt valde jag och han världens sämsta tillfälle att diskutera saker, nämligen just då när jag är på väg och har lite bråttom att hinna hit i tid, då ska vi prata om vårt förhållande och framtid, vi är såååå smarta!

Nå, det sket sig totalt förstås. Det blev slutligen bara till en massa beskyllande och gräl och jag var så lessen när jag körde iväg. Jag vet att jag kan vara himla krånglig och svår och självisk och allt möjligt skit...men att höra honom säga att allt egentligen är mitt fel! Han har tydligen t.o.m. trott att jag varit otrogen!! Han hade nämligen hittat bilder på sin dator av mig i underkläder...foton som jag själv tagit av mig själv och enbart därför att jag har gått upp i vikt på sistone och har nu tagit mig själv i kragen och börjat träna igen, så jag ville ta lite före-foton så att jag kan se om jag lyckats bli i bättre form efter någon månad med efter-foton...typiskt att män ska missförstå allt!! Nåja, det där var bara en bisak...men jag var så besviken, arg och lessen när jag körde hemåt, allt var bara så fel så fel. Och jag var arg över att han faktiskt beskyllde allt på mig, att han inte vill flytta till Lohtaja och bo tillsammans med någon som inte bryr sig om honom! Som om jag inte brytt mig!! Han har så fel!! Men jag tycker att jag har all rätt att vara lite självisk just nu, det är hans tur att komma efter mig om han verkligen vill vara tillsammans med mig. Jag har sprungit efter honom till flera olika städer här i landet, även om jag inte gillat det. Men nu när han skulle vara tvungen att flytta någonstans dit han inte riktigt vill flytta, då är det helt omöjligt, då är det jag som är självisk och han behöver inte komma hit för min skull! Suck, det är allt jag kan säga just nu.
Suck suck suck.

Har du problem eller..???

Jag kan helt enkelt inte förstå mig själv! I mitt senaste inlägg är jag så förstående och lycklig och allt är så himla bra bara...skitsnack! Varför ska allt vara så krångligt nu igen plötsligt ?!?!?!?

Jag har aldrig varit så nöjd med mitt arbete som jag är nu, men för att få arbeta med det jag länge drömt om har jag varit tvungen att göra många uppoffringar har jag nu insett. Jag bor här på landet och jag bor här ensam, detta på grund av att min s.k. livskamrat inte vill bo här ute på landet...och jag arbetar nästan hela tiden, dejourerar på kvällarna, nätterna och helgerna...och jag tycker om att dejourera! Men det känns bara lite konstigt att jag sitter här ensam alltid, även på helgerna, även när han är ledig från arbetet. Inte kan man ju komma hit och hålla mig sällskap...vilken galen tanke, vad tänkte jag på!! Och en tid sedan var vi på ett alarm där en man hängt sig själv och berättade om detta för honom som borde vara mest intressarad av vad som sker i mitt liv. Visst, jag har sett många lik i mitt lilla liv redan, men aldrig förut sett någon som hängt sig. Och det var inget problem för mig, inga mardrömmar eller sånt...allt ok. Men jag ville berätta om min dag för honom och jag ville att han skulle fråga hur jag mår, om allt är ok även om allt är ok med mig. Det gör ju jag också, frågar honom hur han mår! Men aldrig kan man fråga det av mig! Jag är irriterad, frustrerad, besviken, arg, allt möjligt!

Den enda tanken i mitt huvud just nu är hur jag ska orka med detta yrke och dess dåliga sidor om jag inte kan komma hem till någon som är intresserad av hur jag mår, hur min arbetsdag gått. Jag vill att någon är intresserad av mig, av mina känslor, vill veta vad som händer i mitt liv, vad jag går och tänker på. Jag är livrädd för att jag inte skall få någonsorts stöd ifall något riktigt jobbigt händer på arbetet, som t.ex. någon riktigt otäck olycka eller ett litet barn som dör...de är såna saker som man aldrig kan bli van med och som alltid är oerhört jobbiga! Såna saker kommer man inte igenom utan några (eller många) tårar...vad om jag inte får något stöd efter en sådan arbetsdag hemma, vad om jag inte känner att jag kan gråta ut i hans famn..?? Jag kan inte göra det just nu heller, hur skall det bli till något i framtiden då..??

