omtumlad

Jag har konstaterat att jag inte är normal, jag har verkligen stora problem med mig själv...Jag är en så himla rastlös själ, tycks aldrig bli nöjd med mitt liv, min situation...alltid något fel, hela tiden känns det som om något är fel, som om jag väntade på något stort och omtumlande hela tiden.

När jag studerade ville jag bara bli färdig så fort som möjligt, ge mig ut i den stora världen och börja arbeta. När jag äntligen fick inleda min skötarkarriär i Åbo var jag ändå inte nöjd, trivdes inte i storstan och ville bort. Nå, när vi sedan flyttade till lilla Kemi var jag inte nöjd där heller, fast jobbet var jätte bra och jag fick nya vänner, ändå var jag inte alls nöjd och ville bort igen. Nu är jag äntligen här i Kokkola igen och har ett bra liv, ett bra jobb, bra vänner osv. Ändå känns inget riktigt bra, är mera rastlös än någonsin förr...känns som om ja inte ännu heller e på rätt plats, något saknas.

Hade en super bra helg nu när jag dejourerade på Kälviä ambulans, fick jobba med en så bra typ att tiden gick jätte fort. Jag är alltid lika lycklig och glad när ja får jobba på ambulans, för en liten stund glömmer ja allt som ja grubblar på, men sen när ja kommer hem igen och återgår till vardagen blir allt så krångligt igen. De senaste dagarna har jag också gått omkring med en klump i magen, och jag tror inte att det är frågan om magsjuka...det är något annat, som om jag gick och väntade på att något stort skall hända, något omtumlande, något som ändrar mitt liv helt...Jag vet inte vad som felar mig, har inget hum om någonting..allt borde vara bra, ja lever ju ett bra liv, har väl allt som man kan önska sig...ändå är min själ rastlös, vet inte riktigt vad jag borde göra...åka utomlands kanske, börja göra ambulans-keikkor oftare, mera på allvar...? Ja vet inte, egentligen kan ja ju inte förverkliga något som ja kanske går och drömmer om, är nog mera eller mindre fast i min nuvarande vardag, kan inte rigtigt åka bort någonstans nu när timo jobbar i Kemi, någon måste ju stanna hemma och sköta vår beebis....

i dreamed i was missing
you were so scared
but no one would listen
cause no one else cared.
after my dreaming
i woke with this fear
what am i leaving
when i´m done here
so if you´re asking me i want you to know

when my time comes
forget the wrong that i´ve done
help me leave behind some
reasons to be missed.
don´t resent me
and when you´re feeling empty
keep me in your memory
leave out all the rest
leave out all the rest.

(linkin park, från skivan minutes to midnight)

Vacker sång, djup sång, berör mig.
Även min nya tröja är vacker, fdny har också berört mig,
där jobbar modiga människor, där jobbar människor som saknar sina arbetskamrater, arbetskamrater som gett sitt liv för andra, som gett sitt allt för att rädda andra.
Let us never forget. 9/11.

he tar i hövo!

Om jag vore en hund och kunde morra, så skulle jag morra just nu, hela kvällen lång...På lördagen gifter min kusin sig och jag hade så sett fram emot sommarens enda bröllop! Nå, lite "takapakkia" igen förstås! Timo får inte ordnat lördagen ledig så nu måste jag meddela åt kusinen att vi inte kommer båda två...roligt att meddela detta i sista sekunden, man vill ju inte stöka till det mera för dem, de har säkert tillräckligt att göra annars också. Och jag hatar att gå på bröllop ensam, man vill ju sitta och hålla någons hand, dagdrömma om hurudant bröllop man själv vill ha en vacker dag och njuta av romatiken som svävar i luften..nå, så blir det förstås inte denna gång...

Jag är ganska så bitter på allt just nu, att allt bara måste gå se fel ibland...jag vet att detta inte alls är så allvalrigt, att det finns värre saker i livet...men tå e tar i hövo tå tar e heilt enkalt bara så mytzi i hövo!!!

nattskift

Sitter på jobbet, uttråkad och trött...Har varit på grymt dåligt humör de senaste dagarna, orkar inte göra någonting och har inte alls lust att göra nåt annat än sova hela dagen. Deprimerad. Antagligen beror det på att Timo nu har fått arbete, vilket i sig är toppen, nu behöver han inte längre vara arbetslös polis...men gissa var han fick arbete, inte i Kokkola eller ens i närheten av Kokkola, utan i Kemi! Över 300 km norrut...och vi som just flyttade bort från det helvetet! Nu ska han åka tillbaka dit och jobba...och tycks till råga på allt vara rätt så nöjd med att slippa dit och arbeta med bekanta människor. Visst är det skönt att han fick arbete, men nu innebär dat ju att han måste pendla mellan Kokkola och Kemi och antagligen kommer han inte att vara hemma så ofta...antagligen bor han mer i Kemi än här med mig...och hur ska man reagera på nåt sånt..?! Ja kan inget annat än deppa och tappa all intresse för allt...

Nåja, livet tar inte slut här, han har blivit lovat arbete bara tills december, men just nu känns det som en evighet till december månad. Här ska jag sitta största delen av sommarn helt ensam och känna mig ynklig! Visst kan det vara skönt att vara ensam ibland, det tycker väl alla, men aldrig att jag skulle ha behövt så här mycket av ensamhet! Och dessutom är jag lite arg! Kan inte skylla på någon eller vara arg på någon, men ja e bara arg! Tycker inte om att jag nu ensam måste ta ansvar för vår lilla hund, all min tid kommer att gå åt till att sköta honom. Jag har alltid sagt att jag absolut inte kommer att skaffa hund så länge jag bor ensam, därför köpte vi Alpo först efter att ha bott tillsammans ett år. Nu känns det som om jag lämnas helt ensam med honom. Skiftesarbete och hund går inte så bra ihop nämligen! Måste stiga upp himla tidigt varje morgon om man har morgonskift och gå ut med hunden. Efter nattsskift måste man orka gå ut och gå med hunden innan man slipper och sova och antagligen blir man väckt av hunden flera gånger under morgonen när man försöker sova. Och efter kvällsskift måste man också orka gå ut och gå med hunden, även om man måste stiga upp tidigt följande morgon och gå till arbetet. Skit helt enkelt! Skit!

Dessutom vet jag inte hur jag skall få ordnat allt...hade redan hunnit lova att jag gör "keikkor" på Kälviä ambulans alltid nu som då när jag har ledigt, men det kan jag ju inte heller göra nu när jag inte har någon annan som kan ta hand om Alpo. Det suger verkligen! Jag som sett så fram emot att slippa och jobba på ambulans igen, har saknat det så mycket sedan vi flyttade från Kemi. Nu får jag sätta mitt liv på håll igen, pausa allt annat än arbetet...Visst, livet är fullt av uppoffringar och kompromisser, men visst känns det skit ändå! Om ni bara visste hur mycket jag hoppas att Timo skulle få arbete i kokkola så fort som möjligt, för det här kommer att ta kål på mig snart. Vi flyttade tillbaka till Kokkola i hopp om att livet småningom skulle stabiliseras och bli normalt igen, att nomadlivet småningom skulle vara ett minne blott. Ha! Så här gick det nu då, snacka om ett normalt liv och normalt förhållande! Nå, allt har väl sin mening påstår de....