Energi, MYCKET energi!!!

Eftersom jag har så mycket energi just nu tänkte jag börja detta inlägg med ett superpositivt foto, så jag flyttade denna smile-bild från det tidigare inlägget hit istället...

Jag var till massören igår, min ex-arbetskompis T är en super bra massör och har gått kurser i nånslags energibehandling också. Nå, hittils har jag varken förstått mig på vad det är för något eller haft nåt intresse för sånt, men igår fick jag mitt livs bästa massage! Och tro mig, jag går regelbundet hos massören, minst en gång i månaden, så jag har blivit masserad många gånger i mitt liv! Men aldrig tidigare har jag mått SÅ HÄR bra efter massage! Det kändes nämligen så konstigt, konstigt på ett bra sätt, när T till slut började massera mitt huvud, vilket hon alltid gör mot slutet av masserandet. Jag fryser alltid jätte mycket när jag blir masserad, vilket inte är så konstigt då man ligger där halvnaken och jag fryser ju normalt också hela tiden...men när hon började massera mitt huvud kände jag mig plötsligt så otroligt avslappnad, hon masserade mitt huvud längre än normalt och jag kunde riktigt känna hur en varm "våg" sakta sökte sig ner från mitt huvud, ner längs nacken och ryggraden och hela ryggen blev helt varm. Det kändes riktigt konstigt. Och när jag påpekade om detta åt T så skrattade hon bara och sa att hon var tvungen att sluta massera mitt huvud för jag utstrålade så mycket energi! Normalt brukar T alltid "ge lite energi" samtidigt som hon masserar, ibland när jag varit riktigt stressad eller deppad så har hon sagt att jag suger i mig energi från hennes händer, som en svamp! Men nu var det annorlunda sa hon, T sa att hennes händer blev så brännheta av den energi jag utstrålade att hon var tvungen att sluta massera...

Jag vet nog hur konstigt det här låter och de flesta tycker säkert att sånt här me energibehandling bara är strunt! Så tänkte jag också tidigare, men nu när jag blivit masserad av T en längre tid har jag börjat tro på sånt. Och när jag sen steg upp från massagebordet och skulle klä på mig och köra hem till Lohtaja så var jag sååååååå fylld med energi. Det kändes som om jag skulle ha kunnat gå på vatten eller nåt! Inget skulle ha känts omöjligt för mig i den stunden! Det var helt fantastiskt! Jag har varit så bekymrad och deppad över många saker länge nu, sovit bort alltför många dagar, varit trött och hängig...men nu gott folk, nu känns det som om Johanna äntligen skulle vara tillbaka igen, den Johanna som jag egentligen är! Jag bara hoppas att jag kan dra nytta av all denna energi och att andra också kan få energi av mig! Ni anar inte hur skönt det är att äntligen känna sig "normal" igen, som om jag återfått livsglädjen igen. Nu kan jag se ljust på mitt liv igen, se ljust på framtiden.

Jag är precis på rätt plats i mitt liv just nu, det var meningen att allt skulle gå så här. Jag får äntligen arbeta där jag alltid velat arbeta, jag njuter av mitt arbete och får kraft av det! Jag bor kanske ensam nu, på ett nytt ställe, men allt kommer att ordna sig. Mitt liv är bra, jag har goda vänner, jag har fått många nya vänner här, jag bor nära min familj och mitt fadderbarn...allt känns rätt! Jag kommer att göra allt för att inte tappa denna känsla av lycka och välmående, jag kommer att göra allt för att njuta av mitt liv för fullt, inte bekymra mig över allt hela tiden, ta dagen som den kommer! Vet ni vad gott folk, Johanna är äntligen lycklig igen!

ordentlig blogg, nu börjar det!

Lade märke till en finurlig sak igår. När man skriver i en sån här blogg på nätet, skriver dagbok på sätt och vis, så håller man tillbaka en hel del. Jag gör det i alla fall. Jag skriver inte på samma sätt som jag skulle göra om jag skulle vilja skriva dagbok, skriva för att minnas saker. Nej, jag skriver mera med tanke på vad andra kanske vill läsa eller jag tänker "nu borde jag nog skriva något för folk vill kanske veta detta om mig". Men att skriva blogg borde ju handla om mig, jag borde skriva för att jag själv vill skriva ner vissa saker, saker som jag vill kunna läsa om efter några år. När jag var yngre skrev jag dagbok, ofta och jag skrev mycket! Men det har tasmats...orkar inte riktigt skriva ordentlig dagbok längre, så denna blogg är den enda formen av "dagbok" i mitt liv just nu. Så ni får ursäkta om min blogg kommer att ändra stil nu framöver, jag kommer att börja skriva mera vad jag egentligen själv vill och skriva om mina känslor och allt (eller åtminstone nästan allt) som händer och sker i mitt liv...okej, det lär inte bli mycket skrivande för det sker inte så hemskt mycket i mitt liv just nu.. :) Och ta det lilla lugna, jag kommer inte att nämna några namn i bloggen...förutom mitt eget! Och jag skiter i vem som läser min blogg, hittills har jag ägnat alldeles för många tankar åt vem som läser min blogg och vad jag därmed kan och inte kan skriva....nu skiter jag i det! Läs inte om ni inte vill veta, punkt!