Sommaren gick dåligt för oss som jag redan tidigare nämnt. Men nu går det ännu sämre. Det gick uppåt en liten stund men nu har det gått så radikalt neråt igen, får kämpa med mina egna känslor hela tiden, eller rättare sagt bristen av vissa känslor...det tragiska är ju att detta tycks hända mig alltför ofta, är det kanske mig som det är fel på....så måste det vara! På ett eller annat sätt förstör jag alla mina förhållanden, har redan börjat tänka att kanske jag helt enkelt är en ensamvarg och därför inte trivs alltför länge i ett förhållande. Jag har ärligt talat njutit av att få bo ensam nu igen, trivs i stillheten och får göra precis som jag själv vill, njuter av att vara bara för mig själv. Detta är ju fel egentligen, jag borde ju sakna honom och vilja ha honom här hos mig. Men vet inte om jag vill det. Vet inte vad jag vill, allt är så omtumlande just nu. Det har varit det länge nu, först nu kan jag ta lite avstånd från allt, orkar helt enkelt inte stressa längre. Har försökt så mycket själv nu, har pratat och pratat, försökt få honom att prata så att vi skulle kunna reda ut något, har försökt reda ut varför allt är så här. Men nu har jag bara fått nog, orkar inte stressa mer, orkar nästan inte ens bry mig hur allt går...tragiskt egentligen, men det här är sanningen. Orkar inte låtsas längre. Orkar inte skriva mer heller denna gång, jag skall ta en paus nu, gå och sova och skriver mer nån annan gång...börjat låta som en bitter gammal tant nu, dags att sluta alltså!

Pambulans!

Gjorde sist och slutligen det tuffa beslutet här för ett par veckor sedan...skulle ha fått en tjänst på akuten i Kokkola men jag valde att inte ta emot den och istället börjar jag arbeta på Lohtaja ambulans. Det är väl det största som hänt på sistone i mitt lilla liv...

Ser verkligen fram emot mitt nya arbete! Det har varit så roligt att dejourera nu som då på Kälviå ambulans men tänk att äntligen få göra det jag drömt sedan jag var 18-åring på heltid! Det har blivit så tungt på akuten nu för tiden, personalen har ingen samhörighet längre och vi jobbar ihjäl oss med bara 3-4 personer per skift och massor med patienter! Ganska ofta känns det som om "pambulanserna" står i kö utanför akuten då vi inte hinner ta emot alla patienter....mera personal vore nyckelordet här också! Och ibland skulle inte lite tacksamhet heller skada! Allt vi gör på akuten är fel, kokkola-lehti publicerar hela tiden väldigt vänliga och bra kommentarer om servicen på akuten.............suck...........ja förstår inte vad människor förväntar sig! Om du kommer till akuten p.g.a. ett sjukt ben så får du garanterat räkna med att du hamnar och vänta några timmar...so what! Nämligen däremellan tar vi hand om människor med bröstsmärtor, väldigt ofta gör vi "liuotuksia", ibland återupplivar vi, ibland måste flera människor hålla fast en människa som är helt galen i väntan på polisen eller vakterna, ambulanserna kommer med allvarligt sjuka människor hela tiden och någon måste ta emot dem också.....jag förstår bara inte varför människor orkar klaga, ingen av de som är "ordentligt" sjuka och har fått hjälp har klagat! Man skulle ju tycka att folk skulle förstå vad akuten innebär, hurudana patienter vi sköter där...nämligen akut insjuknade patienter! Och när folk skriver att personalen bara sitter på kaffe och springer ute och röker så undrar jag nog varifrån de har fått det för sig....oskojat, de senaste veckorna har jag flera dagar varit tvungen att skippa kaffe- och matpauserna helt, och ifall man hinner och äta så måste man göra det på 5 minuter.....så det så, fortsätt klaga på oss bara, vi förtjänar det väl....

Nåja, nu slipper jag äntligen bort därifrån åtminstone för 1,5 år.....ska bli sååååå skönt! Igår fick jag mina supersnygga pambulans-kläder också, snärtigt! Det blir nog bra det här, jag gjorde nog rätt val! Supernöjd! Livet ler igen!

omtumlad

Jag har konstaterat att jag inte är normal, jag har verkligen stora problem med mig själv...Jag är en så himla rastlös själ, tycks aldrig bli nöjd med mitt liv, min situation...alltid något fel, hela tiden känns det som om något är fel, som om jag väntade på något stort och omtumlande hela tiden.

