Den här sången säger ganska mycket just nu...har ju bott isär nu i praktiken sedan jag började jobba här i Lohtaja, men nu har vi gjort det beslutet slutligt att vi verkligen skall flytta isär nu en tid...se hur allt går...visst, jag vet ju att det är bäst så här, kanske, antar jag...men så himla jobbigt, tungt, sorligt allt möjligt...varför ska det bara vara så jävla svårt alltid! Orkar inte mer, lyssna till en fin sång istället!

http://www.youtube.com/watch?v=PtX19z_fUbc

Måste bara skriva lite till, fast jag redan skrivit några rader idag...Jag har blivit julivrig ovanligt tidigt i år, kanske p.g.a att jag äntligen får vara så nära kokkola och min familj i år, har inte varit det på ett par år. Och jag behöver all ljus och stämning i världen just nu, för att inte bli alldeles för dyster! Så ljus och lyktor har varit framme länge redan och idag tog jag fram lite julljus och bakade jultårtor, härligt! Detta piggade verkligen till min trista och hemska dag, nu känns allt plötsigt lite bättre!

Jag har annars en konstig "connection" till ljus. När jag var lite yngre påstod jag att jag hade en connection med måsar, kunde tala med dem (annina vet vad jag pratar om.... :D ) men numera har denna samhörighet med fåglar och speciellt måsar lidit lite....hehe! Men jag älskar faktiskt ljus, i alla former i alla färger i nästan alla dofter! Härliga underbara ljus! De är så vackra och skänker ro på nåt konstigt sätt. Jag har redan en tid nu haft en konstig "ritual" som jag alltid utför ifall någon har dött under mitt arbetsskift. När jag kommer hem från jobbet tänder jag ett eller flera ljus och sätter på någonsorts lugn och stillsam musik och bara stänger ögonen för en stund. En lite konstig ritual, jag medger det, men på detta sätt får jag själv ro och kan lämna dagen och den avlidna patienten bakom mig. Det är klart att man som sagt blir van med att se lik med detta arbete men jag vill ändå behålla denna ritual, det finns ändå en andlig sida av mig starkt rotad i mitt innersta och på detta lilla sätt vill jag skänka ro åt patienten och åt mig själv. Nåja, det var det om ljus...jag gillar dem alltså och därför tycker jag också så mycket om jul! Och december är för kort, därför tänkte jag börja julpyntandet redan nu!

suck...

Nu är jag tillbaka här i Lohtaja igen, spenderade ett par dar i Kokkola och hyrde även sex and the city-filmen, har inte hunnit se den förrän nu. Allt gick ganska bra tills strax innan jag skulle åka tillbaka hit och börja arbeta...som vanligt valde jag och han världens sämsta tillfälle att diskutera saker, nämligen just då när jag är på väg och har lite bråttom att hinna hit i tid, då ska vi prata om vårt förhållande och framtid, vi är såååå smarta!

Nå, det sket sig totalt förstås. Det blev slutligen bara till en massa beskyllande och gräl och jag var så lessen när jag körde iväg. Jag vet att jag kan vara himla krånglig och svår och självisk och allt möjligt skit...men att höra honom säga att allt egentligen är mitt fel! Han har tydligen t.o.m. trott att jag varit otrogen!! Han hade nämligen hittat bilder på sin dator av mig i underkläder...foton som jag själv tagit av mig själv och enbart därför att jag har gått upp i vikt på sistone och har nu tagit mig själv i kragen och börjat träna igen, så jag ville ta lite före-foton så att jag kan se om jag lyckats bli i bättre form efter någon månad med efter-foton...typiskt att män ska missförstå allt!! Nåja, det där var bara en bisak...men jag var så besviken, arg och lessen när jag körde hemåt, allt var bara så fel så fel. Och jag var arg över att han faktiskt beskyllde allt på mig, att han inte vill flytta till Lohtaja och bo tillsammans med någon som inte bryr sig om honom! Som om jag inte brytt mig!! Han har så fel!! Men jag tycker att jag har all rätt att vara lite självisk just nu, det är hans tur att komma efter mig om han verkligen vill vara tillsammans med mig. Jag har sprungit efter honom till flera olika städer här i landet, även om jag inte gillat det. Men nu när han skulle vara tvungen att flytta någonstans dit han inte riktigt vill flytta, då är det helt omöjligt, då är det jag som är självisk och han behöver inte komma hit för min skull! Suck, det är allt jag kan säga just nu.
Suck suck suck.