Morgonens funderingar handlar om jobbet och människorna på jobbet. Det handlar om hur frustrerad och deprimerad jag varit på sistone. Det handlar om att bo på landet där folk har alldeles för lite att göra och koncentrerar sig alldeles för mycket på andra människors liv.

Ni skulle bara veta hur konstigt det är att flytta från Kåkkelby city hit till Lohtaja. Jag är ingen stadsflicka, jag är född på landet och vill bo på landet! Men det förstår inte alla här, för de flesta människor här i Lohtaja är jag den nya stdsflickan som flyttat hit. Leima otsassa heti! Nåja, jag vet att folk pratade mycket skit om mig innan jag kom hit och började jobba här på ambulansen, folk hade vissa uppfattningar om mig och de var inte alltför ivriga över att jag skulle komma hit och förstöra deras idyll. Fram till nyår var jag så lycklig över att jag vunnit de flestas tillit, att ja kommit så bra överens med alla och att de sakta men säkert kanske t.o.m. börjat tycka om mig som deras arbetskamrat. Men nu plötsligt förändrades allt. Förra helgen fick jag höra att en av mina arbetskompisar sagt till sin pojkvän att han absolut inte får prata med mig ifall jag kommer till "paikallinen" (en liten pub där många brukar sitta och spela kort på helgerna, sjunga karaoke eller ha roligt helt enkelt!). Jag vet inte om detta bara förvirrade mig så totalt att jag inte kan tänka klart, men det känns precis som om alla nu plötsligt skulle tycka skit om mig. Det är så tydligt ibland på jobbet, vissa pratar knappt med mig, ifall jag går i samma rum där de andra sitter så försvinner alla plötsligt...ja, som sagt, jag kanske bara inbillar mig för jag är ganska överkänslig just nu och överreagerar på det mesta, men ändå...det känns plötsligt som om jag är en outsider, som om ingen vill ha mig där längre. Och jag hatar den känslan! Jag kan inte riktigt vara mig själv nu heller, jag håller tillbaka, sitter bara tyst och drar mig tillbaka. Jag är inte sådan här egentligen och det märks t.ex. på helgerna när jag går ut till "paikallinen" och sitter och spelar kort med grabbarna och har skitkul! Då är jag mig själv igen....men på jobbet känns det som om jag vore i helt fel sällskap just nu. Jag vet inte, kanske folk bara är lite allmänt slöa just nu, kanske alla är lite deppade, jag vet inte, men något har hänt och jag vet inte vad...

Så länge jag var i ett förhållande var det tydligen inget fel på mig. Då var jag trygg, då hade folk tydligen inget att oroa sig för. Jag pratade med en annan öja-bo som bor här i Lohtaja, min goda vän, om allt detta och hon sa också att folk är så konstiga till att börja med här...speciellt tjejer tycks ha problem med nya "stadsflickor" i byn, medan männen är sådana charmörer här och så väl uppfostrade. Men hon sa också att det pratas alltid mycket i en sån här liten by när någon ny flyttar hit och antagligen kommer det inte att lugna ner sig innan jag är i ett förhållande igen, för då är jag plötsligt "trygg" så att säga. Fånigt, säger jag! Så fånigt! Folk kan ju på allvar inte tro att jag vill komma hit och charma deras pojkvänner, hallåååååå?!?! För det första, jag vill inte ha något att göra med karar som redan är i ett förhållande! För det andra, jag skulle aldrig lyckas fast jag skulle försöka charma era män, hur skulle jag lyckas med det!?! För det tredje, jag har just kommit ur ett långt förhållande, jag har mycket att hantera och anpassa mig till, jag ska vara rätt så säker innan jag ger mig in i ett nytt förhållande, orkar inte leka mer!

Så varför kan folk inte bara se mig sådan som jag är, jag är faktiskt inte så hemsk som ni tycks tro! Jag kan vara riktigt snäll och rar och söt och vill bara få nya vänner här. Jag är singel, men jag springer inte efter era män, verkligen inte! Och för sista gången, jag är ingen stadsflicka, jag är född i Öja och vill bo på landet, tack för det!

nya färger!