När jag studerade ville jag bara bli färdig så fort som möjligt, ge mig ut i den stora världen och börja arbeta. När jag äntligen fick inleda min skötarkarriär i Åbo var jag ändå inte nöjd, trivdes inte i storstan och ville bort. Nå, när vi sedan flyttade till lilla Kemi var jag inte nöjd där heller, fast jobbet var jätte bra och jag fick nya vänner, ändå var jag inte alls nöjd och ville bort igen. Nu är jag äntligen här i Kokkola igen och har ett bra liv, ett bra jobb, bra vänner osv. Ändå känns inget riktigt bra, är mera rastlös än någonsin förr...känns som om ja inte ännu heller e på rätt plats, något saknas.

Hade en super bra helg nu när jag dejourerade på Kälviä ambulans, fick jobba med en så bra typ att tiden gick jätte fort. Jag är alltid lika lycklig och glad när ja får jobba på ambulans, för en liten stund glömmer ja allt som ja grubblar på, men sen när ja kommer hem igen och återgår till vardagen blir allt så krångligt igen. De senaste dagarna har jag också gått omkring med en klump i magen, och jag tror inte att det är frågan om magsjuka...det är något annat, som om jag gick och väntade på att något stort skall hända, något omtumlande, något som ändrar mitt liv helt...Jag vet inte vad som felar mig, har inget hum om någonting..allt borde vara bra, ja lever ju ett bra liv, har väl allt som man kan önska sig...ändå är min själ rastlös, vet inte riktigt vad jag borde göra...åka utomlands kanske, börja göra ambulans-keikkor oftare, mera på allvar...? Ja vet inte, egentligen kan ja ju inte förverkliga något som ja kanske går och drömmer om, är nog mera eller mindre fast i min nuvarande vardag, kan inte rigtigt åka bort någonstans nu när timo jobbar i Kemi, någon måste ju stanna hemma och sköta vår beebis....

i dreamed i was missing
you were so scared
but no one would listen
cause no one else cared.
after my dreaming
i woke with this fear
what am i leaving
when i´m done here
so if you´re asking me i want you to know

when my time comes
forget the wrong that i´ve done
help me leave behind some
reasons to be missed.
don´t resent me
and when you´re feeling empty
keep me in your memory
leave out all the rest
leave out all the rest.

(linkin park, från skivan minutes to midnight)

Vacker sång, djup sång, berör mig.
Även min nya tröja är vacker, fdny har också berört mig,
där jobbar modiga människor, där jobbar människor som saknar sina arbetskamrater, arbetskamrater som gett sitt liv för andra, som gett sitt allt för att rädda andra.
Let us never forget. 9/11.

he tar i hövo!

Om jag vore en hund och kunde morra, så skulle jag morra just nu, hela kvällen lång...På lördagen gifter min kusin sig och jag hade så sett fram emot sommarens enda bröllop! Nå, lite "takapakkia" igen förstås! Timo får inte ordnat lördagen ledig så nu måste jag meddela åt kusinen att vi inte kommer båda två...roligt att meddela detta i sista sekunden, man vill ju inte stöka till det mera för dem, de har säkert tillräckligt att göra annars också. Och jag hatar att gå på bröllop ensam, man vill ju sitta och hålla någons hand, dagdrömma om hurudant bröllop man själv vill ha en vacker dag och njuta av romatiken som svävar i luften..nå, så blir det förstås inte denna gång...

Jag är ganska så bitter på allt just nu, att allt bara måste gå se fel ibland...jag vet att detta inte alls är så allvalrigt, att det finns värre saker i livet...men tå e tar i hövo tå tar e heilt enkalt bara så mytzi i hövo!!!

nattskift

Sitter på jobbet, uttråkad och trött...Har varit på grymt dåligt humör de senaste dagarna, orkar inte göra någonting och har inte alls lust att göra nåt annat än sova hela dagen. Deprimerad. Antagligen beror det på att Timo nu har fått arbete, vilket i sig är toppen, nu behöver han inte längre vara arbetslös polis...men gissa var han fick arbete, inte i Kokkola eller ens i närheten av Kokkola, utan i Kemi! Över 300 km norrut...och vi som just flyttade bort från det helvetet! Nu ska han åka tillbaka dit och jobba...och tycks till råga på allt vara rätt så nöjd med att slippa dit och arbeta med bekanta människor. Visst är det skönt att han fick arbete, men nu innebär dat ju att han måste pendla mellan Kokkola och Kemi och antagligen kommer han inte att vara hemma så ofta...antagligen bor han mer i Kemi än här med mig...och hur ska man reagera på nåt sånt..?! Ja kan inget annat än deppa och tappa all intresse för allt...

