Ibland blir jag så besviken...jag har trott att jag äntligen hittat någon som förstår mig, ovillkorligt. Någon som förstår hur ont vissa gamla minnen gör, någon som förstår att jag lätt blir skrämd, att jag lätt känner mig jagad i ett hörn. Någon som förstår hur jobbigt det är för mig att gräla, hur jobbigt det är för mig när någon höjer rösten, kommer för nära.
Jag trodde att du förstod...men vissa saker är tydligen för svåra att förstå.
Vem skall förstå mig om inte du?
Jag börjar ge upp med mig själv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar