Jag hade sjuka sammandragningar nu som då under dagen, men ca.klo.15 började jag få riktigt sjuka sammandragningar och de kom ganska regelbundet, ca.10-15 minuters mellanrum. Småningom blev de sjukare och sjukare och vi var tvugna att sluta flytta våra saker och jaga iväg våra föräldrar, som hjälpte oss med flytten. Först lyssnade ingen på allvar på mig, när jag försökte säga att jag börjar ha riktigt ont. Ingen tog det på allvar, innan jag röt till lite argare, att snart måste vi åka till sjukhuset, så sjuka började sammandragningarna vara. När sammandragningarna kom med 5-10 minuters mellanrum i ungefär en timme, då åkte vi iväg mot sjukhuset. Bilresan var mycket otrevlig! Vi var vid sjukhuset ca.klo.18, där tog de KTG-kurva av mig och såg att sammandragningarna kom med 2-5 minuters mellanrum. Men jag var bara 1 cm öppen, till min stora besvikelse, så barnmorskan gav mig en Panadol och sa att vi kan köra runt i stan i ungefär en timme och ifall Panadolen inte hjälper alls, så får vi komma tillbaka till sjukhuset.
Så vi gick tillbaka till bilen och körde runt i stan i lite över en halvtimme, sedan blev jag så sjuk att jag inte längre kunde sitta i bilen, så vi åkte tillbaka till sjukhuset. Där fick jag gå och lägga mig i ett vanligt rum i ett par timmar och jag hade riktigt sjuka sammandragningar. Lite innan klo.21 kom barnmorskan tillbaka och undersökte mig, då var jag plötsligt redan 5 cm öppen! Så nu fick vi äntligen gå till förlossningssalen.
Klo.21.30 ville jag pröva på lustgas, för jag behövde någonslags smärtlindring. Men jag lärde mig aldrig andas in det tillräckligt tidigt före sammandragningarna började, så jag fick ingen hjälp av lustgaset. Klo.22.15 börjar vi diskutera andra former av smärtlindring och jag tänkte att jag skulle pröva på PCB ("kohdunkaulanpuudute"). Det borde väl inte göra ont när de sätter bedövningen, men jag råkade ha en sammandragning precis samtidigt som läkaren satte bedövningen åt mig, så det gjorde alldeles förfärligt ont. Eftersom fostervattnet inte gått för mig än, så stack de hål på hinnorna samtidigt. Fostervattnet var rent. 15 minuter senare får jag otroligt sjuka sammandragningar och nu vill jag ha epiduralbedövning. Först 45 minuter senare får jag epiduralen och detta var absolut den värsta fasen under hela förlossningen, utan tvekan! Jag var så sjuk att jag trodde att jag skulle dö av smärta! Men sedan när jag fick epiduralen så lättade smärtan helt och jag fick vila en stund.
Klo.1.15 undersökte barnmorskan mig igen och jag var 9 cm öppen, så det gick ganska fort tycker jag. Men på grund av epiduralen kände jag inget behov att krysta än, så de började ge Syntocinon åt mig klo.2.10. Kl.2.50 började vi "öva" på krystandet och klo.3.41 föddes vår lilla pojke! Själva krystandet tog förstås på krafterna och var inte alls lätt, ibland tänkte jag att jag aldrig hittar tillräckligt med krafter att krysta ut lillen. Men jag hade underbara barnmorskor som hjälpte mig och kämpade mig och i slutet, när huvudet föddes, tog vi det riktigt lugnt och krystade försiktigt. Tack vare barnmorskornas goda råd och lugna krystningar, så behövde jag inga stygn alls! Barnmorskorna sa att det är väldigt sällan som man klarar sig utan stygn, speciellt som förstföderska. Men jag var förstås mycket nöjd med det, mycket lättare att återhämta sig efter förlossningen när man inte har stygn. Klo.3.50 kom moderkakan ut.
Jag har hört att de flesta tycker att själva krystningsfasen är den värsta under hela förlossningen, men jag måste nog säga att de super smärtsamma sammandragningarna som jag hade innan jag fick epiduralen, var mycket värre än själva krystandet!
Världens lyckligaste mamma!
Lillen vägde 3660 g, längd 50 cm, apgar 9/10. Så han var inte alls så stor som alla trodde att han skulle vara! Jag hade förberett mig på en lite över 4-kilos baby, men tack och lov var han lite mindre! Jag är jätte nöjd med hur förlossningen gick, fick inga traumor av det utan tyckte att allt gick jätte fint. Lite arg och hysterisk var jag nog strax innan jag fick epiduralen, så det skäms jag lite över, men jag var i en helt annan värld just då och kunde inte kontrollera mina känslor. Jag trodde faktiskt jag skulle dö av smärta och kunde inget annat än gråta i ett skede. Så om jag får föda på nytt ännu nångång, då kommer jag nog att skippa PCB-bedövningen och satsa på epidural innan jag blir så där sjuk. Barnmorskorna var underbara och hjälpsamma på MÖCS, vilken tur vi har som får föda där! Det enda trista var att vi inte fick familjerum, eftersom det var lite fullt på avdelningen. Det var jätte trist att Janne var tvungen att åka hem varje natt och lämna mig och lillen ensamma på avdelningen. Som förstföderska skulle man verkligen behöva mannens stöd och närhet dygnet runt, men tyvärr är det inte alltid möjligt. Men en fin och alldeles unik upplevelse var min första förlossning! Och Janne klarade sig också riktigt fint och var världens bästa stöd åt mig! Och mina känslor om att bli mamma...ja, det är ännu för omtumlande och otroligt för att ens kunna beskriva med ord all den glädje och kärlek jag känner för lillen, den finaste stunden i mitt liv är utan tvekan hans födelse!