Nåja, livet tar inte slut här, han har blivit lovat arbete bara tills december, men just nu känns det som en evighet till december månad. Här ska jag sitta största delen av sommarn helt ensam och känna mig ynklig! Visst kan det vara skönt att vara ensam ibland, det tycker väl alla, men aldrig att jag skulle ha behövt så här mycket av ensamhet! Och dessutom är jag lite arg! Kan inte skylla på någon eller vara arg på någon, men ja e bara arg! Tycker inte om att jag nu ensam måste ta ansvar för vår lilla hund, all min tid kommer att gå åt till att sköta honom. Jag har alltid sagt att jag absolut inte kommer att skaffa hund så länge jag bor ensam, därför köpte vi Alpo först efter att ha bott tillsammans ett år. Nu känns det som om jag lämnas helt ensam med honom. Skiftesarbete och hund går inte så bra ihop nämligen! Måste stiga upp himla tidigt varje morgon om man har morgonskift och gå ut med hunden. Efter nattsskift måste man orka gå ut och gå med hunden innan man slipper och sova och antagligen blir man väckt av hunden flera gånger under morgonen när man försöker sova. Och efter kvällsskift måste man också orka gå ut och gå med hunden, även om man måste stiga upp tidigt följande morgon och gå till arbetet. Skit helt enkelt! Skit!

Dessutom vet jag inte hur jag skall få ordnat allt...hade redan hunnit lova att jag gör "keikkor" på Kälviä ambulans alltid nu som då när jag har ledigt, men det kan jag ju inte heller göra nu när jag inte har någon annan som kan ta hand om Alpo. Det suger verkligen! Jag som sett så fram emot att slippa och jobba på ambulans igen, har saknat det så mycket sedan vi flyttade från Kemi. Nu får jag sätta mitt liv på håll igen, pausa allt annat än arbetet...Visst, livet är fullt av uppoffringar och kompromisser, men visst känns det skit ändå! Om ni bara visste hur mycket jag hoppas att Timo skulle få arbete i kokkola så fort som möjligt, för det här kommer att ta kål på mig snart. Vi flyttade tillbaka till Kokkola i hopp om att livet småningom skulle stabiliseras och bli normalt igen, att nomadlivet småningom skulle vara ett minne blott. Ha! Så här gick det nu då, snacka om ett normalt liv och normalt förhållande! Nå, allt har väl sin mening påstår de....

Löneförhöjning!

Haha, ibland lönar det sig verkligen att säga sin åsikt rakt ut! Även om det innebär att klaga över sin lön för chefen...
Så här gick det till, på jobbet fick jag höra att en ganska ny sjukskötare, som jobbet ett halvår på akuten och som blivit utexaminerad ett år efter mig, har lite över 100 euro högre lön än mig! Nå, jag började genast se rött när jag fick höra det! Inte nog med att jag varit ett år längre färdig sjukskötare, jag har dessutom betydligt mera erfarenhet av arbete på akuten än vad hon har. Jag började nämligen jobba på akuten redan sommaren 2006, ett halvår innan jag blev utexaminerad. Jag gjorde "keikkor" på akuten hela halvåret tills jag blev färdig sukskötare, sedan flyttade vi till Åbo och där jobbade jag 4 månader på intensiven för barn och 4 månader på akuten på TYKS. Sedan flyttade vi igen, denna gång till Kemi och där jobbade jag 8 månader på akuten och ambulansen. Så totalt har jag 1,5 år + 4 månaders erfarenhet av arbete inom akut- och intensivvård.
Okej, jag har alltså mycket mera arbetserfarenhet än hon, det har jag nu fått sagt! Men inte nog med det, den här tjejen har arbetat ett halvår på akuten utan i.v.-rättighet. Det betyder alltså att hon inte har gjort läkemedelstenten och därmed får hon inte ge intravenösa mediciner åt patienter. Nå, på akuten ges största delen av medicinerna i dropp, så med andra ord har hon inte kunnat göra någonting, utan alla andra har fått göra hennes jobb! Det är nog inte egentligen hennes eget fel, det är ju arbetsplatsen som måste ordna läkemedelstenter åt skötarna och här på MÖCS ordnades tenten först nu i juni åt alla nya skötare. Men trots att den här tjejen inte får ge mediciner åt patienter och annars också är allmänt lat på arbetet så får hon betydligt högre lön än jag!!
Jag gick genast till avdelningsskötaren och sa rakt ut min åsikt om detta! Han slingrade sig ur alla mina frågor och kommentarer, men slutligen gick han med på att kolla min lön...och idag när jag fick månadens lön kom den trevliga överraskningen! Nu hade min lön äntligen stigit med 100 euro till samma lön som den här andra tjejen på akuten! Någonslags rättvisa måste det väl ändå vara! Nu är jag så stolt över mig själv för att jag vågade stå på mig och inte acceptera allt skit som de försöker med här på sjukhuset! Man måste stå för sina åsikter tycker jag och våga säga dem!!! :)

livet efter midsommarn

På måndag slipper ja äntligen till frissan och får håret fixat snyggt igen! Det är alltid lika roligt att bli ompysslad vid frissan och håret doftar alltid så gött efteråt! Men kan inte riktigt bestämma mig för vad jag skall göra åt håret :)
Jag blev bjuden på en liten inflyttningsfest inkommande onsdag, jag och några arbetskompisar ska åka ut och ha roligt! Minns inte när ja senast sko ha varit ute på en "tjejkväll" så jag ser väldigt mycket fram emot det också. Bara några arbetsskift kvar och sen slipper jag och skaka loss lite...ifall ja får ordnat mina arbetsskift, är ännu inte helt säker på att ja får torsdagen ledig...Hoppas allt går bra och ja slipper ut och festa på onsdan, känns så trist att jobba hela midsommaren och nästan alla som kommer till akuten är "smått" berusade...skulle väldigt gärna själv också ta en eller två cider midsommaren till ära!

24

Dagens nummer är alltså 24! Hela 24 år gammal blev ja idag. Funderar bara när födelsedagarna börjar kännas ruttna, i vilket skede börjar det kännas tungt att få ett år till på nacken..?!? Hittills har det bara känts bra att bli äldre och "mognare", har alltid varit trött på att känna mig så liten i allas sällskap....och nej, nu menar ja inte liten med tanke på min fjuttiga längd, utan liten i den bemärkelsen att ja alltid känt mig så ung...Kanske det känns bra att bli äldre fram till 25 år, sedan börjar väl 30 årskrisen närma sig.

Det bästa som hände idag var absolut gåvan från mamma och pappa! De fick sålt min gamla lilla cykel och köpte en ny, supersuper fin Jusu-lik cykel! Passar mig perfekt, vilket ni säkert ser från bilden här under! Rosa och fin! Grannens 4-åriga dotter hade också fått en ny cykel idag, den var lika rosa och fin som min och vi var båda lika stolta över våra nya cyklar! Där stod vi ute på gården och beundrade varandras rosa cyklar! :) Kände mig precis lika liten och ivrig som grannens flicka, hade nästan lust att sätta på stödhjulen och köra runt och runt och runt på vår lilla gård tillsammans med henne...men det gjorde jag förstås inte, nöjde mig istället med en cykeltur runt centrum. ..utan stödhjul!!!

Jag ä verkligen lyckligt lottad! En finfin cykel av föräldrarna till föddis! Så tack för den! Hade nog inte haft råd med en cykel just nu när Timo är arbetslös ( ännu en arbetslös polis i vårt land!!!!) och har lite knapert med pengar till annat än hyra och mat. Så tack vare mamma och pappa har jag nu en cykel att köra med till jobbet och kruisa runt i stan! Och inte nog med det! Trots att Timo inte har nåt arbete just nu hade han köpt en underbar klocka åt mig till present! Precis en sådan som jag önskat mig! Inte illa eller hur ?

Maskindårar!

