piercing

Igår var jag en modig flicka, en mycket modig flicka...jag körde till Ylivieska, sökte upp PitBull tatueringsstudion och tog en piercing i tungan! Här länge gått och drömt om en sån, men har inte vågat uppfylla min dröm. Delvis har jag tänkt att vad skall folk tänka om mig ifall jag tar en tungpiercing, vissa människor är ju så emot alla piercingar. Sen har ja också tänkt att jag inte är tillräckligt "badass" för att ta en sån piercing. Nå, inte behöver man vara nån "goottityttö" bara för att man har en ring i tungan! Så efter en massa tänkande beslöt jag mig för att ta den! Dessutom skulle jag inte vilja ha en piercing nån annanstans än i tungan, skulle inte vilja ha nån ring i ansiktet. Det skulle dessutom inte godkännas här på jobbet tror jag..men en ring i tungan stör ingen, den syns ju inte ens och därför är den en perfekt piercing för mig!

Det är en härlig känsla efteråt, när man går ut ur tatueringsstudion. Samma känsla fick jag när jag tog mina tatueringar. Man är så nervös hela dagen innan man tar tatueringen/piercingen och sen när det äntligen är över känner man sig så mäktig. Man har övervunnit en av sina rädslor. Det känns härligt!

Jag tänkte först sätta en bild av min egen tunga hit, men eftersom den är ganska svullen nu så tar jag nån annnas foto istället...det tog faktiskt inte alls sjukt när de gjorde hål i tungan, men nu efteråt är det ganska jobbigt. Tungan sväller en del, man kan inte äta ordentligt på flera dagar (så nu är jag på soppdiet och är hela tiden JÄTTE hungrig!!!), det är lite svårt att prata normalt, man dräglar som en liten bulldog...men kanske det blir bättre snart, några dagar måste man bara vara beredd att lida lite. Inget annat nytt att raportera för tillfället! :)

grannar

Läste majas inlägg om grannar och efter det gick jag till vårt fönster och tittade ut. Hmm, ganska intressanta grannar har vi ju, samtidigt som de egentligen är ganska vanliga. Nå, tänkte hur som helst skriva om dem nu, har inget vettigare att komma med heller...
Vi bor alltså i en radhuslägenhet och vi har ganska många grannar, det bästa med dem är att alla är unga. Förutom grannen som bor strax till vänster om oss, han är en ensamboende man, ca.35-40 år gammal skulle jag gissa. Har aldrig pratat med honom, hörs aldrig något från hans lägenhet och det är ytterst sällan som man ens ser honom. Jag misstänker att han inte ens skulle hälsa på oss om vi skulle mötas nån dag på gården. Tycker lite synd om honom, han verkar ensam och ynklig på nåt sätt. Vem vet vad han håller på med i sin lilla lägenhet, han är lite "mysko" helt enkelt.

Sen har vi grannarna strax till höger om oss, ett trevligt ungt par. Dem stöter man på ganska ofta, på bakgården när killen är ute på tobak eller på gården när tjejen är ute och går med deras underbara lilla golden retriver-valp. Hälsar alltid på oss och pratar, inte mycket med alltid något smått. Trots att de har en gullig liten hundvalp hörs aldrig något från deras lägenhet, endera är de väldigt tysta av sig eller så har vi väldigt tjocka väggar här! De har också en söt katt som liknar Karvinen-katten, förhoppningsvis blir han vår Lyylis vän.

Sedan har vi vår s.k. gårdskarl, en ung sådan. Bor ensam, är kanske ca.30-år gammal. Är inte så duktig som gårdskarl, han tycker mest om att festa och supa verkar det som. Har klippt gräset på gården högst ett par gånger i sommar, med ölflaskan i andra handen förstås...Kör en gammal skrotig liten röd bil (låter precis som min mammas populära ferrari, alltså volkkarin) med en tejp på bakluckan där det står "pientä laittoo tää vaatii"...komiskt, med tanke på vilken skrothög bilen är!

En av mina arbetskompisar är också min granne, han och hans fästmö. Också de är ett ungt par, som ordnar väldigt roliga fester ibland, t.ex. på midsommaren hade vi väldigt skoj där! Hans fästmö är också helt underbar, jätte snäll och alltid pratglad. Jag kände ju dem från förr förstås, alltså redan innan jag flyttade hit till J:s lägenhet. De fick en liten hundvalp i somras, en söt men lite galen hund som skällde lite till först, men har lugnat ner sig nu. De har också en liten katt som inte alls gillar vår lilla beebis.

Sist men inte minst har vi grannarna som bor längst bort från oss, inte så speciella, ett helt vanligt ungt par. Kommer bra överens med dem och de brukar också ordna roliga fester, så låter det i alla fall ibland. Ifall någon av oss andra här ordnar fester så brukar de alltid komma dit i något skede av kvällen. De har också en gullig, ganska gammal golden retriever som lunkar av och an på vår gård, med svansen alltid viftande lika glatt.

