Jag har ju gnällt ofta om hur dåligt jag sover här på bloggen. Var inte oroliga, nu tänker jag inte klaga över det igen. Jag vill bara skriva ärligt om detta problem, som ganska få tycks prata om. Nu är det ju bara så, att vissa människor sover dåligt när de är gravida. Speciellt i slutet av graviditeten sover väl alla ganska dåligt, när man vaknar flera gånger om natten och är kissnödig, magen trycker och man har svårt att hitta en bra ställning att sova i. Men nu pratar jag inte om detta, att nätterna är lite dåliga och man vaknar flera gånger. Nej, nu pratar jag om ordentlig sömnlöshet, när man vakar nästan hela natten eller bara får ett par timmar sömn. Så har det varit för mig. Fr.o.m. graviditetsvecka 20 ungefär, så har jag sovit 2-4 timmar varje natt, inte mer än så. Och väldigt sällan har jag kunnat sova på dagarna. Så under flera månader har jag kämpat mig igenom dagarna med så här lite sömn. Inte alls roligt och på grund av denna enorma trötthet så har jag inte alltid kunnat njuta av graviditeten, tyvärr. Läkarna säger att det är hormonerna som orsakar sömnlöshet åt vissa gravida. Och så måste det ju vara, för jag har inte stressat över nåt speciellt och ligger inte och funderar på något särskilt under nätterna, jag kan bara inte sova helt enkelt. Och när sömnlösheten fortsätter och fortsätter, så är man inne i en ond cirkel som bara blir värre och värre. Kroppen lider av sömnbristen, men vänjer sig samtidigt med att man inte sover på nätterna.
Hittills har läkarna jag talat med tyckt att det bara är att kämpa på och försöka sova på dagen istället, eftersom jag ändå har varit sjukskriven halva graviditeten och har möjlighet att sova när som helst. Jag tror inte att läkarna riktigt förstått att jag inte kan sova på dagarna heller, fast jag försöker. Men vem vill gnälla om sömnlöshet hela tiden? Så jag har bara tänkt att det är att kämpa på, att graviditeten ändå tar slut i något skede och då borde det bli lättare att få sömn. Nu vet jag att alla föräldrar till småbarn skrattar, för alla vet ju att sömnen lider när man har en liten baby och måste amma flera gånger i natten. Men vet ni, jag tror faktiskt att det blir bättre när barnet är här. Då är jag tröttare på ett annat sätt. Då har alla graviditetshormoner försvunnit ur kroppen och jag tror att det blir lättare att somna mellan amningarna. Det påstår läkarna i alla fall, att ifall man drabbats av svår sömnlöshet under graviditeten så blir det bättre efter förlossningen, även om man har en liten filur att amma. Men hur skall man orka genom graviditeten med oerhört lite sömn? Jag har läst och hört att vissa behövt sömnmedicin för att inte bli helt galna. Men vem vill utsätta babyn i magen för sådana läkemedel? Ingen. Inte jag i alla fall. Därför har jag kämpat på, försökt orka. Har mått dåligt på dagarna, känt mig som en zombie, varit sur och gnällig, gråtit mycket och varit ganska deppad ibland. Varför måste jag drabbas av sömnlöshet? Varför kan ingen hjälpa mig?