Om det är något ja hatar så är det att bli väckt före 8 på morgonen! Jag vaknar aldrig frivilligt före 8 om jag är ledig eller har kvällsskifte. Nå, imorse var allt på tok!
Hittills har jag bara njutit av vår fina nya lägenhet. Vi flyttade in hit i slutet av mars och det var så nyrenoverat och fint. Huset vi bor i är ett gammalt tvåvånings trähus. Vi bor i en trea på andra våningen och under oss bor ett trevligt ungt par som har två söta barn. Den gamle gubben som bor granne med oss äger lägenheterna och han hade själv rivit ner allt i huset och byggt upp allt på nytt. Och han är så stolt över vad han fått gjort! Han skryter som bara den på sig själv och sina fina nyrenoverade lägenheter! Visst är det roligt att för en gångs skull få flytta in i något helt nytt, ingen har hunnit smutsa ner stället och det finns inga gamla hål i väggarna.

Fin lägenhet alltså, men utifrån ser det inte lika bra ut. Den gamle gubben har sagt att nu på sommaren skall han fixa upp gården och det skall bli så fint så fint..han har skrytit på allt han skall göra på gården redan innan han hunnit börja! Vi hann redan tvivla på att någonting kommer att ske, men nu denna vecka kom ett par lata målare och började måla vårt hus. Så ja har varit tvungen att hålla gardinerna stängda hela veckan, för jag är säker på att målarna hunnit se mig naken eller i nattlinne flera gånger...inte så roligt att vakna och det första man ser är en sliskig målare hängandes utanför fönstret!

Men imorse! Det var slut på allt harmlöst målande imorse, för klo.7 på morgonen började ett hemskt buller och bang. En stor grävmaskin har hela morgonen försökt gräva en stor grop runt hela huset, ja undrar om han ens själv vet vad han egentligen skall göra. Men varför måste man börja så tidigt på morgonen! Arma dagar! Hela huset gunar och skakar och Alpo går bara runt och skäller. En perfekt morgon med andra ord... och jag är rädd för att denna mardröm kommer att fortsätta hela sommaren, för med denna fart händer ingenting på vår dumma gård!

Ännu en ny medlem här på blogspot!

Nu har ja gjort samma sak som många av mina vänner. Ja blev trött på att skriva blogg på Lunarstorm och valde att börja skriva här istället. Har kanske inte så mycket att skriva om men i alla fall kan ja här dela med mig av mina glädjeämnen, sorger och tillfälliga irritationsobjekt... Skönt att kunna säga sin ärliga åsikt någonstans, att få skriva precis va ja vill! Om någon ä intresserad av att läsa mina skriverier är en annan sak.. :)

Ja har dessutom märkt att min svenska är löjligt dålig! Ja talar finska på jobbet, hemma med Timo...nästan överallt nuförtiden. Ja talar alldeles för lite svenska och en dag på jobbet lade ja märke till hur dålig min svenska blivit...så med denna blogg kanske min svenska småningom förbättras..tills dess ber ja redan nu om ursäkt för alla mina stavfel!

Under de senaste två åren har ja bott i Vasa, Åbo och Kemi och nu har ja äntligen hittat tillbaka till kära Kokkola. Det är nog bra här, oavsett vad alla ex-kokkolabor påstår! Ja har saknat denna lilla fjuttiga stad, här vill ja bo! Förutom att ja flyttat från stad till stad under de senaste åren har inte så mycket nytt hänt i mitt liv. Har blivit sjukskötare förstås och jobbar för fullt, har redan nu flera gånger hunnit ångra mitt yrkesval...men som tur finns det en del bra stunder i arbetet också... Ja bor tillsammans me Timo i stan och är lycklig ägare till en liten vit hårboll som vi kallar för Alpo. Javisst, skratta bara, inget typiskt hundnamn precis! Men vår lilla Alpo är allt annat än typisk, Timo tyckte att en karl ska ha ett ordentligt kara-namn, så Alpo blev det och namnet passar honom perfekt!

Ja hoppas att ja nu bättre kan följa med mina vänners bloggar och berätta vad som sker i mitt liv, nu när ja också blivit medlem här i blogspot. Det är roligt att kunna följa med vänners liv genom deras bloggar, speciellt sådana som man inte längre har så mycket kontakt med men ändå vill veta hur det går för. Så här är jag nu, läs om ni orkar! :)