Sådant här vi det här i vår lilla idylliska radhuskomplex...eller vad det nu heter...har märkt att jag har lite svårt med svenskan nu för tiden, svårare än vad det varit nånsin förr, pratar ju bara finska med alla här. De enda gångerna jag pratar svenska numera är när jag åker hem till Öja och där pratar jag förstås också finska med mamma. Så ganska lite svenska för min del. Därför är det bra att skriva blogg på svenska så jag inte helt glömmer bort mitt modersmål. Men anyway, vi bor på en bra plats, har bra grannar och här ordnas roliga fester nu som då. Och det behöver inte ens vara någon fest, det kan vara riktigt roligt att traska till min arbetskompis och sitta på deras terass och dricka någon öl och prata skit. Jag trivs här, jag stortrivs. Som jag många gånger redan tidigare sagt, jag känner att jag är på rätt plats nu...rätt tid, rätt plats, allt väl! :)

nytt hem

Dags för en liten uppdatering igen. Min största nyhet för tillfället är att jag har blivit sambo, bor inte längre ensam utan har flyttat till J:s lägenhet. Det bästa med hans lägenhet är att det finns en spis där som gör lägenheten så mysig. Förra helgen när det stormade och var kallt och regnigt, var det så mysigt att sätta eld i spiden och tända ljus, det var så vackert och avslappnande! Visst är hans lägenhet också större än min gamla lägenhet, men det är inte alls lika viktigt som det att det finns en spis där! Det är trots allt ganska ovanligt med spis i radhuslägenhet.

Spisen är förstås inte enda orsaken till att jag är så lycklig över att ha fått flytta till hans lägenhet. Viktigaste av allt är att få vara här, att få bo tillsammans med någon som blivit så oerhört viktig för mig och en så stor del av mitt liv. Detta är början till något riktigt bra och långvarigt. Flytten hit tog minsann på krafterna, för jag har flyttat så många gånger under mitt lilla liv, så jag hatar att plocka ihop alla tusentals saker och sedan packa upp allt igen. Jag var gnällig, otacksam och betedde mig helt enkelt idiotiskt hela tiden. Men som tur är det över nu, nu är det gjort och nu tänker jag inte flytta på ett tag! Jag hoppas att nästa gång jag flyttar någonstans så är det till mitt eget hus, tillsammans med honom.

Laser operation...

För ca.2 veckor sen körde jag iväg till Tammerfors för att göra något jätte läskigt. I flera år har jag velat operera mina ögon för att bli av med glasögonen och kontaktlinserna. Nu vågade jag äntligen göra det jag drömt om så länge! Gissa om jag var nervös inför operationen?!?! Men det visade sig att all min nervositet var onödigt, operationen gick hur bra som helst och snabbt dessutom.

Totalt tog det bara tre timmar med för- och efterundersökningarna. Själva operationen tog bara 5-10 minuter. Före operationen gjordes en hel del undersökningar och när allt var okej med dem förklarade läkaren väldigt noggrannt hur operationen görs och gick genom allt man bör veta. Sedan fördes jag till "operationsrummet" där en sjukskötare gav mig en massa ögondroppar och visade vad jag måste göra efter operationen, vilka droppar som skall droppas när och annat viktigt. Sedan lade jag mig ner på stolen/sängen och operationen påbörjades. Ett öga i taget gjordes laseroperationen och allt gick så smidigt. Det gjorde inte alls ont, lite obehagligt kändes det ändå då jag var så nervös och maskinerna runt omkring var högljudda. Sjukskötaren var helt underbar och höll mig i handen under hela operationen, hon förstod hur nervös man är inför en sån här operation och hon hade verkligen en lugnande effekt på mig.

Det tog inte så länge att återhämta sig från operationen heller. Genast efter operationen kunde jag se mycket bättre än tidigare utan glasögon. Visst var ögonen ljuskänsliga och kändes torra och "dimmiga", men efter att ha vilat ett par timmar efter operationen fick jag åka hem med solglasögonen på. Första dygnet hade jag solglasögonen på hela tiden, men redan följande dag kändes ögonen helt normala. Torra är ögonen förstås den första veckan efter operationen och man får sätta ögondroppar med ett par timmars mellanrum. Men man ser hur bra som helst genast samma kväll och de följande dagarna blir synen bara bättre och bättre. Det är så underbart att se normalt genast när man vaknar på morgonen. På kvällen kan jag gå och lägga mig och titta på tv i sängen helt normalt om jag vill. Tidigare var jag tvungen att ta kontaktlinserna bort alltid när jag tvättade ansiktet på kvällen och sedan såg jag inget utan glasögonen. Och arbetet är så mycket lättare nu när jag inte behöver krångla med kontaktlinser när jag hamnar på nån utryckning mitt i natten. Livet är så mycket lättare nu! Operationen var svindyr, 3000 euro fattigare är jag nu, men det var nog värt det! Jag rekommenderar verkligen laseroperationen åt alla och speciellt Mehiläinen i Tammerfors och min läkare Petri Mäkinen! Tusen tack till dem!

Pandora

Grattis till mig själv! Idag är det min födelsedag och hela 25 år fyller jag! Hemska saker, bara 5 år kvar till 30...!!!
Det har varit en bra dag idag, en perfekt dag egentligen. Ni vet ju hur alla alltid säger att de inte vill ha något till födelsedagspresent, att de inte behöver något...men samtidigt vet alla hur roligt det är att få presenter! Nå, i år menar jag det faktiskt när jag säger att jag inte skulle ha behövt några presenter. Är så lycklig just nu, på alla sätt lycklig och så nöjd med mitt liv. Att denna lycka bara skulle fortsätta länge ännu är allt jag önskar. Och att få spendera ens en liten stund av dagen med honom skulle ha varit nog för mig, det skulle ha gjort mig lycklig. Men så går han och köper den härligaste gåvan till mig, något som jag gått och drömt om i flera månader. Nämligen ett Pandora-armband. Det är ett sådant armband som man kan köpa små delar till småningom och de är så vackra! Gissa om jag blev överraskad och glad?!? Och inte nog med det, dessutom väcktes jag av att få en bukett ljuvliga rosor i sängen! Jag är så lyckligt lottad!! Och tacksam för att få ha en så här fantastisk människa i mitt liv...vad jag har gjort för att förtjäna denna lycka förstår jag inte!

Lyyli

Nu e hon här, lilla Lyyli!
Igår flyttade en underbar liten sötnos till oss, som vi gav namnet Lyyli. Första kvällen hos oss gick överraskande bra, hon var genast så modig och snusade runt hela lägenheten. Sedan lekte vi tills hon blev trött och somnade på J´s mage. Hon åt också lite redan på kvällen och gick på "toan", hon har blivit så van med sandlådan redan tidigare så det gick riktigt smidigt! Natten gick också bra, hon sov så lugnt och stilla hela natten, inget gråt efter syskonen och mamman. Hon e en modig liten tös!

vitutus loppu!

Nu e ja på bättre humör igen! Morgonen gick ganska dåligt, men mot eftermiddagen blev jag mycket gladare. Jag och en kompis åkte ut till stranden här i Lohtaja, till Vattaja...en av världens vackraste ställen, flera kilometer långa sandstränder, lugnt och stilla och vackert! Jag skulle kunna vara hur länge som helst där, bara sitta och njuta av havet och stranden! Min kompis tog med sin hund dit och den var så full av iver när den fick springa längs stranden och jaga måsar. Som tur fick jag lockat med mig K till stranden, av nån orsak utstrålar hon så mycket positiv energi att hon alltid får mig på bättre humör.















Ännu en orsak till att sluta deppa och vara på bra humör är att vi inte kommer att vara på två länge mera med J, snart får vi tillökning i familjen...i form av en liten supergullig kattunge. Hon är så liten och söt, vi kommer säkert att skämma bort henne helt! På tisdag eller onsdag skall vi
hämta hem henne. Can´t wait! :)

Vitutus!

Dålig dag idag...är på dåligt humör, eller egentligen är jag mera deppad just nu än på dåligt humör. Jag är deppad över att jag bara haft en dag ledigt, kl.16 måste jag börja arbeta igen. Ingen vits med bara en ledig dag, vem hinner pusta ut efter en lång "arbetsputki" under bara ett dygn?!?! Jag skulle vilja spendera en normal ledig helg. Just nu skulle jag så vela spendera dagen utomhus, njuta av sommarens och landets dofter, titta på korna som ligger och njuter i solen, njuta av solen, njuta av livet på landet helt enkelt! Jag vill gå barfota i gräset, jag vill åka till stranden och doppa tårna i det svalkande havsvattnet! Jag vill inte gå omkring i tjocka ambulanskläder och vara beroende av telefonerna hela tiden, kan inte gå någonstans utan den där jävla telefonen som vi får alla alarm till! Hela tiden måsta Virve (som telefonen kallas) vara med och hela tiden måste man lyssna på allt prat som hörs där! Irriterande, så irriterande just nu, just idag! Vill inte, orkar inte! Skulle bara vela leva normalt liv för en gångs skull, normalt skiftesarbete där man får vara ledig på morgonen eller kvällen, inte sitta hemma varje kväll med telefonen brevid mig!!!! Som ni ser, detta är en vitutus maximus-dag idag!!!!

gammal-ny hobby

Har idag varit på min första ridlektion! Det är flera år sedan jag varit på ridlektion senast, kanske en 8-9 år sedan ungefär. I flera månader har jag gått och planerat att jag skall börja rida igen, men har inte bara haft tid att gå på lektion. Nu slapp jag äntligen och rida och det var precis lika roligt som jag trodde att det skulle vara! En hel massa har jag hunnit glömma bort under åren, men samtidigt var det intressant att upptäcka hur jag fortfarande kommer ihåg en hel del grundsaker. Allt har jag som tur inte hunnit glömma än. Detta kommer jag definitivt att fortsätta med, detta kommer att bli en ny-gammal hobby för mig! Få se hur sjuk rumpan och benen är imorgon, jag misstänker att dagens ridlektion väckte upp en hel del muskelgrupper som jag inte ens kommit ihåg att existerar!