Shopping kan göra under! Det är helt enkelt bara så att shopping får mig på gott humör! Eftersom jag nästan alltid jobbar så slipper jag ganska sällan in till stan och shoppa, därmed var jag tvungen att än en gång förlita mig till online-shopping! H&M - here I come!

Det kändes så skönt att öppna paketet från H&M idag, eftersom den innehöll ljuvliga sommarkläder i de allra skönaste färgerna! Så vårigt och härligt! Jag längtar så till sommaren, vill använda dessa underbara kläder nu genast! Och på fotot ovan ser färgerna mycket blekare och fulare ut än vad de gör i verkligheten, ni skulle bara veta hur vackra färger de är egentligen! Och jag kunde inte sätta alla kläderna på fotot, för då skulle folk tro att jag är en shopaholic! Jag beställde ganska mycket kläder, igen....men de är ju bara så vackra och man får sån sommarfiilis av dem, vad kan man! :)

Bestämde mig också för att byta färgerna på min blogg...rött och svart var helt ok, men nu var det dags att klä bloggen i skönare och lättare sommarfärger! Kanske det också skulle vara dags att övergå från min dystra och deprimerade sinnesstämning till lite piggare och mer optimistisk småningom! Ju mera solsken desto bättre humör, så e de bara! Så i väntan på mera sol och mera värme...

down-period

Jag spenderade förra torsdags kvällen med att titta på bröllopsprogram två timmar...ingen bra idé måste jga erkänna! Att se hur unga vackra människor ( yngre och betydligt vackrare än jag dessutom! ) gifter sig och gråter av lycka över att få spendera deras alldeles speciella dag med någon som de verkligen vill vara tillsammans med resten av livet...ingen bra idé alls! Det var så romantiskt och härligt och det är omöjligt att inte fälla några tårar när man ser hur andra gråter av lycka. Suck!

Hittills har jag varit så nöjd med allt, eller nästan allt åtminstone, med hurudant mitt liv är för tillfället. Ensamheten har varit skönt, nya jobbet har varit uppfriskande och nya lägenheten likaså! Allt bra alltså, eller..? Tydligen så är man ändå aldrig riktigt nöjd. När man tittar på bröllopsprogram får en del människor tydligen ordentlig ålderskris och jag är en av dessa människor! Jag började inse att jag fyller 25 år nu i sommar och jag är ensam. När jag hittar "the one" vet ingen, men det tar säkert länge....och att lära känna den människan tar också länge, flera år...flera år innan man ens kan fundera på bröllop med andra ord...och många många år innan man kan fundera på att skaffa barn....så jag kom fram till att jag säkert är 40 när jag får mitt första barn!!! Kris, med mycket stort K!

Okej, jag har väl alltid vetat att jag inte skulle bli en ung mamma, har alltid varit så barnslig och rastlös, måste väl lära mig bli vuxen först. Men ändå, tanken på att vara ensam igen kändes för första gången på länge mycket skrämmande och en liten del av mig, eller en ganska stor del av mig faktiskt, började längta efter att ha någon vid min sida...men inte vem som helst, jag är så trött på att leka, nu är det slut med allt sånt, det får inte finnas några tvivel, nu nöjer jag mig bara med någon som verkligen är rätt för mig, jag vill hitta Honom.

Ålderskrisen är en sak för sig, men när jag sedan plötsligt insåg att tänk om jag är en av dem som aldrig hittar någon att gifta sig med, tänk om jag är en av dem som lever ensam resten av livet...kris igen!!! Det finns mycket att vara rädd för här i livet, men jag tror ensamheten är något som väldigt många är rädda för, de flesta människor antar jag...och mitt i alla dessa kriser har jag annars också känt mig lite utanför, I´m on the outside and I´m looking in - känsla... främst på jobbet. Vet inte egentligen varför, men först nu har jag verkligen insett hur litet ställe det här är, hur svårt det kan vara för andra människor att acceptera en ny människa...eller kanske inte alla nya människor, men mig tycks det vara svårt att acceptera...varför ? Vad gör mig så svår ? Varför skall det skvallras så mycket om mig, pratas bakom ryggen ? Varför är jag plötsligt stadsflickan som ingen vill lära känna ordentligt ? Varför är det så svårt att lita på mig ? Jag blir bara så arg, vad kan jag göra åt det att jag inte är född här, vad kan jag åt det att jag är ny och det tar en stund innan jag lär mig allt ? Kanske jag bara inbillar mig, men de senaste dagarna har jag bara tyckt att det är så tydligt hur ingen vill prata med mig, folk drar sig undan och får mig att känna mig så utanför allt....så ynklig och osynlig! Jag tror att jag bara har en down-period nu och därför känns allt så jobbigt, men mest beror väl allt bara på att jag faktiskt känner mig så ensam just nu, första gången sedan jag flyttat hit så känner jag mig såhär ensam...och allt som andra gör eller säger får mig bara att må sämre, fast de säkert inte menar något illa...nå, kanske den här skit perioden snart går om!

