Denna dag är så crappy, så den förtjänar inte ens några bilder.
Är trött på att hela tiden vara sjuk, har i typ två veckor mått dåligt och haft lite magsjuka och förra veckan fick jag feber och magsjukan brakade loss ordentligt. Så hela helgen fick jag ligga hemma på soffan. Inte träffa mina vänner, köra till stan, äta gott...näpp, ingenting sånt! Bara ligga hemma och ruttna...som vanligt!!
Och nej, jag har inte mått dåligt för att jag skulle vara gravid. Absolut inte, det är ju helt omöjligt att jag faktiskt skulle bli gravid nångång. Idioten jag trodde faktiskt att kanske all denna illamående skulle kunna bero på att jag äntligen skulle ha blivit gravid och idiot jag köpte ett graviditetstest för att kontrollera läget. Och ja, alla vet ju vad resultatet var, förstås är jag inte gravid. Så nu blev en crappy, iskall dag, ännu mera skit!
Jag har försökt jobba på att vara positiv och inte deppa över den här saken. Jag vet ju nämligen precis vad alla tänker, att hon aldrig kommer att bli gravid då hon hela tiden är så där negativ och pessimistisk! Bara så ni vet, jag är inte alltid deppad och mår inte alltid skit. Oftast är jag optimistisk och försöker tänka positivt. Men inte idag, idag har jag PMS och tycker att allt är crappy.
Och jag vet också att många av er tänker, att vad gnäller hon hela tiden över, hon har ju inte ens försökt bli gravid länge, hon har ju inget tålamod. Bara så ni vet, jag gnäller inte alltid och även om ett år kanske inte känns som väldigt länge, så känns det som en oerhört lång tid för någon som längtar efter den största gåvan man kan få.
Dessutom känner jag mig utanför allting, känns som om alla andra lever sina liv super lyckliga och glada, alla går vidare i sina liv men jag stampar bara på stället. En del behöver inte ens kämpa, de får det som de vill ha helt plötsligt bara, som en överraskning. Och hur kan man passa in längre, när andras liv kretsar kring graviditet eller familjelivet. Hur kan jag passa in där längre? Man läser om det överallt, hur par som försöker få barn känner sig övergivna och ensamma, som om de inte passar in i andras liv längre och hur det egna förhållandet lider mer för varje dag som går. Jag vet hur det känns, just nu mer än någonsin. Jag passar inte längre in i vännernas liv, inte på samma sätt som förr, och detta på grund av att jag själv känner mig så utanför, inte på grund av något som mina vänner skulle ha gjort. Jag tror alla börjar vara trötta på att lyssna på mig, jag tror att min man också börjar vara trött på allt detta. Jag vet faktiskt inte hur det här kommer att gå, vad som kommer att hända oss. Jag vet att jag älskar min man, men jag vet inte hur vi orkar längre, hur han orkar längre.
Ursäkta än en gång för min negativitet. Jag har som sagt PMS och deppar över allt. Ibland är det bara jobbigt, väldigt jobbigt, och jag skriver väldigt ärligt om det jobbiga i mitt liv.