Semestern gick bra, by the way. Riktigt skönt! Det gjorde nog så bra att komma bort härifrån en stund och spendera tid tillsammans, bara på två. Jag fick verkligen koppla av helt från jobbet, det behövde jag, mer än någon kan ana.

Adios amigos!

Ikväll åker vi iväg på semester, vet inte ännu vart vi skall åka ikväll men imorgon skall vi iaf köra till kylpylä Eden i Nokia. Skall bli så skönt med lite semester!! Detta är min första lilla resa sedan jag börjat jobba här på ambulansen i höstas, så jag behöver verkligen slippa bort lite från allt, glömma allt som har med jobb att göra och bara njuta av att få vara på två "långt" borta hemifrån. Igår beslöt vi att vi åker iväg redan ikväll nånstans, när jag slipper från jobbet. Kanske vi bara kör iväg till vår villa, men nånstans åker vi hur som helst, vi får se vart vi hamnar sen!

Efter denna helg har jag förhoppningsvis massor med energi igen och orkar bättre på jobbet. Jag hoppas också att jag finner nånslags sinnesro med mig själv och glömmer allt onödigt som jag gått och grubblat på, glömmer all min osäkerhet.

Bilden här under beskriver bra hurudan jag antagligen skulle vara om en liten stund ifall jag inte skulle slippa på semester, pinna börjar vara ganska kireällä, på svensk-finsk...

Morgonkaffefunderingar...

Har varit väldigt konstig på sistone, inte alls normala självsäkra Johanna. Har varit så osäker på mig själv på jobbet, jag litar inte alls på mina egna kunskaper och tror att jag inte klarar av något på egen hand. Jag skulle alltid vilja arbeta med någon som har mera erfarenhet än jag, vill inte vara den som har mera arbetserfarenhet och ta allt ansvar, för jag har ju bara jobbat på ambulans sedan i höstas. Jag vet ju att hittills har jag klarat av alla situationer, på ett sätt eller annat, men jag ställer så himla höga krav på mig själv. Jag skall klara av alla situationer perfekt, allt borde gå så smidigt och lugnt och perfekt helt enkelt. Problemet är bara att det sällan går så, sällan går allt så perfekt som jag förväntar att det skall gå och när allt inte löper perfekt skyller jag allt på mig själv, att jag borde ha gjort allt annorlunda och agerat bättre.







Denna osäkerhet syns inte enbart på jobbet, utan också på fritiden, i förhållandet. Jag är så osäker på mig själv och väntar bara när allt skall ta slut, när han hittar någon bättre än mig och lämnar mig. Jag är så lycklig just nu, lyckligare än jag varit nånsin, och samtidigt är jag så rädd för att denna lycka skall ta slut, skulle aldrig någonsin vilja släppa taget om honom. Därför är jag väl så osäker, jämför mig själv med alla andra och inbillar att jag inte duger till något. Kanske denna osäkerhet började i våras när jag upptäckte att ganska många sommarbyxor och kjolar, som jag använt förra sommaren, inte längre ryms på mig. Deprimerande! Jag har verkligen gått upp i vikt lite nu under hösten och vintern och jag hatar det! Detta har gjort mig lite deppad tyvärr och fått mig att se ner på mig själv. Jag har väl aldrig haft bra självförtroende, men dessa känslor har gått för långt redan. Jag känner knappt ens igen mig själv längre.

Innerst inne vet jagatt jag duger, så väl på jobbet som på fritiden. Det är inget fel på mig, jag gör alltid mitt allra bästa på jobbet och mera kan man inte göra. Och om jag inte duger sådan som jag är för någon, så då är det deras förlust. Allt detta vet jag ju egentligen, det ligger bara så långt in på djupet att det är svårt att förstå. Jag måste ta mig själv i kragen nu, lära tycka om mig själv igen, uppskatta mig själv sådan som jag är. Vet inte riktigt hur jag skall göra allt detta, men någonting måste jag göra nu för att bli samma gamla Johanna igen. Kanske vår kommande "semester" nu i helgen hjälper mig, vi skall åka iväg till Nokias Eden i helgen och bara njuta av att vara långt från jobbet och hemmet, bara på två. Skall bli så skönt, önskar att vi skulle kunna åka iväg redan nu!

Arbetsmotivation med stort A!!