Igår var vi till mödrapolin igen, denna gång var det "synnytystapa-arviointi". Allt var bra med lillen, men jag måste nog hitta ett nytt smeknamn åt babyn, för någon "lille" är det inte frågan om! Babyn vägde 3,2 kg redan nu och läkaren tror att babyn kommer att väga ungefär 3,6-3,7 kg på sin födelsedag. Så ingen pytteliten filur, inte konstigt att min mage är så enorm! :) Dessutom har det hänt något "down under" och småningom börjar kroppen förbereda sig för födseln. Livmoderhalsen hade blivit kortare, bara 1,5 cm kvar och mjuknat. Så något är på gång, som tur. Slutligen frågade läkaren också hur det är med min sömn, om jag fortfarande sover dåligt. Och jag svarade ärligt, sade att jag fortfarande sover 2-4 timmar per natt och börjar känna mig enormt trött och lite deppad över att hela tiden känna mig som en zombie. Då sa läkaren de magiska orden: "Nu måste du få vila ordentligt före förlossningen, det här funkar inte längre." Och så skrev hon ett recept på Opamox åt mig. Några gånger i veckan skall jag ta en tablett till natten och så borde jag få sömn och min kropp äntligen få vila. Jag kände mig lite fundersam, är det verkligen ingen skada att ta en sömntablett nu som då i slutet av graviditeten, lider babyn inte av det, inte blir jag väl beroende av dem om jag bara tar dem nu som då...och läkaren förklarade vänligt, att förstås blir babyn också lite trött av sömnmedicinen, men det är betydligt mindre skadligt än att mamman lider av sömnlöshet hela tiden och är helt trött och slut. När mamman mår dåligt, mår babyn också dåligt. Och läkaren tyckte att jag borde ha fått sömnmedicin redan tidigare, att jag lidit av sömnlöshet i onödan alldeles för länge. Men hon sa att vissa läkare helt enkelt inte förstår att sömnlöshet kan bero av graviditetshormoner och de vågar inte ge sömnmedicin åt gravida mammor. Men Opamox lär vara ett tryggt alternativ, de använder samma medicin på förlossningsavdelningen också, ifall förlossningen är jätte lång och mamman behöver få vila lite.
Så igår kväll tog jag min sömnmedicin, men bara ½ tablett, eftersom jag ville försöka klara mig med så lite medicin som möjligt. Och vet ni vad. Jag har sovit från midnatt till klo.9 på morgonen! Förstås vaknade jag några gånger under natten, men jag lyckades alltid somna om igen efter en stund. Jag vaknade första gången ca.klo.1 och var kissnödig. Sedan somnade jag igen. Vaknade på nytt ca.klo.3 och gick på wc igen, men somnade sedan igen. Sedan vaknade jag klo.6 när gubben vaknade och skulle till jobbet. Det tog en stund innan jag somnade igen, men ca.klo.7 somnade jag och sov till 9. Och om ni bara visste hur bra jag mår idag!! Jag känner mig som en ny människa, positiv och glad och normal! Tänk vilken stor skillnad! Helt otroligt! Jag känner mig nog lite som en dålig mamma, när jag varit tvungen att äta onödig medicin, men samtidigt önskar jag att jag fått sova så här bra lite tidigare och inte först nu i slutet av graviditeten. Men bättre sent än aldrig. Nu tror jag att jag klarar av förlossningen mycket bättre, när jag är utvilad. Jag kommer inte att ta sömnmedicin varje natt, utan kanske ett par nätter nu och sedan bara nu som då. Kanske kroppen nu småningom får tillbaka sin normala sömnrytm och livet börjar kännas lite lättare igen.
Varför skriver jag om detta? Jag vill bara dela med mig. Jag tror det finns många gravida som lider av sömnlöshet men inte vågar säga högt att det faktiskt blivit till ett problem för dem och vågar inte be läkaren om hjälp. Och många människor förstår inte hur jobbigt det är att inte kunna sova, de ser ner på mammor som måste äta sömnmedicin, förstår inte hur man kan utsätta sitt ofödda barn för sådant gift. Men man måste tänka på sig själv, inte bry sig om andras åsikter. Och man måste förstå att man inte är galen, att man inte själv kan påverka sömnlösheten. Det är bara otur att man drabbas av det, inte något man själv orsakat eller som man själv kan påverka. Graviditetshormonerna orsakar så mycket annat konstigt i kroppen, så varför är det så svårt att acceptera att det också kan orsaka sömnlöshet? När mamman mår dåligt, mår också barnet i magen dåligt. Så vad är då värre? Att ta en sömntablett nu som då eller vara dödstrött och deprimerad hela tiden..? Man har rätt till sin åsikt, men det här är min berättelse om sömnlöshet under graviditeten. Och jag fick äntligen hjälp. Och jag mår så mycket bättre nu, efter bara en natts ordentlig sömn. Jag känner mig lycklig igen. Och man borde kunna känna sig lycklig under hela graviditeten och inte låta sömnlöshet göra liet surt.
