Morgonkaffefunderingar...

Har varit väldigt konstig på sistone, inte alls normala självsäkra Johanna. Har varit så osäker på mig själv på jobbet, jag litar inte alls på mina egna kunskaper och tror att jag inte klarar av något på egen hand. Jag skulle alltid vilja arbeta med någon som har mera erfarenhet än jag, vill inte vara den som har mera arbetserfarenhet och ta allt ansvar, för jag har ju bara jobbat på ambulans sedan i höstas. Jag vet ju att hittills har jag klarat av alla situationer, på ett sätt eller annat, men jag ställer så himla höga krav på mig själv. Jag skall klara av alla situationer perfekt, allt borde gå så smidigt och lugnt och perfekt helt enkelt. Problemet är bara att det sällan går så, sällan går allt så perfekt som jag förväntar att det skall gå och när allt inte löper perfekt skyller jag allt på mig själv, att jag borde ha gjort allt annorlunda och agerat bättre.







Denna osäkerhet syns inte enbart på jobbet, utan också på fritiden, i förhållandet. Jag är så osäker på mig själv och väntar bara när allt skall ta slut, när han hittar någon bättre än mig och lämnar mig. Jag är så lycklig just nu, lyckligare än jag varit nånsin, och samtidigt är jag så rädd för att denna lycka skall ta slut, skulle aldrig någonsin vilja släppa taget om honom. Därför är jag väl så osäker, jämför mig själv med alla andra och inbillar att jag inte duger till något. Kanske denna osäkerhet började i våras när jag upptäckte att ganska många sommarbyxor och kjolar, som jag använt förra sommaren, inte längre ryms på mig. Deprimerande! Jag har verkligen gått upp i vikt lite nu under hösten och vintern och jag hatar det! Detta har gjort mig lite deppad tyvärr och fått mig att se ner på mig själv. Jag har väl aldrig haft bra självförtroende, men dessa känslor har gått för långt redan. Jag känner knappt ens igen mig själv längre.

Innerst inne vet jagatt jag duger, så väl på jobbet som på fritiden. Det är inget fel på mig, jag gör alltid mitt allra bästa på jobbet och mera kan man inte göra. Och om jag inte duger sådan som jag är för någon, så då är det deras förlust. Allt detta vet jag ju egentligen, det ligger bara så långt in på djupet att det är svårt att förstå. Jag måste ta mig själv i kragen nu, lära tycka om mig själv igen, uppskatta mig själv sådan som jag är. Vet inte riktigt hur jag skall göra allt detta, men någonting måste jag göra nu för att bli samma gamla Johanna igen. Kanske vår kommande "semester" nu i helgen hjälper mig, vi skall åka iväg till Nokias Eden i helgen och bara njuta av att vara långt från jobbet och hemmet, bara på två. Skall bli så skönt, önskar att vi skulle kunna åka iväg redan nu!