Jag har inte skrivit i min blogg på länge, länge, länge. Så nu var det dags med en liten uppdatering igen! Jag skall försöka skriva allt i viktighetsordning, därmed börjar jag med att berätta att jag är otroligt lycklig just nu. Har lärt känne en underbar människa under vintern och våren och sällskapar numera med denna fantastiska man! Han är lite för bra för mig, men han har gjort mig så lycklig och lyckas på nåt konstigt sätt göra mig lycklig varje dag! Detta är det viktigaste i mitt liv just nu.

Sedan har jag varit med om min bästa ambulanskeikka hittills förra helgen. Vi var just på väg hemåt från Kokkola från en annan utryckning när vi fick ett nytt larm, en B 704, alltså en brådskande uttryckning, patienten har bröstsmärtor. Vi kom ganska fort fram och på golvet låg en 50-års man och han hade väldigt svåra bröstsmärtor, han kunde knappt ligga stilla under tiden som vi tog EKG. När vi tagit ekg:t såg jag genast av förändringarna på hjärtfilmen att han har en massiv infarkt och vi började genast sätta två dropp åt honom och ge smärtstillande medicin. Samtidigt ringde jag till läkaren och bad om lov att få ge honom "liuotushoito", alltså ge honom medicin som löser upp proppen (vi måste alltid fråga lov av läkaren först, vi får inte göra det "omin luvin"). Läkaren var lite ung och osäker och sa att hon måste diskutera med en äldre kollega först och lovade ringa tillbaka efter en stund. Vi flyttade patienten in i ambulansen och sedan ringde läkaren tillbaka och gav oss lov att "liuottaa". Nå, just när jag började blanda medicinen somnade mannen plötsligt och samtidigt såg vi på vår monitor att han fick en livsfarlig rytm, kammiovärina på finska. Mannen blev alltså livlös och vi började återuppliva honom och gav honom en "elstöt" med deffan. Rytmen svängde genast och mannen återfick sitt medvetande. Men inte länge, snart blev han livlös igen och vi fick deffa på nytt. Och ännu en tredje gång deffade vi honom innan vi kunde ge honom "liuotus"medicinen. Efter det var läget stabilt en stund, men sedan började rumban igen...mannen blev livlös 8 gånger alltsomallt under vår resa från Himanka till Karleby och åtta gånger var vi tvungna att deffa honom. Som tur fick vi honom i liv till sjukhuset och läkaren var så nöjd med vår insats och skröt på oss för mannens anhöriga. Senare samma dag såg vi mannens anhöriga på sjukhuset och frågade hur han mår...allt hade gått bra som tur, de hade gjort "pallolaajennus" åt honom nästan genast och nu mådde mannen helt bra och hade fått dricka morgonkaffe till och med! Gissa om jag och min arbetspartner var nöjda med vår insats! Första gången i mitt liv kan jag faktiskt säga att jag har räddat någons liv! Den känslan är otrolig, jag är så tacksam för att jag fått vara med om någon sånt här! Detta är orsaken till att jag studerat till sjukskötare, så att jag skulle få hjälpa andra...att se anhörigas och patientens tacksamhet är så härligt! Nu har jag massor av arbetsmotivation igen!!! :)

Och så ännu en sak, jag har köpt en bil, en alldeles egen bil! En bmw 318....metallblå och fin! :) Jag ska sätta bilder på den hit så fort som möjligt. Den är ingen ny bil, minsann inte, 1996 årsmodell. Men den var billig och bra, perfekt för mig just nu!

sonisphere

Gjorde en fantastisk investering ett par dagar sen. Jag köpte nämligen ett par biljetter till Metallicas keikka i Pori i juli!! Köpte biljetterna från huuto.net och trodde aldrig att jag skulle ha fått biljetterna så här billigt! 200 euro för två biljetter, inte illa! Visst ska det bli fint att få se Metallica uppträda, men det som jag ser mera fram emot är att få se Linkin Park, jag älskar deras musik!! Härligt att veta att jag har något roligt att se fram emot i sommar, hoppas att mina två hela sommarlovsveckor ska bli fantastiska!

träningsvärk...

Jag får verkligen lida av träningsverk idag! Minns inte när jag senast skulle ha lidit så här mycket p.g.a. träning! Tack vare flunssan och allmän lathet så har jag inte tränat ordentligt på länge, men igår morse traskade jag iväg till gymet och lyfte skrot! Nå, idag känns benen som spaghetti, att gå eller att stiga upp från soffan orsakar oerhörda smärtor! Men jag mådde så himla bra efter gårdagens träning, så nu är det slut på latheten och jag skall börja träna på allvar igen!



Idag skall jag köra iväg till Öja och fira lilla Verttis födelsedag. Vi firar några dagar för sent eftersom mina föräldrar har varit utomlands på semester och kom hem först igår. Vertti fyllde 3 år i söndags, tänk så fort tiden gått! Han är så stor redan, ingen liten bebis längre!

Annars är allt bara bra med mig, riktigt bra egentligen! Livet ler så att säga. Jag blir fortfarande överraskad över hur bra jag trivs här på landet och på ambulansen...jag klagar över att lönen är lite låg och att vi arbetar hela tiden, men samtidigt njuter jag nog av detta arbete! Jag har fått se de negativa sidorna av detta jobb redan under dessa månader, jag har hunnit lyfta ner en man som hängt sig från taket och jag har varit tvungen att se hur otäck en människa blir efter att ha skjutit sig i huvudet...inte de härligaste stunderna på jobbet precis, men de positiva sidorna med detta jobb får mig att glömma de dåliga dagarna. Och att få åka på keikkor där man får hjälpa bar är härliga...barnen blir så annorlunda efter att de fått hjälp, när smärtan lättat, de är som små änglar då! Och de blir så glada när man ger dem en nalle som belöning för att de varit så tappra! Så sådana keikkor gör mig glad och livet annars också för tillfället gör mig glad. Mycket har skett på sistone, mycket bra saker och jag väntar med spänning på vad allt som kommer att ske...så pass mycket kan jag avslöja redan nu att jag är lyckligare just nu än vad jag varit på väldigt, väldigt länge!

personlighetstest

Jag hittade ett ganska bra personlighetstest på denna sida : http://www.netello.com/viihde/persoonallisuustesti.php
Resultatet var helt i prick faktiskt!


"Edellisten vastaustesi perusteella: Olet 100 % Impulsiivinen.

Seuraava kaavio kuvaa vastaustesi sijoittumista:

Ekstrovertti --------*------------ Introvertti
Käytännöllinen ------------*-------- Intuitiivinen
Ajattelija ------------*-------- Tuntija
Impulsiivinen *-------------------- Harkitsija

Vastaustesi perusteella seuraava luonnehdinta kuvaa persoonallisuuttasi
Olet mieleltäsi avoin, sinulla on mielikuvitusta, olet huolehtiva ja ulospäin suuntautunut. Ihmistyyppisi nauttii elämän suuren näytelmän seuraamisesta, ja pohtii mielellään ihmisten motiiveja ja tarkoituksia. Kaltaisellesi ihmiselle mikään asia elämässä ei ole merkityksetön. Siksi toisten ihmisten mielestä saatat toisinaan olla liian varuillasi, herkkä tai epäluuloinen. Olet valloittava, karismaattinen ja nerokas supliikki-ihminen. Olet lahjakas moniosaaja, ja voitkin menestyä useilla alueilla elämässäsi. Sinua stressaavat ammatit, joissa on selvät säännöt ja toimintaohjeet ”tee tämä tällä tavalla.” tai joissa vaaditaan logiikkaa, faktoja ja yksityiskohtia. Ihmistyyppisi ei jaksa keskittyä kauaa samaan asiaan, ja monet mielenkiinnon kohteet saattavatkin vahingoittaa menestystäsi pitkäjänteisyyttä vaativassa työssä. Parhaiten sinulle soveltuvat ammatit, joissa voit aloittaa projekteja ja sitten innostaa toisia saattamaan ne päätökseen."

Har läst några gamla inlägg i min blogg och hohojaa mitä vuodatusta!! Allvarligt talat, vem skriver man blogg för egentligen?? Tror man faktiskt att någon är intresserad av att veta när man har köpt en ny växt eller hurudan musik man lyssnat på?? Sådant kan ju inte intressera någon!! Vem i och för sig, så skriver man väl inte blogg för andras skull, eller hur?

Nåja, har i alla fall konstaterat att jag har "vuodattanu" så mycket om mina känslor, om hur ensam stackars lilla jag har känt mig när folk inte accepterat mig här till början, om hur mycket det har varit att bearbeta sen i höstas...blablabla...vet ni, jag blir riktigt arg på mig själv, för mitt liv består ju faktiskt inte bara av sånt här skitprat! Jag har konstaterat att det mesta berott helt på mig själv, att jag känt mig utanför här, det har jag bara inbillat mig...jag har haft så bra stunder på jobbet nu och har ju egentligen hela tiden trivts så otroligt bra här! Och att jag har haft mycket att bearbeta sen i höstas förstår väl alla, men egentligen har jag ju bearbetat allt det här redan sen i våras, när allt började gå neråt och hastigt gick det dessutom! Så ingenting har ju kommit som en överraskning precis, vi tänjde ju bara ut på det oundvikliga och var olyckliga under den tiden. Så det så, nu får det vara slut på allt tycka-synd-om-mig-skrivande för en stund, det är ju bara helt patetiskt!