EMT´s prayer

LORD,

Grant me the wisdom so that I may treat
those of your children that lay at my feet.
Let my hands be gentle, sure and swift
to impart to them your sacred gift.

Let me see only a patient's need
not their color, race or creed.
Help me always to be my best
even when it's on my hours rest.

Grant me the insight to understand
patients of mine are going to die.
Let me remember that when they do
there is a wonderful life in Heaven with You.

Lord, if in the time of duty I should fall
help my family to hold their heads tall.
For it was You who decided that I should be
one of your chosen few, an EMT.



-Author Unknown-

ett nytt år igen...

Tiden flyger bara förbi, känns som igår när jag flyttade hit till Lochteå och började jobba här, men nu har jag redan hunnit vara här i 4 månader. Tiden har börjat gå för fort, är det kanske ett tecken på att man börjar bli äldre..?!?!

Jaa-a, då var det väl det här med nyår och nyårslöften. Nyåret togs emot med mina nya härliga vänner här i Lochteå. Tänkte först bara fara hem och bada bastu när jag slapp från jobbet nio på kvällen, men kompisarna övertalade mig att komma och ta emot det nya året med dem. Och som tur lämnade jag inte hem och sitta ensam, vi hade så roligt den kvällen och på nåt sätt började jag till och med se fram emot det här nya året och alla nya äventyr som den för med sig...förhoppningsvis!

Jag har varit lite pessimistisk på sistone, och det är väl inte så konstigt egentligen med tanke på allt som hänt under hösten. Framför allt har jag varit ganska pessimistisk över förhållanden och allt som har med dem att göra, har tänkt att jag inte har någon lust att ge mig in i sådant skit någonsin igen. Men kanske det finns hopp ännu, även för mig. Men jag tror mest att det kommande året kommer att vara givande med tanke på mitt arbete...orkar inte ens hoppas på så mycket annat, det räcker för mig!

Nåjå, nyårslöften alltså...jag beslöt mig redan för att inte ge några dumma löften som jag ändå inte kan hålla. Men ett par löften vågar jag ge.
1. Försöka älska mig själv och ta hand om mig själv, lära känna mig själv ordentligt och ge mig själv tid, inte vara rädd för att förverkliga mina drömmar. (okej,okej...jag vet att det där var flera löften, inte bara en...)
2. Träna mera, se till att jag motionerar mera och får bättre kondition och främst mera muskler! (jag vet, jag vet...ett typiskt nyårslöfte efter att man nästan ätit ihjäl sig av julskinka och choklad, men detta löfte beror inte på julskinkan, jag behöver helt enkelt mera krafter i detta arbete för att ryggen skall orka bättre med alla tunga lyft....!)


















He va he! Dessa löften skulle jag kunna ge mig själv när som helst under året, inte bara på nyår. Båda är lika viktiga för mig, på olika sätt. En sak har jag funderat på den senaste tiden...jag har en liten dröm som jag burit på länge, men aldrig ens planerat att förverkliga. Men ifall arbetet här i Lochteå tar slut i januari 2010, ifall vi inte får nå nya "sopimuksia" och sånt, då skulle jag vilja åka utomlands för ett år eller två som reseledare. Nu skulle jag kunna göra det, nu skulle jag inte ha något som håller mig tillbaka. Hemlängtan skulle säkert vara hopplöst svårt, och det här är bara dagdrömmaren Johanna inom mig som pratar, men det skulle vara så roligt! Tänk vad allt man skulle få uppleva under ett år utomlands! Man skulle lära känna sig själv så mycket bättre, lära sig att komma ännu bättre överens med nya människor från olika länder, lära känna olika länders kulturer...det skulle vara fantastiskt! Skit lön, hemskt långa arbetsdagar, max enn ledig dag i veckan och sånt....det är ju sant att sådant är det i verkligheten, men ändå skulle det vara så frestande! Varje gång vi var utomlands med familjen när jag var liten så var jag alltid lika imponerad av dessa pigga och glada reseledare vi mötte! Och när vi kom hem samlade jag en massa information om något särskilt land i en liten svart mapp som jag sedan gick runt med och låssades prata i en mikrofon i en buss....jag ville SÅ vara en reseledare! :) vem vet, kanske det är en dröm som jag någongång får förverkliga...