Har du problem eller..???

Jag kan helt enkelt inte förstå mig själv! I mitt senaste inlägg är jag så förstående och lycklig och allt är så himla bra bara...skitsnack! Varför ska allt vara så krångligt nu igen plötsligt ?!?!?!?

Jag har aldrig varit så nöjd med mitt arbete som jag är nu, men för att få arbeta med det jag länge drömt om har jag varit tvungen att göra många uppoffringar har jag nu insett. Jag bor här på landet och jag bor här ensam, detta på grund av att min s.k. livskamrat inte vill bo här ute på landet...och jag arbetar nästan hela tiden, dejourerar på kvällarna, nätterna och helgerna...och jag tycker om att dejourera! Men det känns bara lite konstigt att jag sitter här ensam alltid, även på helgerna, även när han är ledig från arbetet. Inte kan man ju komma hit och hålla mig sällskap...vilken galen tanke, vad tänkte jag på!! Och en tid sedan var vi på ett alarm där en man hängt sig själv och berättade om detta för honom som borde vara mest intressarad av vad som sker i mitt liv. Visst, jag har sett många lik i mitt lilla liv redan, men aldrig förut sett någon som hängt sig. Och det var inget problem för mig, inga mardrömmar eller sånt...allt ok. Men jag ville berätta om min dag för honom och jag ville att han skulle fråga hur jag mår, om allt är ok även om allt är ok med mig. Det gör ju jag också, frågar honom hur han mår! Men aldrig kan man fråga det av mig! Jag är irriterad, frustrerad, besviken, arg, allt möjligt!

Den enda tanken i mitt huvud just nu är hur jag ska orka med detta yrke och dess dåliga sidor om jag inte kan komma hem till någon som är intresserad av hur jag mår, hur min arbetsdag gått. Jag vill att någon är intresserad av mig, av mina känslor, vill veta vad som händer i mitt liv, vad jag går och tänker på. Jag är livrädd för att jag inte skall få någonsorts stöd ifall något riktigt jobbigt händer på arbetet, som t.ex. någon riktigt otäck olycka eller ett litet barn som dör...de är såna saker som man aldrig kan bli van med och som alltid är oerhört jobbiga! Såna saker kommer man inte igenom utan några (eller många) tårar...vad om jag inte får något stöd efter en sådan arbetsdag hemma, vad om jag inte känner att jag kan gråta ut i hans famn..?? Jag kan inte göra det just nu heller, hur skall det bli till något i framtiden då..??

Sommaren gick dåligt för oss som jag redan tidigare nämnt. Men nu går det ännu sämre. Det gick uppåt en liten stund men nu har det gått så radikalt neråt igen, får kämpa med mina egna känslor hela tiden, eller rättare sagt bristen av vissa känslor...det tragiska är ju att detta tycks hända mig alltför ofta, är det kanske mig som det är fel på....så måste det vara! På ett eller annat sätt förstör jag alla mina förhållanden, har redan börjat tänka att kanske jag helt enkelt är en ensamvarg och därför inte trivs alltför länge i ett förhållande. Jag har ärligt talat njutit av att få bo ensam nu igen, trivs i stillheten och får göra precis som jag själv vill, njuter av att vara bara för mig själv. Detta är ju fel egentligen, jag borde ju sakna honom och vilja ha honom här hos mig. Men vet inte om jag vill det. Vet inte vad jag vill, allt är så omtumlande just nu. Det har varit det länge nu, först nu kan jag ta lite avstånd från allt, orkar helt enkelt inte stressa längre. Har försökt så mycket själv nu, har pratat och pratat, försökt få honom att prata så att vi skulle kunna reda ut något, har försökt reda ut varför allt är så här. Men nu har jag bara fått nog, orkar inte stressa mer, orkar nästan inte ens bry mig hur allt går...tragiskt egentligen, men det här är sanningen. Orkar inte låtsas längre. Orkar inte skriva mer heller denna gång, jag skall ta en paus nu, gå och sova och skriver mer nån annan gång...börjat låta som en bitter gammal tant nu, dags att sluta alltså!