Nu ska jag dricka kaffe (Igen! Om ni inte vetat det tidigare, så nu vet ni det: jag är en kaffeholist!) och börja baka småningom. Njuter av denna ena lediga dag för fullt! Och igår fick jag en super bra idé, ifall min karriär som sjukskötare inte går så bra, så kan jag alltid satsa på mitt andra drömyrke...nämligen Johanna the lehmänkuiskaaja! Så det så! Åtminstone Annina vet hur bra jag kunde kommunicera med måsar när jag var yngre, så att jag tror att jag kan kommunicera med kor är väl inte så konstigt, eller hur A..? ;) Jag tror bara jag måste ta och prata lite med the cowgirls någongång, jag skulle säkert kunna lära mig en hel del av dem! :D

Anopinkieli

Jag har varit superaktiv idag trots min förkylning! Steg upp "redan" nio och har städat hela min lilla lägenhet! Dessutom flyttade jag helt ensam nästan alla mina tunga möbler, ville ändra orningen i "vardagsrummet" till lite mer logisk. Lyckades förstås skada mig lite också...min stackars lilla tå lämnade under mitt tv-bord och gissa om det gjorde ont!?!!! Nu ser min lägenhet ännu mysigare ut, men några hyllor saknas ännu från min vägg. Skulle vilja hitta ett par snygga svarta små hyllor som jag kunde sätta på väggen ovanför tv:n.

Dessutom köpte jag en blomma till min lägenhet. Eller en Anopinkieli rättare sagt. Ser riktigt snygg ut, men få se hur länge den lever. Jag har inte blivit välsignad med världens grönaste fingrar precis, så det kan hända att min stackars lilla blomma dör rätt så fort. Men vi får hoppas på det bästa! Det är konstigt hur mycket vackrare lägenheten kan bli med hjälp av bara en liten växt.

funderingar...

Har inte skrivit i min blogg på länge nu, så det är väl dags att skriva ner lite om mina funderingar!

Är på ganska bra humör igen. Livet börjar kännas bättre och bättre för varje dag som går. Nu känns det inte heller längre jobbigt att stöta på exet, inte alls lika svårt som tidigare. Vi kan bete oss ganska normalt nuförtiden ifall vi träffas nånstans. Och att stöta på vår gulliga hund känns inte heller alls lika tungt längre. Jag bryr mig väldigt mycket om lilla Alpo, men jag vet att han har det bra hos mina ex-svärföräldrar och att de tar bra hand om honom. Jag skulle ändå inte själv kunna ta bra hand om honom i min nuvarande livssituation, med detta arbete. Idag skrev jag mitt namn under papper där jag överlät mitt ägarskap av Alpo till T. Bättre så och konstigt nog kändes det inte alls så svårt som jag trodde att det skulle göra, lite lessamt förstås men jag överlever nog.

Så kanske jag har lyckats bearbeta en hel del redan nu. Jag har fortfarande mina dåliga stunder, när jag känner mig ensam och osäker över mitt liv, men detta sker inte alls så ofta längre. Jag känner mig lycklig över mitt liv och jag kan nu ärligt säga att alla de val jag gjorde i höstas var rätta. Jag vet att allt har sin mening och ibland måste man bara göra svåra val för att kunna bli riktigt lycklig. Hur svårt det än kändes i höstas, så vet jag nu att T och jag mår bättre så här, vi är bättre människor isär än tillsammans. Alla kombinationer är helt enkelt inte så bra!

Jag känner mig också trygg inför framtiden. Jag tror ännu på kärlek. Jag tror ännu att jag kan förälska mig i någon. Jag tror ännu att det finns någon som kompleterar mig helt, någon som vill vara bara min, för alltid. Låter fjantigt, låter barnslligt, men sånt tänker jag just nu. Jag har så många drömmar. Jag vill hitta en man som kompleterar mig helt och som jag känner mig helt säker med, någon som jag vill ge hela mitt hjärta åt och inte känna osäkerhet. Jag vill få ett eget hem, fylld av kärlek. Jag vill bilda min egen lilla familj när tiden för det känns rätt. "Punainen tupa ja perunamaa..." De flesta drömmer om liknande saker, det vet jag, men sånt här snurrar i mitt lilla huvud just nu...och allt detta vill ja få i nåt skede, men jag vill samtidigt uppfylla mig själv och inte tappa bort mig själv mitt i allt detta, tänker inte göra det mer. Jag vill leva livet för fullt men jag skulle också vilja hitta den man som vill leva sitt liv bara med mig, en man som skulle inse att jag var allt det han väntat på och sökt efter...en man som skulle få mig att inse samma sak och svepa bort all min osäkerhet i ett nafs!

Jag har förresten lyssnat mycket på loisteputki kaks ( =neon 2) de senaste dagarna. Hittade en gammal cd och diggar dem jätte mycket! :) De har en fantastisk låt som skulle vara perfekt på bröllopsdagen...och på tal om bröllop, jag och en kompis var på bröllopsmässan i Kokkola förra helgen. Gissa om man fick bröllopsfeber..?!?! Det fick mig bara att längta mer efter allt det jag nämnde här tidigare...jag skall sätta linken till den fina sången här under ifall någon vill njuta av fin musik.

http://www.youtube.com/watch?v=J8ZbFEmH8x8&feature=related

första hjälp...

Har suttit hela morgonen framför datorn och skrivit...förbereder mig för att dra en första hjälp-kurs nästa helg, klarar inte av att dra sådant bara direkt ur minnet, måste ha något nerskrivet för att det skall bli till något.

Köpte by the way en playstation 2 åt mig...det är så roligt att spela löjliga spel ibland och singstar är så skoj!! Jag vet nog att det är lite barnsligt, men sådan är jag, barnslig som bara den! :)

Jag har funderat en hel del över mig själv igen de senaste dagarna...jag har funderat mest på mitt beteende nuförtiden. Jag undrar varför jag nästan på flit dragit mig undan från allt socialt den senaste tiden. Har inte riktigt haft inspiration att gå och hälsa på mina vänner, sitta tillsammans med dem...nej, istället har jag suttit ensam här hemma för det mesta. Och ikväll slutar jag dejourera så jag skulle hur bra som helst kunna gå ut en sväng ikväll, träffa folk och dricka nån öl. Sådant har jag ju gjort många andra veckoslut också. Men idag känns det annorlunda, jag saknar all inspiration, skulle inte alls ha lust att gå ut.

Men jag vet samtidigt att jag inte vinner något med att sitta ensam här hemma och "ruttna"...för jag vill ju lära känna folk här bättre och det sker ju inte om jag sitter hemma hela tiden. Nej, jag tror jag måste skärpa mig nu så jag inte tappar all den energi jag haft på sistone. Det är så lätt att sjunka in i en "zombie-zone" och bara sova bort alla dagar.

Jag är också rädd för att jag kommer att dra mig tillbaka så fort någon visar intresse för mig, för jag vill ändå tro att det kommer att ske i något skede, nog kommer väl någon att bli intresserad av mig...så ifall det sker, nej NÄR det sker (positive thinking!!!), hur kommer jag att reagera då..?! Kommer jag genast fly undan och sitta ensam hemma igen...vet inte, just nu känns det som om jag inte riktigt vet om jag kan ge mig in i sådant igen, att börja lära känna någon på nytt och börja dejta...visst är det härligt och underbart med de där fjärilarna i magen, men ändå känner jag mig lite förbryllad just nu. Tror inte att jag är redo för sånt ännu, även om jag sååååå skulle vilja vara redo! Jag vill vara mottagling för allt, jag vill kunna dejta, vill vara positiv och ha all livsglädje i världen! Och ibland känns det som om jag skulle ha det också, men sen ibland har jag ännu dessa konstiga stunder när jag inte riktigt vet vad jag känner och är ännu lite omtumlad av allt som hänt under hösten. Mycket att åtehämta sig från, många saker att bearbeta och acceptera innan jag kan gå vidare helt med mitt liv. Men jag är ändå lycklig, även när jag är frustrerad och inte alls vet vad jag vill, så är jag ändå lycklig!

'

Nappe, min lilla vän, tack för allt och vila i frid...

"Saanko lähteä nyt?

Luuletko, että hetki on oikea?

Saanko jättää hyvästit tuskallisille päiville

ja loputtoman pitkille öille?

Olen elämänpolkuni kulkenut ja parhaani tehnyt,

esimerkkiä yrittänyt näyttää.

Saanko siis astua toiselle puolen

ja vapaaksi henkeni päästää?

Aluksi en tahtonut lähteä, taistelin kaikin voimin.

Mutta nyt jokin tuntuu kutsuvan minua

Kohti lämmintä ja elävää valoa

Tahdon lähteä ,tahdon todella.

On vaikeaa jäädä.

Mutta lupaan, parhaani yritän

Elääkseni vielä yhden päivän.

Niin sinä saat minusta vielä kerran huolehtia

ja minä kokea suuren suurta rakkautta.

Tiedän, olet surullinen ja sinua pelottaa,

sillä tunnen kyyneleesi,

jotka turkkini kostuttaa.

En ole kaukana,

Lupaan sen ja toivon, että muistat sen aina;

henkeni tulee sinua seuraamaan,

minne maailmassa matkasi johtaakaan.

Kiitos, kiitos että olet minua rakastanut.

Tiedäthän, että minäkin rakastan sinua,

Siksi on niin vaikea sanoa hyvästi

ja päättää tämä elämä luonasi.

Joten, pidä minua lähelläsi vielä kerran,

ja sano sanat, jotka toiveeni ois,

koska välität minusta tuhannen verran,

annat minun nukkua jo tänään pois."

Så många år du var min bästa vän, tack för allt.

Nu saknar vi alla dig så mycket.

Kom och hälsa på oss ibland

vår lilla änglavän.